Marx 2009 och lanserandet av Arbetarinitiativet

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 294 (5/09) – 090330

Lördagen 28 mars höll Rättvisepartiet Socialisterna (RS) sitt Marx 2009 i Tensta träff. Någon vecka tidigare hade de dessutom meddelat att de skulle ta tillfället i akt och lansera Arbetarinitiativet, en gemensam plattform med Socialistiska Partiet (SP) till EU-parlamentsvalet. Dagen inleddes därför med ett möte där 6 kandidater – 3 från RS och 3 från SP – höll anföranden. Mellan varje talare lästes stödhälsningar – var och en förstås åtföljd av varsin applåd. Flera av hälsningarna kom från fackliga representanter, och det påpekades att Arbetarinitiativet redan har börjat få stöd från arbetarleden. Man skulle visserligen kunna invända att de flesta var medlemmar i RS eller SP, men att de fick stöd från representanter för gruvfacken i Kiruna och Malmberget skulle kunna peka på att det kan bli något större än de bägge partierna.

Varje anförande under mötet var en maning till kamp, men i mitt tycke var de en aning abstrakta vad gäller mål och kampmetoder. Arbetarinitiativets plattform innehöll en maning till att bygga ett nytt arbetarparti, och även om det inte uttryckligen står att det är målet med samarbetet att bilda ett sådant, var det uppenbart att det var vad flera av talarna önskade. Men om man som revolutionär ska bygga ett nytt parti måste man vara tydligare med programmet. Plattformen innehåller många krav som varje socialist måste stödja, men problemet är vad som inte står – avsaknaden av ett revolutionär program. Detta tog jag upp i mitt inlägg i debatten. Jag frågade: avser ni att bygga ett gemensamt parti? Har ni tänkt förtydliga programmet, och vara mer tydliga i hur avskaffandet av kapitalismen, som plattformen talar om, ska gå till? Mer specifikt tog jag upp behovet av större klarhet vad gäller paroller för den antifascistiska och antirasistiska kampen. Då SP:s Kjelle Pettersson strax innan hade överlämnat blommor till Mattias Bernardsson och Joel Eriksson, RS:are som under den gångna veckan hade utsatts för nazistattacker, med kommentaren ”Det kanske skulle ha varit ett knogjärn”, kunde jag givetvis inte avhålla mig från att avsluta med ”Kjelles kommentar om knogjärn kanske ger en antydan?”

I debatten som följde berördes mitt inlägg av flera talare, alltifrån det lite demagogiska påpekandet att vi inte kan vänta med kampen tills vi har rett ut alla grammatiska frågor till SP:s Håkan Blomqvists citerande av Marx klassiker ”Varje steg av verklig kamp är viktigare än 100 program.” Som vanligt när det citeras glömde dock Håkan att nämna att det är hämtat från Marx hårda kritik av de tyska socialdemokraternas Gothaprogram, och kan således inte uppfattas som att programmatiska frågor är oviktiga – vilket tyvärr är det sätt som det nästan undantagslöst används på. Om jag hade föreslagit att vi skulle låta all kamp ligga nere tills vi hade rett ut alla tänkbara frågor om det revolutionära programmet skulle kanske Håkan ha haft en poäng, men med Arbetarmakts ännu pågående deltagande i exempelvis Septemberalliansen, Nätverket mot rasism och Gaza-solidaritet i färskt minne tog jag inte åt mig så mycket.

Nästa programpunkt var en debatt om ”Ett socialistiskt svar på krisen”. Som så ofta på vänstermöten blev det dock mycket rabblande av statistik om krisen – som för att övertyga folk som går på RS-möten om att den existerar – avlöst av uppmaningar till att kämpa. Problemet är att det varken blev en systematisk analys av krisen, dess orsaker och förlopp, eller en diskussion om hur kampen mer konkret ska organiseras. Det mesta som sades kan man hålla med om – problemet är som vanligt vad som inte sägs. En representant från CWI – RS internationella organisation – i Kina talade om situationen där, och kamrater från Island och Irland berättade också om sina erfarenheter.

I mitt inlägg i debatten tog jag för enkelhets skull vid där jag slutade och svarade på invändningarna mot mitt förra anförande. Det handlar inte om grammatik, och inte om att klasskampen får vänta medan vi lärda debatterar, utan om att revolutionärer behöver ett konkret program för att ingripa i klasskampen. Marx, Lenin och Trotskij satt väl ändå inte på väggen i salen av en slump? Vi måste bygga vidare på deras slutsatser att kvalitén hos den revolutionära ledningen är helt avgörande för kampens utgång. Med mera tid till mitt förfogande kunde jag ha gått in på exempel på hur både RS och SP, samt deras internationella kamrater ofta visar upp en tendens att i för hög grad lita på klasskampens spontana utveckling och den objektiva revolutionära processen, men jag nöjde mig med att ta upp två mera närliggande frågor.

Menar RS allvar med att kampen mot fascismen ska föras med ”fredliga” metoder? Vad betyder det? Naturligtvis är våld inget självändamål, och det måste sättas i relation till bygget av en massrörelse – men är inte de upprepade naziattackerna en bra anledning att pedagogiskt förklara behovet av verkligt, organiserat självförsvar? Är verkligen de sympatier man kan få allmänheten av att upprepa ”fredligt” och ”utan våld” viktigare än att förklara nödvändigheten av organiserat försvar? Är det nya partiet som ska byggas ens för att driva bort fascisterna varhelst de samlas? Detta handlar inte om grammatik, utan om helt nödvändiga frågor att diskutera om man ämnar bygga något mer än en gemensam valplattform.

Min största indignation för dagen lade jag på att kritisera RS utmålande av strejken vid oljeraffinaderiet i Lindsay, Storbritannien, som en seger, vilket Elin Gauffin strax tidigare hade pratat om. Vi har tidigare i nyhetsbrevet ordentligt kritiserat RS hopplösa hållning, och deras idealiserande av fakta. Det var inte en strejk för bättre arbetsvillkor eller mot nedläggning. Själv målet för strejken som frågan faktiskt stod var: ska brittiska eller italienska arbetare utföra jobbet? Strejken hade därför inget progressivt mål, och det var således ingen seger.

Svarade gjorde i första hand Arne Johansson från RS, som vidhöll att strejken i Lindsay utmynnade i en seger. Han erkände att det florerat chauvinistiska paroller, men att kampen hade suddat ut dessa, och att jag således hade fel. Han missade att nämna att själva resultatet av strejken var att 102 jobb gick till brittiska arbetare istället för till italienska. Då många icke-brittiska arbetare i Lindsay har vittnat om den fientlighet som har piskats upp mot dem, vilket har fått flera att lämna Storbritannien, känns det lite märkligt att höra vilken stor seger för internationalismen det var. Arne, på sitt lite demagogiska humör, fortsatte med att påpeka att varken RS eller Arbetarmakt kan säga hur revolutionen kommer att ske, och att Marx och Engels båda vägrade att göra sådana förutsägelser. Ja, på ett allmänt plan har Arne naturligtvis rätt – vi kan inte nu beskriva hur revolutionen kommer att ske. Vi kan inte heller beskriva precis hur Första maj-firandet kommer att gå till, eller vad resultatet av EU-parlamentsvalet kommer att bli, men vad har det med saken att göra?

Ett revolutionärt program, som Arne borde veta, är inte en beskrivning dag för dag av hur saker kommer att förlöpa, utan en sammanställning av lärdomarna av tidigare revolutioner och en skissering av vilka uppgifter vi kommer att ställas inför. Mycket av vad som kommer att hända kan vi inte veta, men det innebär bara att vi måste diskutera möjligheter och studera revolutionernas historia för att i möjligaste mån förbereda oss, inte vifta bort frågan med lättköpta retoriska poänger. Både Marx och Engels såg det uppenbarligen görligt att säga mer om saken än vad Arbetarinitiativets plattform gör, och om Arne är osäker på var Lenin och Trotskij – som hängde bakom talarstolen – stod i frågan finns det några Kominternresolutioner jag kan rekommendera.

Sista punkten på dagordningen var kamp mot imperialismens krig, och följde i stort samma upplägg som tidigare. Flera talare, däribland en kamrat från CWI i Israel och en från Grekland, höll kampglada inlägg med en kort förklaring av vad som hände i olika sektorer i världen.

Då ingen till en början gjorde någon ansats att äntra talarstolen när det öppnades upp för inlägg gjorde jag åter min plikt och steg upp. Den här gången talade jag om behovet att stödja motståndet mot imperialismen, och nämnde Trotskijs klassiska analys av ett hypotetiskt krig mellan diktaturens Brasilien och Storbritannien. Kriget skulle inte vara ett krig mellan diktatur och demokrati, påpekade Trotskij, utan i första hand ett krig mellan en imperialistisk stormakt och ett halvkolonialt land. Således vore det revolutionärers plikt att stödja Brasilien i konflikten. Så även idag påpekade jag, men betonade också att vårt stöd till motståndet till imperialismen inte kan vara okritiskt – till skillnad från hur den stalinistiska vänstern resonerar – utan vi måste samtidigt kämpa för ett progressivt, socialistiskt och arbetar- och bondebaserat motstånd. Men i kamp mellan faktiskt existerande motstånd och imperialistiska trupper måste vi förespråka de senares nederlag.

Shay från Israel gick i svaromål. Han hävdade korrekt att man måste se saken konkret: vad är det som kan besegra imperialismen? Tyvärr betraktade han frågan om det konkreta på ett abstrakt sätt, och satte därmed fingret på ett viktigt drag hos CWIs politik. Han påpekade att bara ett arbetarklassbaserat motstånd kan besegra imperialismen. Ja, bara den internationella arbetarklassen med stöd av bönder och andra fattiga kan slutgiltigt besegra imperialismen och bygga den internationella kommunismen. Men att ställa frågan enbart på det sättet är att ställa den just abstrakt. Detta förespråkar vi alltid, men man kan inte nöja sig med det. Det finns också ett konkret, existerande motstånd som inte kontrolleras av arbetarklassens demokratiska organisering, ett motstånd i Irak och Afghanistan som har hindrat de imperialistiska trupperna att få en ordentlig kontroll över länderna och därmed hindrat dem från att invadera flera länder, som Iran. Och Israel blev ju faktiskt tillbakaslagna från Libanon 2006.

Problemet med RS och CWI:s hållning är att de utgår från att kampen för att kasta ut imperialisterna ska börja med arbetarklassens självorganisering, istället för att inse att detta först kommer att uppnås efter kamp – en kamp där vi måste ta ställning till det existerande men reaktionärt ledda motståndet. Naturligt nog, då RS stod som arrangörer, var det deras representanter som fick sista ordet den gången. Dagen avslutades med Internationalen. En eloge till RS för att de har lärt sina medlemmar både första och sista versen – sånt är man inte bortskämd med

Jens-Hugo Nyberg