Arbetarmakt

Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 288 (24/08) – 081216

Grekland brinner. Tusentals ungdomar har gått ut på gatorna. De möter batongslag, sköldar och tårgas från den hatade kravallpolisen. Från Aten och Thessaloniki till Patras, Kreta och Korfu, har protesterna mot polisens mord på en 15-årig skolelev växt till ett landsomfattande uppror. Under trycket från den svidande ojämlikheten och orättvisorna och i en situation då Grekland drabbas hårt av den ekonomiska krisen samt med en generalstrejk planerad till onsdagen den 10 december, är det möjligt att regeringen kan falla. Även Greklands starkaste oppositionskrafter uppmanar regeringen att avgå. Grekland befinner sig, kort sagt, i en förrevolutionär kris, kanske på randen till en egen ”1968″.

På lördagskvällen den 6 december blev en ung skolelev, Alexandros-Andreas Grigoropoulos, nedskjuten av en patrullerande polis. Många lokala vittnen från stadsdelen Exarchia, där händelsen inträffade, berättar att det handlade om ett oprovocerat och kallblodigt mord. Men polisen, som till en början stöddes av medierna, spred lögner om att poliserna som var under attack svarade genom att skjuta i marken vilket resulterade i att en rikoschetterande kula av en olyckshändelse dödade pojken.

Det finns en amatörvideo som bevisar att polisen ljög och nu har polismannen i fråga blivit arresterad och anklagad för mord. Kanske eftersom Alexis var son till en bankdirektör så bad premiärministern Kostas Karamanlis om ursäkt för mordet och ministrarna erbjöd sig att avgå.

Ett militant svar
Det brutala mordet, tillsammans med lögnerna, har underblåst vreden bland unga människor, en vrede som fick sitt utbrott under varje efterföljande natt. Medan nyheten om mordet spreds utbröt spontana demonstrationer och strider med polisen i Aten och många andra viktiga städer över hela Grekland. Kravaller bröt ut också i minst fyra stora universitetsstäder – från Thessaloniki i norr, Patras i södern, Heraklion på Kreta och Ioannina i väst, men också på flera öar, inklusive Korfu.

I Aten demonstrerade tusentals den första natten och kom då under en våldsam attack från polisen som, snarare än att försvara egendom, koncentrerade sina insatser på demonstranterna: uppenbarligen med hopp om att en omfattande förstörelse skulle kunna vända opinionen till deras fördel. Det ser ut som om effekten av det var liten. Över hela Grekland marscherade tusentals gymnasie- och högskoleelever mot lokala polisstationer och de deltar nu i en skolstrejk. I Patras konfronterade välorganiserade demonstranter polisen, som använde tårgas i stor omfattning för att bryta upp demonstrationen, vilken spreds till gator runt polytekniska högskolan som också ligger i Exarchia.

Atens polytekniska högskola var skådeplatsen för det kända studentupproret i november 1973 mot den ökända militärjuntan. Atens universitet var också ockuperat tillsammans med andra högskolor i Grekland.

På natten måndagen den 8 december ägde två stora demonstrationer rum i Aten, en på Omoniatorget som organiserades av Greklands kommunistiska parti (KKE), den andra av resten av vänstern med SYRIZA i spetsen – en koalition av olika vänsterpartier plus Greklands sociala forum. Det rapporterades att den senare samlade 40 000 deltagare, en väldig mobilisering. Den stod emot upprepade attacker och provokationer från polisens sida som använde sig av tårgas. Demonstranterna bar en jättelik banderoll med orden ”Dags att kasta ut dem!”

Universitetslärarna planerar att genomföra en tredagarsstrejk med start på onsdag och lärarförbundet har uppmanat till en 24-timmars strejk på tisdagen. Grekiska arbetarnas konfederation (GSEE), den största sammanslutningen av fackförbund i landet, har redan beslutat om en endags generalstrejk onsdagen den 10. Demonstrationer i solidaritet med grekiska ungdomar har hållits i Berlin och London.

En reaktionär regering i allt djupare kris
Premiärministern Kostas Karamanlis – vars regerings nyliberala reformer har ytterligare förvärrat arbetarklassens umbäranden – har fördömt ”extremistelementen som utnyttjade tragedin”, och hotat att ”oacceptabla och farliga händelser kan inte och kommer inte att tolereras.” Trots dessa tuffa ord är regeringen, som i parlamentet har en majoritet bestående av bara ett mandat, inte stark. Den har blivit skadad genom korruptionsskandaler och förlorat 3 ministrar under de senaste 12 månaderna. Rörelsen kräver att regeringen ska avgå och den stöds nu i detta krav av det största oppositionspartiet Pasok.

Den sociala och ekonomiska situationen i Grekland försämras snabbt. Medan en av fem lever under fattigdomens gräns, ökar vreden mot regeringens politik vars mål är att avveckla budgetunderskottet. Arbetslösheten är 8 procent totalt men är mycket större i den unga generationen – speciellt i åldern mellan 20 och 25 – och inflationen är mycket hög. Många unga arbetare klarar sig nätt och jämnt med sina 500 euro (5300 kr) i månaden. Massprotester med målet att störta regeringen, våldsamma sammandrabbningar med polisen och en allt djupare ekonomisk kris, allt detta sammantaget ser alltmer ut som en förrevolutionär situation.

Ledarskapets kris
Mycket kommer nu att bero på hur fackföreningarna och vänsterpartierna kommer att handla. George Papandreou från Pasok – ett borgerligt vänsterpopulistiskt parti med socialdemokratisk kulör – brukar traditionellt hoppa in i sådana situationer och rädda skinnet på de härskande klassernas. Ledarna för fackföreningarna har ändrat sina planer så att generalstrejken inte leder till en massdemonstration, medan KKE som vanligt inte kommer att delta i kampens enhetsfront mot polisen och regeringen.

Kommer facket och Pasok, kanske med hjälp av KKE, som har kallat vänstern och de militanta ungdomarna för provokatörer, att lyckas med att lugna situationen genom endagsaktioner och genom att splittra de äldre arbetarna från ungdomarna? Utan tvekan försöker ledarna att göra allt de kan för att styra händelserna i denna riktning. Eller kommer arbetarklassens gräsrötter och ungdomar, om de ges vägledning av grupperna på vänsterkanten, sociala forumet osv., att tvinga ledarna att sluta meditera och i stället börja konfrontera regeringen?

Uppropen från Greklands sociala forum och Greklands kommunistiska organisation (KOE) är åtminstone uppmuntrande: ”De brutala åtgärdernas regim, en regim som tillsammans med vissa heliga bergskloster varit medbrottslig i affärer av väldiga proportioner, en regim som har sålt ut allting i landet (från hamnar och flygbolag till telekommunikationer och den offentliga utbildningen) måste störtas av denna väldiga rörelse av folkets vrede.” (8 december 2008)

En allomfattande och tidsmässigt obegränsad generalstrejk – mobiliserad och organiserad av lokala råd av arbetarnas och studenternas deputerade – skulle inte bara kunna avsätta Karamanlis, den skulle även kunna tillsätta en arbetarregering, bestående av vänstern och arbetarpartierna, under kontroll av arbetarråden.

En allomfattande europeisk kamp
Inte heller utspelar sig händelserna i Grekland mot bakgrund av ett lugnt och passivt Europa. I Italien kommer ytterligare en endagsstrejk att äga rum den 12 december tillsammans med ungdoms- och studentmobiliseringar mot regeringen Berlusconis nyliberala reformer inom utbildningen. Förra veckan bevittnade Irland stora demonstrationer mot liknande reformer. Innan dess var det Tysklands och Spaniens tur.

Följaktligen är det inte förvånande att den ordentligt högervridna tidningen The Daily Telegraph kommenterade den grekiska ungdomens uppror: ”Liknande utbrott är möjliga i andra länder. Recessioner är alltid hårda mot de unga. Och medan de grekiska bråkmakarnas slagord – ’Kulor för era ungdomar, pengar för era banker’ – kanske inte kan kvalificera sig som en socioekonomisk analys, så fastnar det snabbt i örat.”

Vi måste se till att ungdomarnas uppror sprider sig över hela Europa, och tar till sig italienarnas slagord – vi kommer inte att betala för deras kris. Vi måste se till att detta uppror motsätter sig det utbredda polisvåldet och mediernas demonisering av unga människor bara för att de inte vill acceptera utbildningens förfall, arbetslöshet eller utsiktslösa jobb som sin lott i livet.

Men – på samma sätt som i Italien måste rörelsen sprida sig och ställa arbetarklassen i förgrunden, som hotas av massiva jobbförluster och fabriksnedläggningar. Alla tillsammans – tous ensemble – som de franska arbetarna och studenterna gjorde i rörelsen mot CPE; vi kan slå tillbaka våra härskares försök att tvinga oss att betala för den allt djupare krisen hos deras eget system, och ifrågasätta själva systemets fortlevnad.

Dave Stockton

Generalstrejk i Italien
I samband med den italienska generalstrejken den 11 december åkte en delegation från den socialistiska ungdomsorganisationen REVOLUTION i Storbritannien dit för att föra fram sin solidaritet och knyta kontakter. Vi återger deras budskap:

Den ”abnorma vågen” måste svepa fram över Europa!

Studenternas och arbetarnas rörelse i Italien under de senaste månaderna är en inspiration för alla de i Europa som står inför liknande strider nu när recessionen tar ett fast grepp.

Både ”vänster”- och högerregeringar i Italien, Frankrike, Tyskland, Spanien och Storbritannien spenderar miljarder på att rädda bankerna, medan de fortsätter att sälja ut vårt utbildningssystem och vår offentliga service till samma parasitära företag som i första omgången orsakade denna kris. Den italienska rörelsen har rest parollen ”Vi kommer inte att betala för deras kris”. Vi behöver resa den parollen i studenternas och arbetarnas demonstrationer över hela kontinenten.

Motståndet har redan uppstått i Tyskland och Frankrike. I november demonstrerade 100 000 tyska elever i mer än 40 städer mot nyliberala angrepp och ockupationer av skolor och universitet har inletts.

Frankrike har upplevt stora demonstrationer med 250 000 deltagare mot nedskärningar i utbildning och strejker bland lärarna. Anställda vid järnvägarna och andra arbetare har strejkat eller hotar med strejker. Den 22 oktober, den 13 november och den 20 november protesterade stora demonstrationer mot de planer på att privatisera utbildningen som fastslagits av EU:s så kallade Bolognadeklaration.

Även Storbritannien utsätts för angrepp på utbildningen. Många av de ”marknadsreformer” som framtvingats i London har genomförts både under de konservativas och under Labours regeringar. Studenter belastas med stora lån. Men vårt officiella studentfack går i regeringens ledband och kommer inte att bekämpa avgifterna eller kämpa för fri bostad, stipendier etc. Vi anser att vi måste följa exemplet från våra italienska, spanska och franska kamrater. Det är därför vi är här.

Internationell solidaritet, nätverk och organisationer kan bidra till att den ”abnorma vågen” ska växa till ett fenomen i hela Europa och knyta band med den kamp som förs av de arbetare som står inför en massivt ökande arbetslöshet. Därför föreslår vi en alleuropeisk konferens med målet att internationellt samordna kampen – det är uppenbart att om den italienska rörelsen tar detta initiativ kommer det att mötas av ett omedelbart svar från studentrörelser i hela Europa.

Rörelsen i Italien visar vad som kan hända när studenter, elever och gymnasister och andra ungdomar förenar sig med den organiserade arbetarklassen. Det var den kombinationen av krafter och samordnade ansträngningar som ledde till seger för den franska rörelsen mot CPE för två år sedan.

Den ekonomiska kris som för närvarande drabbar världen är också en djup politisk kris. I alla länder har ledarna för vänsterns och arbetarklassens traditionella partier sålt sina medlemmar till nyliberalismen. Detta har även diskrediterat partier som tycktes stå mycket längre till vänster såsom Rifondazione Comunista. De öppnade vägen för Berlusconi.

Om vi en gång för alla verkligen ska kunna stoppa angreppen på utbildningen, skapa en utbildning för alla baserad på våra sociala behov, kampen mot utsugning, rasism, sexism, och inte för profiter för några få, kommer vi att behöva en helt annan typ av politiskt parti. Inte en upprepning av de liberala, socialdemokratiska och stalinistiska formationerna. Vi behöver ett internationellt parti som tar sin utgångspunkt i kapitalismens störtande och den socialistiska revolutionen och organiserar arbetare, ungdomar och studenter för att tillsammans göra just det.