Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 291 (2/09) – 090126

18 januari 2009

Israel har meddelat att man har för avsikt att utlysa ett ”ensidigt eldupphör” i Gaza. Detta innebär att eldupphörets villkor har utarbetats av Israel, utan koordination med Hamas.

Det finns naturligtvis inget ”ensidigt eldupphör”, och Israel har inte satt någon tid eller datum för när deras styrkor ska lämna Gazaremsan. Kraven på Hamas för det påstådda ”eldupphöret” är att de ska sluta upp med sina attacker på de israeliska militära styrkorna och raketattackerna mot israeliska bosättare.

Kraven Israel har för ”eldupphöret” skulle mer rättvist kunna beskrivas som ”kapitulationsvillkor” – det vill säga, att om Hamas slutar göra motstånd mot den israeliska ockupationen och låter den israeliska armén fortsätta ockupera Gaza utan att slå tillbaka, då kan Israels armé dra sig tillbaka ”vid en tidpunkt som passar oss”.

Att gå med på detta rakt av skulle vara katastrofalt för Hamas. Deras bas utgörs av de tusentals människor i Gaza som är trötta på Fatahs korruption, kollaboration och kapitulering. Fatah förhandlade ju för att tillåta fortsatt expansion av israeliska bosättningar på Västbanken.

Varför har du Israel ställt Hamas inför dessa kapitulationsvillkor? En anledning kan vara att man beräknar att Hamas militära styrka och folkliga stöd har förstörts sedan anfallen började. Men det finns inget som bevisar den tesen. Hamas har i själva verket inte visat några tecken på att ge efter och har bevisat sin fortsatta militära kapacitet genom fortsatta raketanfall. Om majoriteten av Gazaborna skulle anse att Hamas ska gå med på fredsförhandlingar under vilka villkor som helst skulle organisationen kunna gå med på Israels krav utan att förlora folkligt stöd. Men de har ju inte gjort detta.

En mer trolig förklaring är att Israel slutligen, efter oräkneliga krigsförbrytelser och över tusen dödade palestinier, samt miljondemonstrationerna i solidaritet med Palestina världen över, har insett att deras rykte är i spillror. Israel har fördömts till och med från så konservativa organisationer som USA-dominerade FN och Vatikanen! Arabregimer som i tysthet stödjer Israel har skakats av massprotester, och radikalismen har ökat också i Storbritannien. Detta, tillsammans med försvagningen av USA:s dominans i världen har kanske gjort att Israels regering har börjar undra över hur länge dessa regeringar kan hålla tyst om landets brott.

Frågan är av större vikt för den israeliska staten än vad man kanske först kan tro. Den underliggande filosofi som Israel som nation baserar sig på, sionismen, säger att det judiska folket ska ha sin egen stat och att det är en rätt de bör utöva även om det sker på en annan nations, Palestinas, bekostnad. Den sionistiska lobbyn är stark i USA och Storbritannien, och eftersom dessa länder har imperialistiska intressen i Mellanöstern som vilar starkt på Israel, har Israel trots allt kommit undan med förvånansvärt lite kritiska röster riktade mot sig för sina aggressioner mot Palestina och Libanon och rasismen riktad mot araberna på hemmaplan. Den folkliga opinionen i västvärlden ser dessutom Israel som en utsatt stat, omringad av antisemitiska muslimer som är ”terrorister” och vill ”driva judarna i havet”. De har dragit nytta av en opinion som håller med dem att Israel i detta sammanhang har en rätt till självförsvar, till och med när sådant ”försvar” är förebyggande och extremt brutalt.

Det var på grund av detta som Israel inte förväntade sig att deras senaste aktioner skulle möta på kritik på en sådan internationell, massiv skala. I det fruktansvärda våldet och folkmordet har Israel förlorat sin hjältegloria – och till och med en del hårdföra sionister har insett att detta var ett misstag med tanke på Israels image. Två ledande brittiska sionister skrev ett brev till tidningen Spectator där man förklarade Israels ”rätt till självförsvar”, men också sa att kriget hotade att ”underminera det internationella stödet för Israel”.

Den israeliska regeringen har således försökt rädda situationen på det enda sätt man känner till – genom att använda sig av lögner och propaganda. De ställde krav på Hamas som de visste att Hamas inte kunde gå med på, eftersom de inte gick Hamas till mötes. Idén var att Hamas skulle avvisa förslagen så att israel skulle kunna säga till världen: ”Okej, allihopa, vi erbjöd Hamas fred, men de sa nej!” Israel skulle sedan få det moraliska övertaget i sin ockupation av Gaza.

Än så länge har Hamas undvikit att gå i den fällan, och har utlyst sin egen ”ensidiga vapenvila”, där de erbjuder sig att stoppa alla anfall under en vecka mot att Israel använder den tiden för att dra tillbaka sin armé. Det ter sig osannolikt att Israel skulle gå med på det kravet, särskilt eftersom det är så vagt i fråga om tidpunkten, och om huruvida alla arméstyrkor ska dras tillbaka. Återtåget från Libanon 2006 var allmänt sett som en förlust för den israeliska armén, och Israel vill vara säkra på att ett tillbakadragande från Gaza ska uppfattas som en tydlig seger. Den anda faktorn är huruvida Obama kommer att kräva ett israeliskt tillbakadragande efter att ha invigts som president – men hans vägran att fördöma Israel än så länge gör detta osannolikt.

Huvuduppgiften för den pro-palestinska rörelsen är därför att fortsätta ställa kravet på ett omedelbart israeliskt tillbakadragande, ett slut på alla fientliga israeliska aktioner och att Gazas gränser öppnas för mat, medicin och energi, men även för vapen. Massrörelsen som har växt fram i solidaritet med Gaza skapar redan oro hos sionisterna. Vi måste ta våra demonstrationer, ockupationer och vår direkta aktion ett steg längre och genomdriva en full ekonomisk, politisk, akademisk och kulturell bojkott av Israel för att se till att den palestinska sidan segrar.

Viktigast av allt är att vi inte tillåter någon israelisk propaganda i frågan om ”eldupphöret” att demobilisera rörelsen. Just nu ter det sig osannolikt att de miljoner som har rest sig i kamp över hela världen skulle falla för lögner från en allt mindre populär rasistisk stat. Men den hycklande medieapparaten skulle nu lättare kunna peka på Israel som fredsivrare. För att kontra detta måste vi fortsätta lyfta fram ockupationens fruktansvärda konsekvenser, och försvara palestiniernas rätt att göra motstånd mot krigsförbrytelserna.

John Bowman