Strejken i Lindsey vinner 102 ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 292 (3/09) – 090211

5 februari 2009

Förhandlingarna mellan Unite och GMB å ena sidan och arbetsgivarna å den andra har uppnått en överenskommelse, som nu har godkänts av arbetarna i Lindsey.

Den föreslagna uppgörelsen följer på de strejkandes avvisande igår av ett förslag som skulle ha gett omkring 25 procent av de 195 omstridda jobben till brittiska arbetare.

Arbetarna röstade i morse för att godkänna uppgörelsen, vilken innebär att brittiska arbetare ges 102 av de 195 byggjobben som omfattas av kontraktet. Enligt facket var godkännandet enhälligt.

Unites chefsförhandlare Bernard McAuley sade till Guardian: ”Vi har sett till att inga italienare har blivit uppsagda, vi har jobb för 102 britter och vi har också sett till att Fabio Capello blir kvar som ansvarig i England.”

Samtidigt som ingen italiensk eller portugisisk arbetare har permitterats, omfördelas jobben från dem som skulle ha gått till IREM-arbetarna. Bara 100 av de planerade 300 arbetade redan på raffinaderiet. De strejkande vann drygt hälften av de jobb som skulle tillfalla IREM:s arbetsstyrka när de anlände.

Den lilla kakan – mindre än 200 jobb under nio veckor – har delats på grundval av arbetarnas nationalitet: de strejkande har vunnit 102 brittiska jobb för brittiska arbetare.

Att de 100 IREM-arbetare som redan befinner sig i Lindsey inte har förlorat jobbet är bra. Nu måste de dock arbeta i en atmosfär som inte direkt präglas av internationell solidaritet.

Och BBC meddelar vidare att Unites generalsekreterare Derek Simpson i ett frukostprogram sade att det vid sidan av den här konflikten finns ett ”större problem” att ta itu med: ”Även om den här dispyten avgörs [finns det] fortfarande ett stort problem med hur dessa utländska företag, som vinner kontrakt och kommer med egen arbetskraft, kommer att skapa andra svårigheter. Vi måste bygga in något slags idé om att de jobb som skapas av dessa kontrakt är öppna för alla – för utländska och brittiska arbetare. Det kommer att hända igen, och jag är säker på att det också kommer att hända i andra länder om man inte inser att man inte kan använda sig av arbetskraftens frihet och göra undantag för inhemsk arbetskraft.”

Den här strejken har inrättat ett enormt farligt prejudikat med inofficiella kvoter för utländska och brittiska arbetare på byggarbetsplatser. Till och med Socialist Partys flygblad krävde detta: ”Den här arbetarsolidariteten vänder sig mot ‘avsiktlig svartlistning’ av brittiska byggnadsarbetare från företagsledares sida som vägrar rekrytera yrkesutbildad brittisk arbetskraft”. (Den här formuleringen, som finns på bloggen Socialist Unity, tycks ha tagits bort från versionen av flygbladet som finns på deras hemsida).

Det finns också rykten på bloggar om att många av de strejkande betraktar det senaste förslaget som en ”utförsäljning” – de vill att mer än 50 procent av jobben ska vara brittiska, eller också vill de att det italienska bolaget IREM helt ska kastas ut. Arbetarna vid kraftstationen i Staythorpe som deltagit i solidaritetsstrejkerna vill att de 600 nya jobben där ska gå till brittiska arbetare – vad kommer de att göra?

Även om uppgörelsen bara hade inkluderat nya jobb utan att någon utländsk arbetare förlorat sitt jobb, kunde den bara uppnås genom att förhandlarna red på en våg av chauvinism. Detta är ett farligt prejudikat. Strejken har gett upphov till en strejkvåg som riktar sig mot utländska arbetares jobb och potentiella jobb. Den har lyft fram ett olycksbådande nationalistiskt krav och en nationalistisk inställning i förgrunden inom arbetarrörelsen.

Workers Power står till hundra procent bakom vårt konsekventa motstånd mot dessa strejker.

1. De spontana arbetsnedläggelserna motiverades inte bara av ett underliggande behov av jobb och rädsla för recessionen, utan av ett chauvinistiskt krav på ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”.

2. Socialist Party har förnekat att detta var motivet och försökt dölja det.

3. De krav som Socialist Party förde fram i strejkkommittén avvisade inte kravet på ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”.

4. Vågen av solidaritetsstrejker var inte progressiva utan ställde sig bakom kravet på ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”.

5. Unites krav på ”lokala jobb” är bara en urvattnad version av ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”.

6. Det var inte alls en ”strejk mot underentrepenörer” utan detta var förutsättningen för hela konflikten. Nu argumenterar Derek Simpson och andra öppet för att utländska företag med fast anställda arbetare måste tvingas att använda brittiska underentrepenörer.

7. Ett farligt prejudikat har etablerats att alla nya jobb måste ha en garanterad ”brittisk” komponent, vilket kommer att medföra utdragna gräl om hur många jobb som ska gå till britter istället för andra arbetare.

8. Att Unites förhandlare hävdar att de insisterat på att inga utländska arbetares jobb ska gå förlorade, om det nu är sant, återspeglar det faktum att internationalister – vad gäller inflytande i rörelsen, framför allt Socialist Workers Party – lyckades brännmärka kravet på ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Den härskande klassen i Storbritannien var inte heller lycklig över de protektionistiska implikationerna. Utan tvivel påverkades också den fackliga byråkratin av att det finns många brittiska arbetare som arbetar utomlands (inklusive i Italien) och de fick många påpekanden från den fackliga byråkratin i EU-länderna. Alla som från början anpassat sig till chauvinismen, skyndade sig sedan att dölja reträtten. Det kan givetvis också vara så att IREM och Total inte helt och hållet ville ersätta sin existerande arbetskraft med brittiska arbetare och därför inte var beredda att gå med på kravet.

9. Detta scenario kan sannolikt inte upprepas vid nästa strejk för ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”.

10. I det här sammanhanget har rörelsen för ”brittiska jobb åt brittiska arbetare” inte lett till att utländska arbetare förlorat sina jobb, men i andra sammanhang kommer det att göra det. I ett vidare sammanhang är det ett politiskt budskap som hamrats in i delar av arbetarklassen som inte bara kommer att leda till ökad chauvinism utan också renodlad rasism.

Om vi satte ”Brittiska jobb för brittiska arbetare” först istället för enhet och strejk, istället för arbetarnas aktioner, skulle det innebära inbördeskrig, arbetarklassen skulle slita sig själv i bitar medan kapitalisterna red fram mitt emellan. En katastrof.

Konflikten visar inte bara den chauvinism som är djupt rotad i den fackliga byråkratin, labourtraditionen och stalinismen i Storbritannien, utan också hopplösheten i ”renodlat facklig verksamhet” inför en omfattande kapitalistisk kris. En hel vecka med chauvinism som understöds av fackbyråkratin uppmuntrar Daily Mail och andra högertidningar i deras rasistiska kampanjer. Daily Mail har nyligen påstått att officiella siffror visar att ”bara 63 procent av de 3 315 arbetarna vid OS-parken är brittiska och åtta procent irländska. De övriga 29 procenten är utländska arbetare, varav hälften kommer från länder utanför EU.”

De som säger att vi och andra internationalister har isolerat oss genom vårt ställningstagande har förlorat tron på arbetarklassen. Konflikten har dragit i gång en omfattande debatt inom arbetarrörelsen i vilken vi kan föra fram internationalismen. Det här är bara en konflikt, en skärmytsling i inledningen till en hel rad med strider, där internationalisterna kan gå vidare med intakta principer och obefläckat program, utan att de låtit opportunistiska idéer om anpassning till nationalism bli en del av sin metod och utan att behöva bortförklara ett opportunistiskt brott.

Samtidigt som detta pågått har tusentals bil- och stålarbetare avskedats eller permitterats och det enda fackföreningsledarna kan säga är att det är tragiskt. De tänker inte ens organisera aktioner för att försvara dessa jobb. En farlig och chauvinistisk kampanj för ”brittiska jobb till brittiska arbetare” kommer inte att bidra till att hindra förlusterna av jobb. Vi måste kämpa mot alla förluster av jobb och nedläggningar genom ockupationer, och genom att kämpa för ett massivt program med offentliga arbeten för att stoppa arbetslösheten.

Det råder inget tvivel om att den här episoden har varit ett verkligt prov för vänstern – ett prov som Workers Power, SWP, Socialist Fight och även Internationalist Socialist Group på ett eller annat sätt har klarat medan andra som Respect, Socialist Party, Alliance for Workers’ Liberty och Permanent Revolution inte har klarat det.