Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 288 (24/08) – 081216
Den 20-30 November gick Stockholms 19:e filmfestival av stapeln. Naturligtvis var Arbetarmakts utsände på plats, och rapporterar om de mest minnesvärda filmerna.
Anywhere, USA
Festivalen började för min del färgstarkt med att filmens regissör förklarade: under inspelningen blev jag biten i häcken av en fästing och hamnade i koma. Om nå’t är konstigt i filmen så beror det på detta. Filmen bestod av tre delar, bland annat en där några nitiska, om än klent begåvade patrioter trodde sig vara en muslimsk terrorist på spåren. Den och historien om den gamle farbrorn som plötsligt insåg att han inte kände några svarta människor var rätt bra. Klart bäst den om den 8-åriga flickan som var fast besluten om att reda ut huruvida tandfén (tooth fairy – hon har väl aldrig fått samma genombrott i Sverige) verkligen existerar. Regissören valde sin dotter (Perla Haney-Jardine, debuterade som Uma Thurmans dotter i Kill Bill) till rollen, och vem kan klandra honom? Det hade inte varit lätt att hitta någon bättre.
Everybody dies but me
Då filmen handlar om ryska tonårstjejer blev den förstås genast utropad till en ”rysk Fucking Åmål” när den närmade sig Sverige. Det här är dock en av få ungdomsfilmer som kommer i närheten av ”originalet”. Väldigt bra och väldigt välspelad. Fast här är de i Moskva, och allt är jobbigare än i Åmål.
Martyrs
Som barn hålls Lucie fången och misshandlas, men lyckas fly. Som vuxen är hon därför ganska lack, och fast besluten om att göra upp räkningen. Hennes vän Anna försöker stötta henne, och helst hålla tillbaka de mest destruktiva dragen. Bra film, men om man inte vill se brutalitet kanske man bör välja nå’t annat.
$9.99
Australisk-israelisk leranimerad film. Kanske inte låter, kul, men det är det. Riktigt kul, och ganska bisarrt. En av huvudpersonerna, en snubbe som jobbar som indrivare försöker exempelvis förklara för en tjej han just har träffat att de inte alls är så farliga. ”Vi är precis som Robin Hood, fast tvärt om.” Vad boken för $9.99 avslöjar om meningen med livet får vi aldrig veta, däremot funkar den om hur man lär sig simma som en delfin oväntat bra.
Hunger
Gripande om IRA-fången Bobby Sands som hungerstrejkade sig till döds i ett brittiskt fängelse. Kan speciellt rekommenderas till dem som har illusioner om att britterna körde med human behandling av sina irländska republikanska fångar. Steve McQueen fick pris för bästa regidebut.
Home
Man kan tänka sig att om man bor alldeles bredvid en nedlagd motorväg, så blir det en ganska stor omställning om vägen plötsligt öppnas igen. Förhoppningsvis hanterar man det lite bättre än familjen i filmen, men det är kanske bäst att undvika att testa. Men se gärna filmen, den är riktigt bra.
Happy-go-lucky
Mike Leigh blev lite trött på elände och satsade på feel-good. Det lyckas han rätt bra med. Sally jobbar som lärare och går i övrigt omkring och flamsar och verkar göra de flesta, inklusive publiken, på gott humör, eller kanske inte körskoleläraren.
De ofrivilliga
Ruben Östlunds andra långfilm (Gitarrmongot var den första) var också festivalens bästa. Fem korta historier som berättas parallellt: några tonårstjejer som är ute och festar en kväll, ett födelsedagskalas med ett fyrverkeri som går lite snett, en labil och övernitisk busschaufför, ett grabbgäng som i en stuga återfinner sina mest pubertala sidor samt en ung lärarinna som genom sin starka motvilja mot handgripliga tillrättavisningar av bråkiga elever gör sig impopulär bland de andra i personalen. Grym regi, grymt bra spel, missade Bronshästen (filmfestivalens pris för bästa film) men tog mycket välförtjänt hem publikpriset samt pris för bästa manus. Arbetarmakts utsände instiftar härmed sitt eget pris: 2008 års bästa film alla kategorier och ger det till De ofrivilliga. Grattis Ruben. Du får ha överseende med att den där pajasen till filmkritiker på Aftonbladet inte förstod sig på det hela, naturligtvis håller Arbetarmakts nyhetsbrev högre klass.
Som extra bonus föregicks filmen dessutom av festivalens bästa kortfilm: Goda råd.
Rasmus planerar att rymma hemifrån, trött på mobbing, fula kläder och pappas planer på att fostra honom till fotbollsspelare. Innan han sticker spelar han in ett kassettband (nyhetsbrevets äldre läsare kanske minns dem, från tiden före mp3) med goda råd till sin lillebror som mamma fortfarande bär på.
Where in the world is Osama bin Ladin?
Efter succén med debuten Supersize me har Morgan Spurlock en större budget att röra sig med. Det är tur, för när sambon blir gravid bestämmer han sig för att göra världen till en säkrare plats, och att detta kräver att han letar upp just Usama. Ut i världen bär det så av. Naturligtvis är det inte så seriöst att han ska hitta Usama, men han reser omkring i Marocko, Egypten, Israel, Saudiarabien och Afghanistan och pratar med människor, samt passar på att komma med en del kritik mot USA:s stöd till reaktionära diktaturer. Spurlock kommer fram till att de flesta människor är trevliga och inte speciellt extremistiska, och det är få som tar Usama i försvar. En äldre man sammanfattar mångas uppfattning: ”Åt helvete med, bin Ladin, åt helvete med USA.” Filmen ger kanske inte så många nya politiska insikter till läsarna av Arbetarmakts nyhetsbrev, men det är ganska sympatiskt och inte minst underhållande.
Phoebe in wonderland
Ett av festivalens starkaste kort handlar om Phoebe, en flicka med tvångsbeteende som får rollen som Alice i en uppsättning av Alice i underlandet. Elle Fanning (Dakotas lillasyrra) som spelar Phoebe är grym. Dessutom vill väl ingen av nyhetsbrevets läsare missa Phoebes lillasyrra som är ute på Halloween utklädd till Karl Marx?
Frozen river
Årets bronshästvinnare handlar om Ray, tvåbarnsmor som just blev ensamstående då maken försvann med pengarna till det nya huset. Av en slump träffar hon en kvinna i det närliggande Mohawk-reservatet och blir inblandad i att köra illegala invandrare över gränsen från Kanada till USA. Den lågavlönade Ray vill, fullt förståeligt, få ihop pengar till att byta upp sig från det eländiga skjul hon och barnen bor i. Mycket bra film: det enda man kan invända mot att juryn valde den är att De ofrivilliga är ännu bättre.
En undran slutligen: vad driver egentligen dem som skriver om filmerna i festivaltidningen? Det finns anledning att tro att det är några filmnördar som försöker övertrumfa varandra i att skriva pretentiösa och intetsägande fraser när de ”beskriver” filmerna. Festivalkatalogen är nästan ännu värre, så det är inte lätt att hitta de bästa filmerna. Men det jobbet tar ändå Arbetarmakts utsände på sig med glädje.
Jens-Hugo Nyberg