Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 294 (5/09) – 090330
25 mars 2009
I en massiv uppvisning av styrka mot krisen marscherade 350 000 arbetare och ungdomar i Paris den 19 mars i två stora parallella demonstrationer i samband med en endagars generalstrejk.
Den ena var baserad på kontingenter från områden i hela Paris och organiserades av den fackliga federationen CGT. Den andra inkluderade alla de andra federationerna (CFDT, FO, SUD) och en del andra organisationer.
Kontingenten från SUD, som i sig var en stor demonstration, var speciellt välorganiserad, radikal och stridsberedd. De flesta arbetare och ungdomar demonstrerade mot hela Sarkozys politik, inklusive hans angrepp på den offentliga sektorn (universitet, skolor, sjukvård), hans stora skattesänkningar för de rika, hans borgensåtaganden för bankerna och stora industrier på vanliga skattebetalares bekostnad.
Generalstrejkens huvudämne var mot effekterna av den kapitalistiska krisen. Det står klart att arbetarna inte vill betala kostanderna för systemets misslyckande. Speciellt avvisar de nedläggningar, avskedanden, låga löner och ökad osäkerhet (osäkra, uselt betalda jobb).
I de flesta andra städer var kontingenternas sammansättning ännu mer skiftande och visade att många arbetare från den privata sektorn hade anslutit sig, många för första gången. Demonstrationen i Marseille var lika stor som i Paris. I Compiègne, med en befolkning på bara 30 000, marscherade 10 000 bakom arbetarna på Continental, vilka nu ockuperar sin däckfabrik. För två år sedan gick de med på längre arbetstid i utbyte mot löftet att fabriken inte skulle läggas ner. Nu har de upptäckt att kapitalisterna planerar att göra sig av med dem och är fast beslutna att stoppa det. I olika opinionsundersökningar har mer än två tredjedelar av de tillfrågade uttryckt sitt stöd för rörelsen.
Framgången för strejken i Guadeloupe – en ö som är en fransk kolonial besittning och en del av den franska republiken – är också en viktig faktor i den politiska situationen. Efter 44 dagars generalstrejk som paralyserat ön, vann en stor koalition bestående av fackföreningar, politiska partier och andra organisationer en stor seger. Det som uppnåtts innefattar en höjning av låga löner med 200 euro, sänkning av priserna på baslivsmedel och annat.
Guadeloupe visar för miljoner människor att det är möjligt att segra men bara med en obegränsad generalstrejk, inte bara aktioner under en dag. Strejken vann med massivt stöd från befolkningen. En situation öppnades som snabbt eskalerade till masskonfrontationer med den kapitalistiska och koloniala statsapparaten. Hotet om revolution producerade, som Rosa Luxemburg en gång skrev, omfattande reformer som sin biprodukt. Liknande strider har också inletts i det närliggande Martinique och i La Réunion i Indiska oceanen.
Under de senaste månaderna har olika strider tvingat Sarkozys regering på defensiven. En ”reform” av lycéerna (gymnasierna) har skjutits upp. Lärarnas och studenternas aktiva motstånd har urvattnat ett angrepp på universiteten. Sarkozy brukade vara närvarande i media varje kväll men har nu plötsligt blivit nästan osynlig.
Det står emellertid klart för många att en rad endagsaktioner inte kommer att räcka för att åstadkomma några betydande eftergifter. Den tidigare presidentkandidaten Olivier Besancenot från Nya antikapitalistiska partiet (NAP) och den fackliga federationen SUD har klargjort detta och kritiserat de större federationerna för att inte planera några vidare nationella aktioner förrän på första maj. Fram till dess vill de stora federationernas ledare bara ha aktioner på lokal nivå. Det är ett recept för att upplösa den här fantastiska rörelsen och återgå till det som fackbyråkraterna vill ha: förhandlingar med cheferna och regeringen utan påtryckningar från arbetarna. Sarkozy är ingen idiot och kommer att inse att de gett honom en andningspaus och kommer att anstränga sig för att splittra fackens enhetsfront och dra in dem i förhandlingar för att acceptera delar av hans planer.
De reformistiska partierna, socialisterna (PS) och kommunisterna (PCF), hoppas dra fördel av rörelsen genom att helt enkelt invänta EU-valet i juni. Det är bara den radikala vänstern, framför allt SUD och NPA, som argumenterar för en obegränsad generalstrejk.
NPA – som får betydande stöd i opinionsundersökningarna som ett nytt och radikalt alternativ – pekar helt riktigt på exemplet Guadeloupe, behovet av tydliga krav och ett handlingsprogram mot krisen. De hävdar att generalstrejken ska komma underifrån, kring de arbetare som är inblandade i utdragna strider som de anställda i skolor och på universitet och inom sjukvården.
Det är helt rätt och kan leda in NPA i en politisk konfrontation med ledarna för de stora fackliga federationerna som CFDT och CGT som stöder socialist- och kommunistpartierna. Frågan är om NPA:s ledare kommer att göra det. En minoritet till höger inom NPA argumenterar för att det nya partiet ska slå in på fel väg och bilda en valallians med kommunistpartiet och en ny splittring från socialistpartiet. I detta kritiska ögonblick skulle en sådan byråkratisk och bakåtsträvande politik kunna leda till fördröjningar och till och med handlingsförlamning inom NPA och därmed hindra partiet från att effektivt utmana de reformistiska fackföreningsledarna.
Förutom att hålla stånd mot detta tryck bör NPA göra sitt program ännu mer konkret under perioden framöver. Uppmaningen till en generalstrejk bör kompletteras med att varje arbetsplats som hotas av avskedanden ockuperas och backas upp med solidaritetsaktioner från andra sektorer. NPA måste också klart och tydligt och utan tvekan angripa den reaktionära roll som spelas av den fackliga byråkratin när den håller tillbaka kampen. Basmedlemmarna i de olika federationerna måste organiseras för kamp med ledarna om möjligt, utan dem eller mot dem där det är nödvändigt.
I frånvaron av en spontan strejk i en speciell sektor som kan fungera som avtryckare och en fokuserande punkt för rörelsen kan bara de mest beslutsamma och tydliga aktioner från revolutionärernas sida inleda en obegränsad generalstrejk och en öppen kamp mot regeringen. Ett tydligt aktionsprogram för lönehöjningar, mot uppsägningar, osäkra jobb och alla nyliberala reformer, måste stå i centrum för agitationen. Den lokala kampen eller kampen inom olika områden måste användas för att mobilisera andra sektorer och slutligen generalisera rörelsen oberoende av eller om nödvändigt mot de fackliga ledarna. Självorganisering och arbetarnas demokratiska kontroll av kampen, koordineringar, är de enda sätten att behålla kontrollen över rörelsen och bör finnas med från början. NPA kan spela en avgörande roll i allt detta och behöver nu vidta konkreta aktioner i den riktningen. Om NPA gör det – och om det undviker fällan i att anpassa sig till reformismen – kan partiet börja vrida ledningen över den franska arbetarrörelsen ur reformisternas händer och inleda kampen för arbetarklassens makt.
Marc Lassalle, Paris