Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 291 (2/09) – 090126

13 januari 2009

Fredagen och lördagen den 9 och 10 januari har varit dagar med enorma protester världen över i en omfattning vi inte sett sedan perioden före USA:s invasion av Irak.

Stop the Wall beräknar att ”mer än 1 200 000 människor var ute på gatorna det här veckoslutet för att protestera mot det israeliska blodbadet i Gaza”.

De sionistiska styrkornas ökända aktioner – speciellt massakern på åtminstone 43 flyktingar som tagit skydd i Fakhuras FN-skola i flyktinglägret Jabaliya den 6 januari – avslöjar Israels rasistiska karaktär för miljontals människor, speciellt i Västeuropa. Under besvärligare förhållanden i Nordamerika och Mellanöstern äger också mobiliseringar rum inför mediatystnad respektive repression. I Europa överträffar nu demonstrationerna, både i storlek som frekvens, alla tidigare aktioner för Palestina. Men de måste bli ännu större.

Liksom under de blodiga imperialistiska krigen mot Afghanistan och Irak mellan 2001 och 2003 växer det fram ett motstånd i form av en gräsrotskoalition. Den består av palestinska flyktingar och medlemmar av arabiska, turkiska, iranska och muslimska grupper som förenas med fackliga aktivister, ungdomar från skolor och universitet, antikrigsrörelser, fredsorganisationer och vänstergrupper. Men vi kan inte vara nöjda. Reformisterna, den revolutionära vänstern, arbetarrörelsen och facken har ännu inte mobiliserat med full styrka.

Många politiska och ideologiska barriärer håller tillbaka potentialen för mobilisering. De innefattar:

Sionismens ondskefulla inflytande i Europa, som byggts upp under årens lopp genom banden mellan israeliska arbetarpartiet och Histadrut, båda koloniserande sionistiska organisationer, och de officiella arbetarrörelserna
En missuppfattad sekularism i länder som Frankrike som gör även militanter i ”extremvänstern” rädda för att delta i demonstrationer med muslimer som kan skrika ”Allahu Akbar!” eller som ber
En besatthet av rädslan för antisemitism, speciellt i Tyskland från den så kallade antityska vänstern.
Allt detta fungerar som barriärer för en mobilisering av solidaritet som kan nå nivån från 15 februari 2003, när miljoner marscherade i nästan alla stora europeiska länder. Israels aktioner innebär en historisk möjlighet att en gång för alla riva dessa barriärer.

Det är avgörande att denna rörelse växer och utövar maximalt tryck på regeringarna för att upphöra med sitt stöd till Israel, att stoppa det dödande som nu närmar sig tusenstrecket, men att också – som ett absolut minimum – kräva:

Fullständigt tillbakadragande av Israels ockupationsstyrkor från Gaza
Fullständigt stopp för alla bombardemang, granatbeskjutning och överflygningar av Gaza
Öppnande av gränsövergångarna och fri införsel av livsmedel, bränsle och medicin
Fri tillgång till media – officiella och inofficiella – för att klarlägga situationen i Gaza
Erkännande av den valda Hamasregeringen och återställandet av alla olagligt innehållna inkomster
Frigivning av alla palestinska fångar i israelisk fångenskap
Massdemonstrationer är verkligen väsentliga och direkta aktioner, som att ockupera byggnader som har samband med Israel eller stater och företag som ger dem starkt stöd, förstärker trycket, men för att ge våra protester och krav verklig styrka måste vi få fackföreningarna, studentföreningar och solidaritetskampanjer att genomföra ett fullständigt embargo på all handel med Israel, blockera alla israeliska produkter och bojkotta alla bolag med starka band till Israel. Samtidigt måste vi samla in pengar till Gaza för både medicinsk och annan hjälp och, där det är möjligt, hjälpa motståndets kämpar. I EU är detta olagligt – men det är naturligtvis inte olagligt för regeringar och sionistiska organisationer att leverera högteknologiska vapen som används för att massakrera folket i Gaza.

Vi måste kräva att förbudet tas bort, förbudet mot alla palestinska organisationer. Vi måste peka ut de massmedier som systematiskt vägrar rapportera vad som pågår i Gaza och utradera proteströrelsen på hemmaplan. Vi måste också bryta mediablockaden.

Vi behöver verkligen gå på offensiven och måste kräva att våra regeringar bryter alla diplomatiska kontakter, utvisar israeliska ambassadörer, drar tillbaka ambassadörerna från Israel, bryter alla band inom kultur och utbildning. Vi måste, liksom med Sydafrika, göra Israel till en internationell paria tills dem upphör med sina mordiska försök att förgöra det palestinska folket. Vi får inte tillåta att någon glömmer att detta massmord förutsågs och hotades med av Israels vice försvarsminister, Matan Vilnai, som sade att palestinierna riskerade en ”shoah”, det hebreiska ord som används för nazisternas Förintelse.

Israel säger att man är på väg in i det tredje och sista stadiet i sitt blodbad, ett angrepp på centrala urbana centra – speciellt Gaza City. Om de försöker utplåna Hamas kämpar kommer de civila offren att bli många. Rörelsen i solidaritet med Gaza måste öka sina ansträngningar under veckan som kommer.

Även om vi måste enas i handling med alla som genomför aktioner för att få stopp på det sionistiska slaktandet, ockupationen och belägringen, är den enda logiska och konsekventa ståndpunkten att stöda motståndets seger, i första omgången dess fortsatta förmåga att slå tillbaka. Detta kommer i sig att vara en stor seger med tanke på avsikterna hos sionisterna, deras imperialistiska herrar och deras kollaboratörer i de arabiska och palestinska leden.

För det andra innebär konsekvens motstånd mot alla försök att få palestinierna att acceptera den sionistiska statens bluff om sin ”rätt att existera”, vilket inte alls är samma sak som rätten för judar att leva i Palestina. Endast en enda stat för judar och araber kan låta de palestinier återvända som fördrevs för sextio år sedan eller som sedan dess utsatts för etnisk rensning liksom rätten att bli kvar för de judar som är beredda att acceptera detta på grundval av lika rättigheter för alla – och inga privilegier för någon.

Ett sådant frigörande mål kan bara uppnås inom ramen för en kamp i hela regionen – speciellt måste den kraftfulla egyptiska arbetarklassen dras in – för att störta nickedockor som Egyptens president och kungarna i Jordanien och Saudiarabien.

Vi i Förbundet för Femte Internationalen anser att detta, i slutändan, enbart kan vara ett socialistiskt Palestina – en plats där kollektivt ägande av produktionsmedlen kan tillåta både arbetare som talar arabiska och hebreiska att kollektivt bygga ett bättre liv för alla, istället för att kämpa om jord, arbeten och hus vilket skulle hända under kapitalismen.

Samtidigt kan socialismen knappast blomstra i ett isolerat, litet Palestina, som saknar många av de resurser som behövs för utveckling. Det som behövs är Mellanösterns förenade socialistiska stater, som kan använda de omfattande naturtillgångarna för att tillmötesgår massornas behov, förena alla grupper, nationella och religiösa, och som kan trotsa och bidra till att störta den europeiska och nordamerikanska imperialismen.