Bojkotta Israel?
Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 291 (2/09) – 090126
Rättvisepartiet socialisterna (RS) argumenterar i sin tidning Offensiv nr 832 mot parollen ”Bojkotta Israel”. De är för att bryta allt militärt samarbete med Israel, och skriver att det vore fel att polemisera mot krav på att bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel (att avvisa polemik mot ett krav, är det ungefär som att stödja kravet?) Däremot säger de nej till att avbryta kontakter med israeliska fackföreningar och sociala rörelser eller idrottsföreningar.
Jag tror inte att det är så många inom bojkottkampanjen som motsätter sig kontakter med de krafter inom Israel som bekämpar regeringens krigs- och förtryckarpolitik. Om RS menar att det är viktigt att samarbeta med de grupper i Israel som demonstrerar mot kriget och kämpar mot blockaden av Gaza – och ännu hellre de som bekämpar ockupationen av palestinska områden och all diskriminering mot palestinier – håller jag förstås helt med.
Problemet är bara att det inte är riktigt det de säger. Det är jättebra att RS framhåller klassfrågorna, och påpekar att problemen bara slutgiltigt kan lösas genom internationell solidaritet mellan arbetare och fattiga bönder – det är många inom solidaritetsrörelsen som inte inser det. Detta gäller dock för konflikter i alla världens länder.
Genomgående i RS material är att de misslyckas med att reda ut den nationella frågans betydelse i sammanhanget. Det är sant att arbetande människor, judar och araber måste enas över gränserna, att den rasistiska uppviglingen mot araber måste stoppas samt att förtrycket mot de palestinska massorna måste upphöra – som RS skriver i sin lista på krav. Dock missar de att tydligt klargöra att judarna i Israel är en privilegierad grupp, medan palestinierna är de förtryckta. Det stämmer onekligen att de judiska arbetarna också är förtryckta som klass, och att deras långsiktiga intressen kräver att de uppger de relativa fördelar som sionismen ger dem till förmån för deras internationalistiska klassintressen. Men så länge de stödjer den sionistiska staten bidrar de också till förtrycket av palestinierna. Därför måste vi kräva av de israeliska arbetarorganisationerna att de kämpar mot regeringens offensiver, repression och all diskriminering av palestinierna. Först då kan de försvara arbetarklassens intressen, först då kan de kalla sig socialister. Vår solidaritet med de israeliska arbetarna måste bygga på detta krav.
RS påpekar att en bojkott av Israel skulle drabba fattiga arbetare. Det stämmer förstås. Men så länge palestinierna är så tillbakapressade, så länge Gaza och Västbanken är öppna fångläger helt under israeliska militärers och bosättares kontroll, och så länge den israeliska arbetarrörelsen inte på allvar kämpar emot detta, måste vi fullständigt prioritera stödet till den palestinska kampen. Om vi gör Israel till en internationell paria – och där kämpar vi för att bojkotten främst ska organiseras av arbetarorganisationerna – kan Israels arbetare tvingas inse att de vinster de får av förtrycket av palestinierna överskuggas av de förluster som den internationella solidariteten med palestinierna orsakar för dem.
RS argumenterar vidare att i fallet Sydafrika under apartheid så var det ANC och de sydafrikanska fackföreningarna som drev på för bojkotten. Också det är sant – men motsvarigheten i det nuvarande fallet är de förtryckta palestinska massorna. Om de palestinska organisationerna och representanterna skulle motsätta sig en bojkott så skulle vi också tvingas avstå från den metoden. Däremot kan vi inte ge de israeliska arbetarorganisationerna någon vetorätt så länge de kontrolleras av sionister.
Naturligtvis vi för att kombinera bojkotten med direkta kontakter med Palestina: hitta sätt att organisera handel med och stöd till de palestinska områdena, utom Israels kontroll. I ett senare skede kan målet bli att göra samma sak med sektorer av den israeliska arbetarklassen som har brutit med sionismen. I nuläget måste vår linje dock bli: Bojkotta Israel!
Ska motståndet stödjas?
RS hållning karaktäriseras av att allt för abstrakt förespråka enighet mellan arbetande människor av olika nationalitet – något som varje socialist naturligtvis ser som den enda verkliga lösningen – utan att tillräcklig tydligt ta ställning mellan den israeliska staten och Palestina. Det är förstås uppenbart att det är Israel som står för det mesta våldet, det är israeliska trupper som bombar och belägrar, det är judiska bosättare som håller Västbanken under ockupation – det är inte tvärt om.
Men på ett helt mittuppslag säger RS ingenting om att stödja palestiniernas motstånd mot offensiven – istället innehåller punkten om kravet på vapenvila och ett slut på belägringen av Gaza också kravet ”Stoppa raketbeskjutningen av invånare i södra Israel”. Ska detta förstås som att RS ser det som ömsesidiga krav på två stridande parter, med på sin höjd en gradskillnad emellan dem? Detta är absurt. Det är viktigt och nödvändigt att kritisera Hamas för deras grundläggande politik liksom nuvarande taktik – men detta handlar i den rådande situationen om kritik av ledningen för motståndskampen. Israel är angriparen. Uppfattar RS tränade marxister denna skillnad? Kritik av raketbeskjutning från Gaza och krav på att Israels attack upphör har verkligen ingenting i samma punkt att göra!
Socialistisk tvåstatslösning?
Det hela mynnar ut i RS lösning på det grundläggande problemet: ett socialistiskt Israel sida vid sida med ett oberoende socialistiskt Palestina. Inte en enda stat med lika rättigheter för alla folkgrupper, som Arbetarmakt förespråkar, utan två separata stater.
Några frågor uppstår genast. Ska det vara lika rättigheter för alla etniska och religiösa grupper, eller med andra ord: ska den systematiska diskrimineringen av de palestinier som är medborgare i Israel kraftfullt bekämpas? Ska alla fördrivna palestinska flyktingar äntligen få rätt att återvända, som medborgare? Om svaren inte är ja kan man verkligen ifrågasätta RS syn på socialismen. Men jag förmodar att de skulle säga: självklart ska palestinier ha samma rättigheter! I så fall undrar jag dock: varför är ni inte tydligare på denna avgörande punkt, varför ges inte utrymme ens till att förklara den systematiska diskrimineringen även av palestinska medborgare i Israel?
Sista punkten talar om ett socialistiskt Mellanöstern med demokratiska rättigheter för alla folkgrupper. Jag förmodar att det ska förstås som lika demokratiska rättigheter. Men palestinierna, ska de få dessa rättigheter i Israel, eller är de hänvisade till grannlandet Palestina, oavsett om de vill tillbaka till sin gamla by eller inte? Det här är inga spetsfundigheter. På det mittuppslag där RS förklarar sin politik står det inte klart uttryckt: sionismen innebär att alla ickejudar diskrimineras på en mängd sätt, och därför kan socialister inte acceptera att en stat byggs på sionistiska principer.
Det socialistiska Israel som RS förespråkar, ska det ge rätt till alla flyktingarna att återvända? Ska all diskriminering av palestinierna upphöra? Bra, det vore slutet på Israel som en specifikt judisk stat. Men i så fall: varför utgå från att det måste finnas en gräns som skiljer det socialistiska Israel från Palestina? Vilken funktion ska gränsen spela? RS har på annan plats argumenterat för att tvåstatslösningen beror på att Israels arbetare är övertygade om att Israel måste bevaras.
Sionismen är stark i alla sektorer i Israel, det ska erkännas. Men det är ju uppenbarligen nödvändigt att vinna den israeliska arbetarklassen för att förtrycket och diskrimineringen av palestinierna måste avskaffas – vilket måste inbegripa rätten för flyktingarna att återvända – om det ska vara frågan om en demokratisk, för att inte tala om socialistisk lösning. Är det då alldeles ogörligt att ens försöka övertyga dem om att en stat för alla folkgrupper vore lösningen? Anser RS att det är just den retoriska finten i att behålla namnet Israel som kommer att vara avgörande för att vinna de israeliska arbetarna?
För inte är det väl så att det finns ett samband mellan deras tvåstatslösning, att de undviker att tydligt stödja det palestinska motståndet och att de inte ger något utrymme för att tydligt förklara vad sionismen är och varför den måste bekämpas? Man skulle annars kunna frestas att dra slutsatsen att det är en smula opportunism inför den israeliska arbetarklassens sionistiska medvetande som orsakar deras allt för abstrakta hållning.
Jens-Hugo Nyberg
