Nytt antikapitalistiskt parti i Frankrike

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 292 (3/09) – 090211

Ett steg framåt men fler behövs för att möta kraven i de strider som väntar

9 februari 2009

Det franska Noveau Parti Anticapitaliste (NPA, Nya Antikapitalistiska Partiet) hade sin grundningskongress den 6-8 februari i Saint Denis (Paris), dagen efter att Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR) upplöst sig vid en kongress. LCR har under förtio år varit Fjärde Internationalens franska sektion och kommer i någon form att behålla den rollen.

Den här kongressen hölls mitt under den första vågen av motstånd mot effekterna av den kapitalistiska krisen och Nicolas Sarkozys angrepp, vilket kulminerade i generalstrejken den 29 januari och markerar ett viktigt steg för den radikala vänstern och skulle kunna öppna nya perspektiv för klasskampen i Frankrike.

Ett upprop för att bilda ett nytt antikapitalistiskt parti lanserades av LCR:s ledare Olivier Besancenot precis efter valet 2007, i vilket Sarkozy valdes. Han lovade att bli den franska Margaret Thatcher, men LCR fick ett historiskt högt röstetal med 1,5 miljoner röster (4,1 procent). Under det följande året bildades mer än 400 lokala kommittéer i hela landet. Runt en kärna bestående av LCR samlades ett betydande antal fackliga aktivister, ungdomar, medlemmar i Attac och anhängare till José Bové, men med en majoritet för vilka detta är den första erfarenheten av politisk organisering. Siffrorna visar tydligt detta. Medan antalet medlemmar i LCR låg under 3 000, har det nybildade NPA mer än 9 000 aktiva medlemmar.

Olivier Besancenot är i sig själv en viktig faktor eftersom han väcker ett enormt stöd bland ungdomar och i arbetarklassen. Men det är långt ifrån att vara den enda eller primära orsaken till NPA:s framgång. Det är faktiskt så som Besancenot formulerade det i sitt öppningstal: vi lever i en ny historisk period som kännetecknas av massivt motstånd mot kapitalistiska angrepp. Vågen av kamp och strejker i november 1995 var bara en första episod i en lång lista. Alla minns fortfarande upproren i förorterna 2005 och 2006 den mäktiga kampen mot CPE (en lag som skulle beröva alla under 26 år grundläggande rättigheter på arbetsmarknaden).

Generalstrejken den 29 januari visar att de franska arbetarnas kampanda är obruten, trots de första delsegrarna för Sarkozys presidentskap. Själva det faktum att en hårdför nyliberal som Sarkozy valdes trots stegrad klasskamp visar en av periodens viktigaste motsättningar. Medan gräsrötterna är beredda att kämpa, försökte deras ledning – om det så är den franska vänsterns historiska partier socialistpartiet eller kommunistpartiet eller fackföreningarnas – upprepade gånger att undvika kamp. Det beror givetvis på att de i den slutgiltiga analysen har accepterat kapitalismen och därför är beredda att även offra arbetarnas mest omedelbara intressen för att bevara dess stabilitet.

”Ny period, nytt program, nytt parti.” Detta är i korthet den analys som gjorts av LCR:s ledning. Och den innehåller ett viktigt element av sanning, en sanning som är gångbar i många länder i Europa och därutöver. De olika vågorna av kamp – inte bara från arbetarnas och ungdomarnas sida utan också de antikapitalistiska mobiliseringarna under första hälften av årtiondet – har skapat ett nytt skikt av aktivister som har identifierat kapitalismen i sig som sin fiende. Den nuvarande djupa krisen har bekräftat deras insikt om detta faktum. Oavsett om det är arbetarnas kamp, ungdomarnas kamp, de papperslösas kamp eller den internationella antikapitalistiska rörelsen, har de fått sina första lärdomar om systemets och statens natur. Inget parti har emellertid ännu så länge kunnat relatera till dem och dra in dem i sina led. Å andra sidan har ett ökat antal av dessa aktivister upplevt spontanitetens och de amorfa frihetliga rörelsernas begränsningar och är nu övertygade om att de inte kan komma längre utan ett organiserat parti. Att organisera och förena dessa kämpar som kommer från vitt skilda bakgrunder är NPA:s främsta uppgift.

Grundningskongressen hade 600 deltagare och föregicks av en hel rad konferenser med lokala kommittéer. Dess viktiga politiska uppgift bestod i att definiera det nya partiets organisatoriska ramverk, dess namn, dess stadgar och dess program. Samtidigt som över hundra namn hade föreslagits, många av dem helt uppåt väggarna som Parti Humaniste Français, är det talande för debatten att det slutliga valet stod mellan NPA och Parti Anticapitaliste Révolutionnaire. Beträffande partiets mål blev röstetalen jämna: ”socialism”, ”ekosocialism” eller ”21:a århundradets socialism”. Det sista, ett medvetet eko från Hugo Chávez, antogs slutligen.

Detta antyder i sig att NPA ännu inte är en revolutionär kraft med en tydlig föreställning om den nya periodens uppgifter. Även om många av de nya medlemmarna saknar ett revolutionärt perspektiv, och i stort sett fortfarande är reformister, beror NPA:s svagheter i första hand på LCR:s politiska svagheter. Under sin nästan 40-åriga existens har LCR:s politik kännetecknats av tvekan, vacklan och ibland förräderi, vilket är typiskt för centrismen. Vi kan tydligt se detta i det sätt på vilket de föreslog NPA-projektet. Enligt de uppfattningar som uttrycktes av ledare för LCR under lanseringen av NPA skulle det nya partiet vara ”guevaraistiskt”, ”ekologiskt” och ”feministiskt” men absolut inte trotskistiskt eller leninistiskt. Det dokument som föreslogs till kongressen uttryckte det så här: ”Vi vill att NPA ska föra vidare det bästa arvet från dem som kämpade mot systemet under två århundraden, från klasskampen, från de socialistiska, kommunistiska, frihetliga, revolutionära traditionerna.”

Vi tror inte att de småborgerliga ideologier som LCR välkomnar är ”de bästa traditionerna”. De har snarare lett till stora misstag och nederlag. Vi tror faktiskt att de bästa traditionerna är just de som LCR har uteslutit – leninismen och trotskismen. I slutändan är den avgörande frågan emellertid inte vilket namn man sätter på partiet utan vilket program det antar och vilket slags kamporganisation det strävar efter att bygga i arbetarklassen. NPA:s program återspeglar LCR:s ideologiska förvirring; det är ett minimi- och maximiprogram. Ett antikapitalistiskt mål fastslås öppet: ”de förenade producenternas demokrati som fritt och suveränt beslutar vad som ska produceras, hur och med vilket syfte”. Men när det kommer till medlen är det en enda röra av revolutionära, syndikalistiska och reformistiska idéer:

”Det är genom utvecklingen och generaliseringen av striderna, allmänna och utdragna strejker som vi kan stoppa angreppen och förverkliga våra krav. Det är styrkeförhållandena tack vare mobiliseringarna som kan tillåta oss att föra en regering till makten som kommer att genomföra radikala åtgärder som bryter med systemet och som kommer att inleda en revolutionär omvandling av samhället.”

Ingenstans nämns vad som måste kröna varje uppsättning med övergångskrav, parollen för att arbetarråden ska ta makten och ersätta den borgerliga staten med en arbetarstat. Detsamma gäller arbetarmiliser som är det enda som kan göra det möjligt för de revolutionära krafterna att bryta upp de väpnade styrkorna, vinna över meniga soldater och således beröva kapitalisterna användningen av deras statsmaskineri. Vilka är de ”radikala åtgärder” som regeringen som fötts ur kampen ska genomföra? Vad är skillnaden mellan den och en vänsterreformistisk regering? Denna tvetydighet återspeglar den grundläggande tvetydigheten i LCR:s projekt som helhet. Att samla och permanent behålla både revolutionärer och reformism i samma parti, att förena en kaderkärna som, åtminstone subjektivt, är försvurna till ett revolutionärt mål, med breda skikt som står mycket närmare reformistiska idéer – dvs. vinna ”makten” genom val – är ett projekt som är dömt att bryta samman i det avgörande ögonblicket, om inte förr.

Kongressens höjdpunkt var debatten om valstrategin inför det kommande EU-valet. Ska LCR delta i en vänsterfront med PCF och Parti de Gauche (Vänsterpartiet – en splittring nyligen från socialistpartiet), som medvetet ser sig som kopierande Die Linkes taktik i Tyskland – dvs. skapa ett nytt reformistiskt parti. Problemet är naturligtvis att dessa partier helt och hållet är reformistiska partier och att deras fientlighet mot nyliberalismen inte skulle vara längre än valkampanjen om de fick möjlighet att ingå i ett block med sina äldre högerreformistiska bröder. LCR och nu NPA:s majoritet (76 procent av delegaterna) gjorde helt rätt i att avvisa detta perspektiv men förblev djupt tvetydiga beträffande sina långsiktiga avsikter: de vägrade helt enkelt att genomföra en ”valkupp” (enligt opinionsundersökningarna skulle en vänsterfrontskoalition kunna få 14 procent) och gav istället prioritet åt en mer långsiktig front som är ”helt oberoende” av socialistpartiet.

Detta är långt ifrån ett avvisande av varje form av valblock med reformismen eller fördömande av regeringssamverkan med sådana krafter. Socialistpartiet är givetvis inte den enda reformistiska kraften i den franska vänstern. Om kommunistpartiet (PCF) skulle komma till makten på egen hand, eller tillsammans med Parti de Gauche eller med NPA, skulle de inte göra något annat än att styra systemet i bourgeoisiens intresse. Konsekventa revolutionärer avvisar fullständigt (och i princip) varje inträde i borgerliga regeringar – inberäknat regeringar som består av reformistiska arbetarpartier, stalinistiska eller socialdemokratiska. Sådana regeringar är borgerliga eftersom de, oavsett vilka reformer de kan genomföra, sköter kapitalisternas stat istället för att bryta sönder den och hjälpa arbetarna att gripa makten.

Den här debatten visar den möjliga linjen för framtida uppdelningar och kanske för en framtida splittring av NPA. I EU-valet, som inte har några utsikter att bilda en regering, kommer det att vara relativt lätt att bevara denna tvetydiga enhet: de är i stort sett en plattform för propaganda. Men vilken taktik kommer NPA att anta inför presidentvalet 2012 när en vänsterkandidat kanske kan få majoritet med stöd från NPA? Ska NPA då stöda en sådan vänsterregering? Revolutionärer skulle utan tvekan svara nej. Vad kommer NPA:s ledare – vad kommer Olivier Besancenot – att göra då?

Det kan inte råda någon tvekan om att en omfattande kris är oundviklig i partiet om inte hela denna centristiska metod – att vackla mellan reform och revolution – besegras. Kamraterna i före detta LCR är inte en pålitlig ledning i en period som går havande med revolutionära möjligheter. Det är så klart sant att många av de krafter som attraherats av NPA är vänsterreformistiska i sin nuvarande uppfattning. Det kommer att vara ännu mer sant för arbetare som dras till att rösta på NPA under de kommande åren. Är då svaret att helt enkelt ge dem ett revolutionärt ultimatum? Nej. Den enda progressiva lösningen på detta dilemma är att föra fram ett program som kan mobilisera arbetarna och ungdomen kring omedelbara krav och övergångskrav mot den kapitalistiska krisen och dess effekter. Ett sådant program måste visa hur den mobiliserade arbetarklassen kan blockera och sabotera varje kapitalistisk lösning som siktar på att få arbetarna att betala krisen.

Ockupationer för att hindra nedläggningar av fabriker och andra arbetsplatser.
Organisera de arbetslösa i en mäktig och militant rörelse för att tvinga staten att tillhandahålla medel för ett omfattande program med offentliga arbeten under arbetarkontroll.
Ta upp försvaret av offentlig service och att höja lönerna i den privata sektorn.
Försvara kvinnors, invandrares och papperslösas, förortsungdomars, elevers, gymnasisters och studenters rättigheter och säkra ett anständigt liv för dem.
Sammanför alla dessa strider i samordningar som består av avsättbara delegater, så att fackbyråkraterna inte ska kunna förråda striderna som de gjort så många gånger.
Kampen för ett sådant program, skapandet av sådana kamporganisationer, uppenbarandet av den borgerliga statens karaktär, avslöjandet av de reformistiska och byråkratiska ledarnas feghet kommer att skapa en bro över vilken miljoner arbetare, som för närvarande sitter fast i en reformistisk världsåskådning, kommer att bli medvetna om behovet av en revolution. Men det är en oundgänglig faktor i detta att dagens revolutionärer inte döljer sitt program eller dess revolutionära mål.

Förbundet för Femte Internationalens medlemmar har stött bildandet av NPA som ett steg framåt i den franska klasskampen. Idag kämpar de för att utrusta NPA med ett handlingsprogram av övergångskaraktär, så att partiet kan bli en ny revolutionär ledning för nästa omgång av kamp och inte en svag valkoalition bestående av centrister och reformister, som kommer att falla sönder vid första allvarliga prövning. Ett steg framåt? Ja, faktiskt, och ett mycket stort steg. Men andra och mer avgörande steg behövs under de kommande månaderna och åren med intensifierad klasskamp.

Marc Lassalle, Paris