Ännu en gång misslyckades Israel att krossa det palestinska motståndet i Gaza!
Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 291 (2/09) – 090126
23 januari 2009
Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen om eldupphöret i Gaza den 20 januari 2009
1. Efter 22 dagars barbarisk terror mot det palestinska folket har Israel utropat eldupphör och dragit bort sina trupper från Gaza. Vad uppnådde man? Att den israeliska armén, som beväpnas och finansieras av USA, skulle kunna anställa förödelse i det försvarslösa Gaza rådde det aldrig något tvivel om. Att den var förberedd på att göra det visar att den fysiska utplåningen av palestiniernas sociala liv var ett medvetet mål. Tillsammans med 20 000 hem, åtta sjukhus och många medborgarcentra, sköts skolor och matcentra och stora delar av Gazas islamiska universitet i bitar. Det mest häpnadsväckande enskilda illdådet var dödandet av dussintals flyktingar som sökt skydd i FN:s skola al-Falluj i flyktinglägret Jabaliya. Hundratusentals människor tvingades överge sina hem och 100 000 blev hemlösa. Israelerna lyckades också mörda åtminstone 1 400 palestinier – bland dem bara 95 kämpar från Hamas enligt mänskliga rättighetsgrupper – och skada mer än 5 500. När nu kroppar räddas ur bråten efter byggnader som störtat samman kommer antalet utan tvekan att stiga. Det står nu klart att de israeliska ockupationsstyrkorna använde bomber med vit fosfor, vars effekter består i att fortsätta att brinna ner genom skinn och muskler till benen, och som i slutändan kan orsaka hjärtstillestånd, och Dimebomber som skickar ut mycket små metallfibrer i blodomloppet vilka river sönder inre organ. Dessa illdåd bryter utan tvivel grovt mot internationell lag, speciellt de som fördömer kollektiv bestraffning. Ändå har bara några få stater, som Venezuela, vågat säga det. Internationell lag saknar nämligen varje oberoende aktör som kan genomdriva den. ”Världspolisen” har dessutom beväpnat brottslingen och uppmuntrade aktivt till brottet. Förövarna av denna massterror mot ett helt folk hyllas och beröms fortfarande av Europas och Nordamerikas eldare, medan folkets valda representanter och modiga försvarare undviks och skys som ”terrorister”.
2. Förstörelsens själva omfattning och den beräknande illviljan pekar på att Israels krigsmål inte bara var att försvaga eller krossa Hamas och andra motståndsrörelser utan att bryta det palestinska folkets vilja, i Gaza och därutöver, att fortsätta göra motstånd mot det öde som Israel har i beredskap för dem – en samling av avväpnade och isolerade bantustans enligt den sydafrikanska modellen. Det var, kort sagt, en del i det ”långsamma folkmord” som planerats för det palestinska folket, att hindra dem från att upprätta varje form av permanenta sociala och politiska institutioner som skulle kunna utgöra en suverän stat. Under varje årtionde sedan den sionistiska bosättarstaten grundades 1948 har den genomfört sådana aktioner med målet att skapa förutsättningarna för att driva bort allt fler palestinier från deras jord och ersätta dem med sionistiska bosättare. Anfallet mot Gaza var ännu ett steg i Israels krig för att utplåna palestinierna som en nation som är förmögen till oberoende.
3. Om Israel uppnådde många av sina mest barbariska mål, uppnådde dess ledare emellertid få tydliga politiska mål. Allt pekar på att Hamas, långt ifrån att vara krossade, har bevarat inte bara de flesta av sina kämpar utan också mycket av sin militära förmåga. Ända fram till dagen för eldupphör avfyrades raketer fortfarande in i Israel. Istället för att bryta Hamas kontroll över Gaza och återföra Mahmoud Abbas som dess styrande lakej, har Israel lyckats befästa Hamas som den legitima politiska ledningen. De tusentals människor som firade med Hamasflaggor i ruinerna av Gaza City efter att Israel dragit sig tillbaka gör detta tydligt. Idag är Abbas inte bara svagare i Gaza utan också på Västbanken. Det oupphörliga bombarderandet av Gaza, det moraliska förfallet i Israels taktik, har slitit bort det som återstod av Israels internationella rykte som en ”fredlig västdemokrati” som konfronteras av ”fanatiska, terroristiska fiender”. Israels misslyckande med att militärt krossa Hamas, dess oförmåga att framtvinga varje slags fördelaktig politisk uppgörelse, och förlusten av dess internationella ställning samverkar, liksom i kriget mot Hizbollah i Libanon, för att göra Gaza till ännu ett nederlag för sionisternas politik. Det är palestinierna som, även om det är till ett fruktansvärt pris, vunnit miljoner människors beundran och solidaritet. Moraliskt och politiskt är palestinierna segrarna.
4. Vad var det som besegrade Israel? För det första var det hjältemodet hos det palestinska folket och dess motståndsrörelser – först och främst Hamas. Deras kamp mot de sionistiska inkräktarna, deras orubblighet mot allt lidande och alla förluster är en inspiration för alla folk som kämpar för frihet. Varken den förrädiska roll som spelades av Fatahs ledning runt Abbas och dess illa dolda samarbete med USA och Israel, eller samförståndet från Arabförbundets fega ledare, kunde undergräva motståndet – så starkt var det förankrat hos massornas vilja att mot alla odds slå tillbaka. Även om det var lätt för den israeliska armén att gå in i de mindre tätbefolkade områdena, insåg de snart vad som skulle möta dem om de försökte gå in i huvudområdena för den palestinska befolkningen och dess motstånd: Gaza City, Rafah eller Khan Yunus. Det israeliska samhället och dess stridande politiska klickar kunde inte, till skillnad från palestinierna, uthärda svåra förluster.
5. Den andra bidragande faktorn till Israels misslyckande var den stora internationella rörelsen mot Israels anfall mot Gaza. Att Israel ”förlorade propagandakriget”, vilket de flesta observatörer medger, är, med tanke på imperialismens och sionismens omfattande inflytande över stora media, lika mirakulöst som Hamaskämparnas förmåga att hålla stånd mot israelerna under 22 dagar. Och det har samma orsak. De fick massivt stöd från den palestinska, arabiska och muslimska diasporan i praktiskt taget alla länder där det finns elementära demokratiska rättigheter och där de på ett militant sätt kunde uttrycka sina åsikter. Till dessa krafter fogades den revolutionära vänstern, antikrigsrörelsen och studenter och elever från universitet, gymnasier och skolor. Dagliga militanta protester utanför israeliska ambassader, veckovisa massdemonstrationer plus det faktum att vissa mediakanaler, som al-Jazeera, och modiga arabiska och palestinska journalister inne i Gaza höll kvar bilderna från blodbadet inför världens ögon, ledde snabbt till moralisk isolering av Israel och brännmärkning som krigsförbrytare. På senare tid har ett antal universitet, speciellt i Storbritannien, ockuperats i solidaritet med Gaza.
6. Rörelsen var till och med större än solidaritetsrörelsen vid tiden för kriget i Libanon 2006 eller kriget i Afghanistan 2001. Den nådde stor omfattning i den muslimska världen men även i Västeuropa, med hundratusentals som demonstrerade i Madrid och Barcelona, London och Paris och proportionellt lika många i tyska städer och i många andra städer. Vid en tidpunkt – den 9 och 10 januari – visade mer än 11 miljoner människor världen över på gatorna sin solidaritet med det palestinska folket. I Europa bestod rörelsen i stor utsträckning av invandrare men innefattade även delar av arbetarrörelsen och den progressiva ungdomen. Dessa rörelser gav uttryck åt stämningarna hos majoriteten av befolkningen som – i opposition mot den proisraeliska eller ”balanserade” rapporteringen i media – alldeles tydligt var mot de israeliska massakrerna. Det är ingen tillfällighet att det var Israels utrikesminister Tzipi Livni som var den första i regeringen som förespråkade eldupphör från den israeliska armén och varnade för Israels ökade isolering i ”världsopinionen”. Givetvis framställde hon detta som en stigande våg av ”antisemitism”. Men nu kan miljoner människor genomskåda den cyniska användningen av människors naturliga oro för de historiska förbrytelserna mot judar och motstånd mot extremhögerns fortsatta användning av antisemitiska termer. Israels förlust av sin privilegierade status, speciellt i väst, kan faktiskt få viktiga implikationer i framtiden. Det som också kännetecknade solidaritetsrörelsen var att den, till skillnad från antikrigsrörelsens tidigare utbredda pacifistiska tendenser, visade ett ökat stöd för de förtrycktas väpnade motstånd.
7. Följderna av det dramatiska stödet för palestinierna var tydligast inom EU som försökte använda kriget för att höja sin profil och sin roll som stormakt i Mellanöstern genom att kliva fram som medlare – naturligtvis inte med Hamas som betraktas som terrorister utan med de arabiska ledare som stillatigande gav sionisterna klartecken. Efter 22 dagar med demonstrationer i Egypten och resten av den arabiska världen i vilka Hosni Mubarak och den saudiske kungen utsattes för kritik, tvingades även de fördöma den förstörelsen och uppmanade till en paus. De var faktiskt besvärade av omfattningen av och publiciteten kring sionisternas brottsliga aktioner, besvikna över att de inte lyckades utplåna Hamas och oroade över hur komprometterad deras egen ställning började bli. De hade försökt skylla det israeliska anfallet på Hamas. Det var inte bara folket i Gaza utan deras egna medborgare som beskyllde dem för att ha samtyckt till angreppen. EU:s ingripande välkomnades av dem och slutligen också av Israel, som försökte ta sig ur ett potentiellt gungfly. Även om EU:s ledare givetvis i grunden tog parti för Israels mål, uppmuntrades de av mobiliseringarna på hemmaplan att använda sin ökade makt och USA-imperialismens tillbakagång för att öka sitt inflytande i regionen. Även detta kan bli betydelsefullt i framtiden.
8. Kriget i Gaza har lärt oss tre läxor: för det första, ett folk som är utsatt för grymt förtryck måste inte acceptera förtrycket utan kan framgångsrikt slå tillbaka mot förtryckaren. Denna erfarenhet kommer, liksom Hizbollah seger 2006, att vara en viktig inspiration för det palestinska folkets befrielsekamp, men också för andra förtryckta folk världen över. För det andra visade det omfattande tryck som solidaritetsrörelsen kunde utsätta regeringarna för den internationella klasskampens betydelse i kampen mot imperialistiska krig och ockupationer. En stark global rörelse kan sätta press även på ett land med världens femte starkaste armé om den lyckas blottställa de politiska och ekonomiska intressena hos förtryckarens härskande klass och hota det ekonomiska och militära stöd vilket Israel ytterst är beroende av. För det tredje har kriget visat att många ”progressiva” krafter, som socialdemokraterna och de före detta stalinisterna i den imperialistiska världen och ledarna för de arabiska nationerna, speciellt i Egypten, bara är progressiva i ord. Inför sionismens folkförödande krig intog de en neutral och passiv inställning. I väst har invandrade arbetare och ungdomar på gatorna varit mycket mer progressiva än de traditionella vänsteranhängare och liberaler som på ett eller annat sätt underkastade sig trycket från imperialismen och sionismen. Genom att använda ursäkten att Hamas är islamiska terrorister, kanske också klerikalfascister, kunde de moraliskt ryggradslösa inte svara som den mest grundläggande seriöse demokraten skulle ha gjort. Det finns faktiskt mer än ett inslag av arrogant imperialistisk rasism i sådana åsikter. I den arabiska världen klargjorde ilskna demonstrationer, som ofta undertrycktes med våld, på samma sätt inte bara vilka som är palestiniernas verkliga allierade utan också behovet av att störta kollaboratörernas regeringar som vänder ryggen åt Gaza och skickar polisen på massorna.
9. Och nu?
Vi får inte ha några illusioner om eldupphöret. Israel har hotat att ”svara med förödande kraft” om någon missil skjuts mot Israel. Solidaritetsrörelsen måste fortsätta sin verksamhet.
Gaza är fortfarande belägrat och den tidigare misären har nu utökats med den fruktansvärda ”nedgraderingen” av den mest grundläggande infrastrukturen. Stora mängder hjälp, livsmedel och frivilliga läkare och sjukvårdare måste släppas in. Hela sjukhus måste inrättas utan förbehåll om Hamas deltagande.
Solidaritetsrörelsen måste fortsätta att mobilisera för att kräva att blockaden avslutas och att alla gränser mot både Israel och Egypten öppnas utan förbehåll.
Medan bevisen är färska måste kommissioner undersöka Israels krigsförbytelser, bestående av deltagare i antikrigsrörelserna, fackliga aktivister, politiker, journalister, filmare, åka till Gaza och dokumentera fakta och människors berättelser. Kvinnorörelsen måste spela en viktig roll. En kampanj för att fördöma Israels krigsförbrytelser – enligt modellen från Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam i slutet av 1960-talet – kan bli ett steg framåt.
En ”fredsplan” är redan under förberedande som genom hemlig diplomati och hycklande internationella resolutioner ska uppnå vad Israel inte lyckades vinna på slagfältet: att utplåna Hamas i Gaza. Efter att ha utplånat så mycket av den sociala infrastruktur som Hamas och dess välgörenhetsinstitutioner byggt upp under årtionden, kommer planen att insistera på att återuppbyggnaden enbart ska ske under kontroll av proamerikanska arabiska regimer eller den palestinska myndigheten och utan tvivel under israelisk övervakning. De tror att detta ska rycka upp Hamas med rötterna.
Gazas gränser mot världen utanför kan överlåtas till en ”fredsbevarande styrka” (under EU och FN) eller till Abbas lakejer som inte har någon demokratisk legitimitet bland folket i Gaza.
Vi behöver en internationell solidaritetskampanj för att strategiskt isolera Israel som en rasistisk apartheidstat. Inga israeliska varor ska säljas. En omfattande kampanj för att tvinga regeringar, utbildningsinstitutioner och företag att dra tillbaka investeringar i Israel måste inledas. De som vägrar måste namnges och skämmas ut. Deras varumärken måste ”smittas” på nätet och på shoppinggatorna med det oskyldiga blod som de har gjutit. De sionistiska slaktarna måste känna en järnring av hat och avsky som oundvikligen sluts runt dem. Israel kan ännu mindre än Sydafrika leva oberoende av de stora understöd som håller det flytande. Samtidigt behöver vi bygga starka band till de krafter i Israel som konsekvent är mot kriget och ockupationen och hjälpa dem att kämpa mot sin härskande klass.
10. Slutligen måste solidaritetsrörelsen inleda en diskussion om orsakerna till kriget och dess lärdomar. Den första är de förtrycktas kraft – även i ett litet område och inför de mest överväldigande odds – att göra motstånd och vinna där andra med långt större resurser böjer sig. För det andra är det lärdomen att den internationella klasskampen fungerar (och den antiimperialistiska och nationella befrielsekampen är en del av klasskampen), att den spelar en betydelsefull, i avgörande stunder en livsavgörande roll. Revolutionärer och antiimperialister står nu inför den svåra men oundvikliga uppgiften att stimulera kampen i den arabiska världen, förbinda den med klasskampen, såsom de egyptiska arbetarnas kamp. Ner med imperialismens och sionismens kollaboratörer. En annan viktig lärdom är att kriget i Gaza bara är ett symptom på ett helt system som vilar på utsugning och förtryck, dvs. den imperialistiska kapitalismen. Det är därför som varje konsekvent kamp mot krig som det här måste kombineras med en långsiktig kamp för att störta kapitalismen världen över och en gång för alla garantera avskaffandet av utsugning och förtryck. För detta krävs ett samlande och organiserande av alla de krafter som delar ett konsekvent revolutionärt program och en konsekvent revolutionär strategi för denna kamp. Det är därför som Förbundet för Femte Internationalen spelade en aktiv roll i solidaritetsrörelsen från början och det är därför som vi förbinder den här kampen med vår kamp för en internationell socialistisk revolution. Det är därför som vi kämpar för bildandet av Femte Internationalen.
Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen



Arbetarmakt på facebook



