Varför Workers Power har lämnat Kampanjen för ett nytt arbetarparti

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 293 (4/09) – 090316

10 mars 2009

Söndagen den 1 mars lämnade Workers Power (Förbundet för Femte Internationalens brittiska sektion) Kampanjen för ett nytt arbetarparti (CNWP). Jeremy Dewar lämnade ett möte med styrgruppen efter att majoriteten röstat för ett förslag från Socialist Party som hyllade strejken vid oljeraffinaderiet i Lindsey som en ”seger för arbetarklassen” och den överenskommelse som slöts som ”föredöme för dussintals andra byggarbetsplatser i Storbritannien och Europa”. Trots internationalistiska fraser var resolutionen ett flagrant försök att skyla över en chauvinistisk strejk, något som Workers Power inte tänker sig förknippas med.

Workers Power anslöt sig till CNWP vid grundningskonferensen i mars 2006, vilken hade 400 deltagare. Vid den konferensen och sedan dess har vi haft upprepade debatter med Socialist Party om vilket slags parti vi behöver och hur vi ska kämpa för det idag. Socialist Partys resolution vid grundningskonferensen uppmanade till bildandet av ett vänsterreformistiskt parti, som skulle komma till makten genom fredliga, parlamentariska medel och sträva efter att lagstifta fram socialismen. Vår resolution uppmanade till en djupgående debatt inom arbetarrörelsen om vilket slags parti som arbetarklassen behöver. Istället för en andra upplaga av Labourpartiet argumenterade vi alltid för ett revolutionärt parti, med ett handlingsprogram för kampen vars mål är kapitalismens lsutliga störtande.

Våra åsiktsskillnader med Socialist Party var emellertid inte bara om ”hur socialismen kan uppnås”. När det kom till att kämpa för ett nytt parti i fackföreningarna hade Socialist Party ingen större brådska. Fokus för CNWP var under lång tid att få undertecknare till en namninsamling för ett nytt parti.

Utan någon aktivitet att tala om på basplanet, utan aktiva grupper och utan inriktning på att bygga aktioner på gatorna eller på arbetsplatserna, har kampanjen nu tappat fart. Även om antalet undertecknare till slut kravlade sig upp till 4 000, hade CNWP bara 165 betalande medlemmar. Varje konferens har varit mindre än den föregående. Förslag från Workers Power att raktivera kampanjen och bredda den till andra krafter röstades helt tiden ner.

I den utsträckning som CNWP alls existerade har det inte blivit mycket mer än en front för Socialist Party och en kanal för dess politik. Socialist Party har behållit ett starkt organisatoriskt grepp om kampanjen, monopoliserat dess offentliga talare och skrivit praktiskt taget alla dess flygblad, och därigenom gjort många ledare och aktivister inom vänstern misstänksamma inför ”ännu en front för Socialist Party”.

Men det innebar, och det är allvarligare, att kampanjen delade alla Socialist Partys politiska svagheter. Snarare än att använda vänsterfack som en bas för en kampanj, innebar Socialist Partys svansande efter den fackliga byråkratins vänsterflygel att de inte lyckades vinna fack som PCS och RMT till att stöda ett nytt arbetarparti och ta praktiska steg för att nå dit. Istället för att kämpa för att tvinga de fackliga vänsterledarna försökte de komma överens i all hemlighet med sådana som Matt Wrack, Mark Serwotka och Bob Crow – vilket inte ledde någonstans.

I exempelvis PCS blev Socialist Party till och med entusiastiska anhängare av att använda den politiska fonden som facket inrättat i kampanjen ”se till att din röst räknas”. Istället för att ställa upp arbetarkandidater i valet skickade kampanjen ut frågor till ledamöter i parlamentet från Labour, Tories (högern) och liberaldemokraterna för att se huruvida de delar fackföreningens politik. Att det skulle kunna leda till att PCS uppmuntrade sina medlemmar att rösta på högern eller liberaldemokraterna verkade inte bekymra Socialist Party.

Det går inte heller att komma runt det faktum att den politik som Socialist Party bedrivit i facken inte har bidragit till att föra kampen för en brytning med Labour framåt. I PCS där de spelar en ledande roll stödde Socialist Party höstens förräderi mot lönekampen liksom de gjort tidigare om pensionerna 2006. I stället för att kämpa för att radikalisera ett helt skikt av basmedlemmarna genom militant kamp, har Socialist Party uppträtt som vänsterreformistiska byråkrater: inlett kortvarig kamp här och där men aldrig ett beslutsamt motstånd.

Den roll som Socialist Party spelade i konflikten i Lindsey, där de hade en medlem i strejkkommittén, visar att den här centristiska organisationen rör sig åt höger och inte åt vänster under trycket av den ekonomiska krisen.

Trots att Socialist Party hjälpt till att jaga bort medlemmar i fascistiska BNP från strejkvakten, och trots att de fått strejkledningen att stöda sju progressiva krav, har de inte desto mindre misslyckats med att ifrågasätta själva strejkens reaktionära mål: att ersätta en del italienska arbetare med brittiska arbetare.

Vid styrgruppens möte den 1 mars bad jag Socialist Partys företrädare att berätta för mötet hur många extra jobb som vunnits, med hur mycket lönen höjts, vilka arbetsförhållanden som förbättrats. Men ingen av dem kunde erbjuda något svar. Det är knappast förvånande. Socialist Party skylde över en chauvinistisk strejk, kallade uppnåendet av en kvot på 102 jobb vid anläggningen för brittiska arbetare en ”seger för alla arbetare” – givetvis förutom de italienska och portugisiska byggnadsarbetarna, som nu kan vara arbetslösa.

Socialist Party är, för att bevara sin ställning, tysta om den otvivelaktiga ökningen av chauvinismen på energibranschens byggarbetsplatser, som det visar sig i ropen på ”Ut med utlänningarna!” bland arbetarna i Staythorpe. Likaså är de tysta om hur sådana som Derek Simpson piskar upp nationalism.

Greg Maugham från Socialist Party sade till mötet att den här debatten är viktig eftersom den pekar på vilket slags parti CNWP vill bygga: alldeles tydligt ett parti som är berett att förkasta internationalismens och antirasismens grundläggande principer för kortsiktiga, opportunistiska vinster. Workers Power kommer att med näbbar och klor kämpa mot varje försök att kväva ett nytt arbetarparti redan vid födelsen.

Även om Dave Nellist och Hannah Sell protesterade och menade att den här frågan var helt sekundär i förhållande till CNWP:s arbete, visar deras påståenden bara hur cyniska kamraterna har blivit.

Vid samma möte avslöjade Socialist Party att järnvägsfacket RMT kommer att ställa upp kandidater i varje valkrets i EU-valet den 4 juni på en plattform som är eurofobisk. Socialist Party drev igenom att CNWP ska stöda den kampanjen – NO2EU – även om ingen i förväg sett dess ruttna manifest. Det här är ingen fråga vid sidan av, utan Socialist Party och dess CNWP vill att brittisk chauvinism ska spela en betydande roll i rekryteringen av nya krafter till ett nytt arbetarparti.

Behovet av ett nytt arbetarparti är mer brådskande idag än någonsin. Om vår klass ska kunna tvinga kapitalisterna och bankirerna att betala för deras kris, kommer den att behöva ett parti som vägleder dess motstånd och erövrandet av makten. Den huvudsakliga skulden för att vi befinner oss i en situation där arbetare inte har något alternativ till Labour ligger hos de reformistiska ledamöterna i parlamentet och kommunfullmäktige och de fackliga ledarna – både till vänster och höger.

Men de centristiska organisationerna – de som påstår sig vara marxistiska men i verkligheten vacklar mellan reformistisk och revolutionär politik och som i avgörande ögonblick inte har kunnat ge någon ledning – måste också ta en del av ansvaret.

Först bröt Socialist Workers Party sönder Socialist Alliance för att bilda Respect, som förvanskade tydliga proletära ståndpunkter för att inrymma sina allierade ur medelklassen bland asiatiska och muslimska grupper. Nu har Socialist Party, efter att ha kvävt CNWP under åratal, tagit död på dess användbarhet genom att ställa kampanjen i tjänst hos den vidrigaste strömningen i den fackliga ledningen: de som för fram en protektionistisk, ekonomisk nationalism som lösningen på krisen.

Workers Power är emellertid övertygade om att arbetare i Storbritannien – alla arbetare i Storbritannien, svarta, vita, invandrade, ”inhemska” – kan och kommer att kämpa för socialistiska och internationalistiska lösningar på recessionen. Alla de som vill kämpa för ett parti som står för ett sådant svar på kapitalisternas kris, bör kontakta oss, arbeta med oss för att fortsätta argumentera för detta inom arbetarklassen.

Jeremy Dewar
f.d. vice ordförande i Kampanjen för ett nytt arbetarparti