Nationalistisk strejk i Storbritannien

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 292 (3/09) – 090211

Den brittiska vänstern har satts på svåra prov med anledning av en nationalistisk strejk som bröt ut i slutet av januari. Vi återger nedan två starkt polemiska kommentarer från våra brittiska kamrater i Workers Power.

Strejken har ännu inte kommenterats särskilt utförligt i den svenska vänstern. Överraskande nog skriver starkt antinationalistiska Revolutionära Fronten på sin hemsida att: ”Trots de spontana och breda protesterna förnekar företagen att de diskriminerar den inhemska arbetarklassen genom att vägra anställa engelsmän till företaget, trots att det inte är något annat en rasistisk taktik för att så osämja arbetare emellan och försvaga den fackliga organiseringen.”

Resonemanget bygger på ett missförstånd. IREMA, det bolag som anlitades av det kaliforniska bolag som vann upphandlingen, har egna anställda som de i första hand använder sig av. Samma regler gäller för svenska byggföretag. När NCC eller Skanska vinner upphandlingar inom EU – för projekt som kanske bara varar under några månader – inleds inte projektet med enbart rekrytering av lokalt bosatta arbetare. Inte heller rekryterar NCC eller Skanska enbart saudiska arbetare när de bygger anläggningar i Saudiarabien.

Revolutionära Fronten följer tyvärr stora delar av den brittiska vänstern i spåren när de förskönar strejken: ”Däremot är [strejk]kommittéerna övertygade i sin kamp mot företagets rasistiska taktik och säger stenhårt att ‘I grunden handlar det här om att vi ska få tillgång till vår arbetsplats, att vi som engelska arbetare ska ha rätt att arbeta i England’.”

Även syndikalistiska Arbetaren kommenterade strejken i en ledare 4 februari. Den bygger också på ett missförstånd, nämligen att de 300 italienska och portugisiska arbetarna ”fått jobb på Totals Lindsey-raffinaderi i norra Lincolnshire”. Men det handlar inte, vilket de följande artiklarna från våra brittiska kamrater klargör, om att arbetare från andra länder anställts som en del av den ordinarie arbetsstyrkan. Konflikten gäller ett kontrakt för att bygga en ny anläggning för att avskilja svavel. Det handlar om nio veckors arbete och kontraktet gick till en firma i USA, Jacobys, som sedan använder italienska IREM som underleverantör.

Arbetaren hävdar att fackföreningen Unite anklagar IREM för att ”dumpa löner och villkor”, men det finns dock inga bevis för detta. Rikard Warlenius, som skrivit ledarartikeln, är dock inte helt omedveten om faran med strejken:

Fackföreningarna är noga med att påpeka att det är en kamp mot arbetsgivarna, inte mot de utländska arbetarna. Men rasistiska undertoner finns i leden, och det beror inte enbart på att nazistiska British National Party snabbt var på plats och försökte underblåsa nationalistiska stämningar.
I likhet med stora delar av den övriga vänstern har dock Arbetaren lätt för att se EU bakom alla problem. Istället för att anklaga den fackliga byråkratin för att använda sig av rasistiska stämningar för egna syften, ser man EU som boven i bakgrunden:

EG-lagstiftningen i nuvarande tolkning gör det billigare att anställa arbetskraft från andra EU-länder eftersom facken inte har rätt att ta strid för kollektivavtalsmässiga villkor i utstationerade företag – bara för minikrav i de kärnvillkor som definieras i utstationeringsdirektivet… Unite kräver inte ”brittiska jobb till brittiska arbetare” i en inskränkt mening – utan en ”jämn spelplan”, där arbetare boende i Storbritannien ska kunna konkurrera om jobben på samma villkor som utländska. Krav som inte på något vis kan liknas vid rasism.
Det är, enligt Arbetaren, ”EG-domar, politiska beslut och vinstbegär [som] ställer arbetare mot varandra.” Det är givetvis sant i allmän mening, men ingen har ännu lyckats visa att detta är vad strejkerna i Storbritannien handlade om. Den nationalism och chauvinism som strejken visat prov på bortförklaras med att det är ”EG-domstolen och dess marknadsliberala försvarare” som hetsar arbetare mot varandra.

Vi återkommer i nästa nyhetsbrev med fler kommentarer till den svenska vänsterns ställningstaganden till strejken.

POM