Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 295 (6/09) – 090416

Den 28 mars presenterades Arbetarinitiativet: Antikapitalistiskt EU-motstånd för jobb, välfärd och klimatet vid ett möte i stockholmsförorten Tensta. Syftet är att lansera ett vänsteralternativ i valet till Europaparlamentet den 7 juni. Bakom initiativet står Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP), men det finns plats på listorna för oberoende kandidater.

SP beslutade tidigare i år att inte kandidera i EU-valet, men ett bredare initiativ som utgått från det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike fick SP att ändra sig. RS hade för sin del redan deklarerat att man skulle ställa upp i EU-valet. Det som fick SP att ändra sig är ett upprop från europeiska vänsterorganisationer, varav de flesta tillhör Fjärde Internationalen. I samband med ett möte i december med den europeiska antikapitalistiska vänsterflygeln (EACL) gjordes ett uttalande som undertecknades av 13 organisationer från 9 länder.

I uttalandet heter det bland annat: ”Vi avvisar EU-regeringarnas politik, som räddar banker och inte människor. Detta Europa är inte vårt[..] Vi föreslår en antikapitalistisk räddningsplan[..] som ger prioritet åt skapandet av arbetstillfällen[..] en fullständig nationalisering av bank- och kreditsystemet under arbetar- och folklig kontroll och som tillgodoser sociala behov. Problemet är[..] att bryta med kapitalismen och dess logik. Under dessa betingelser, och med hänsyn taget till de speciella förhållandena i varje enskilt land, är vi eniga om att bygga upp ett samordnat och gemensamt motstånd mot arbetsgivarnas angrepp, och på samma gång skapa betingelser för ett politiskt alternativ och en antikapitalistisk pol, som bygger på folklig mobilisering, som försvarar ett Europa som tillgodoser arbetarnas och folkets behov, och som avvisar varje stöd till eller deltagande i socialliberala eller socialdemokratiska regeringar eller regeringar mellan centern och vänstern.”

Det här är något som Arbetarmakt och vår internationella tendens, Förbundet för Femte Internationalen, har förespråkat länge. Vänstern måste i kontinental skala inleda arbetet med att skapa nya revolutionära arbetarpartier. I Frankrike är våra kamrater medlemmar i NPA och deltar i kampen för att bygga ett antikapitalistiskt parti. De deltar också i diskussionen om NPA:s program och politik. Vårt mål är att vinna de nya krafterna för den revolutionära socialismens politik, vars mål är att störta kapitalismen och upprätta en arbetarstat.

Det var det här europeiska initiativet som fick SP att ändra sig och i sista stund, innan tiden gick ut för att anmäla sig, ställa sig bakom en gemensam lista med RS. Det finns dock en viktig skillnad mellan samarbetet RS-SP och den process som lett fram till bildandet av det franska NPA. I Sverige är det ett byråkratiskt initiativ som utgått från RS och där SP mer eller mindre övertalats att delta. I Frankrike växte det efter nej:et i folkomröstningen om EU-fördraget fram lokala kommittéer på en mängd platser. Kommittéerna har alltsedan dess stärkts i en rad strider som utkämpats under de senaste åren. I början av 2009 kulminerade processen i bildandet av NPA. Förutom de 3 000 medlemmarna i SP:s systerparti LCR, som initierade hela projektet, har ytterligare 7 000 aktivister anslutit sig till NPA.

Det svenska Arbetarinitiativet (AI) vill visserligen ”sprida det växande europeiska motståndet och understryka behovet av nya kämpande arbetarpartier”, men det finns inget som tyder på en vilja att öppna AI för andra grupper eller oorganiserade. AI kommer dock att ha ett antal oberoende kandidater, varav flera är viktiga företrädare för den kamp som förekommit i Sverige under de senaste åren. De kommer sannolikt bara att fungera som affischnamn för kandidaturen.

Krav utan adressat
Det politiska initiativet inom AI ligger helt i händerna på RS och SP. Den plattform som presenterades på mötet den 28 mars, och som återfinns på AI:s hemsida, innehåller många bra krav men har grundläggande brister. Plattformen presenteras som en del av den antikapitalistiska rörelsen i Europa men innehåller ändå bara allmänna formuleringar om alternativet till det EU som man säger nej till. Arbetarklassens kamp för att ena Europa finns inte med. Många av kraven är utformade på ett klassiskt reformistiskt sätt. Ta bara exemplet med lösningen på uppsägningar och nedskärningar, som nu för varje dag ökar antalet arbetslösa.

Uppsägningar och nedskärningar ska ”omedelbart stoppas” genom att staten, dvs. den borgerliga svenska staten, ”ska garantera jobben under omställning till samhällsnyttig och hållbar produktion”. Facket ska ha ”vetorätt mot avsked” och även ”kontroll över bolagsvinster och företagsledning”. Den enda punkt där plattformen går längre än kravet på arbetarkontroll är när Volvo och Saab nämns. När det gäller biltillverkarna krävs förstatligande ”under demokratisk löntagarkontroll”.

Klimatfrågan går som en röd tråd genom plattformen och lösningen på krisen i bilindustrin är en ”krisplan” för ”klimatomställning” av hela branschen. Men det finns, liksom i fallet med arbetarkontrollen, ingen adressat. Kravet riktas inte åt något bestämt håll. Är arbetarkontrollen och krisplanen verkligen krav som kan förverkligas i ett val? Är det inte snarare så att arbetarkontrollen bara är något som arbetarklassen tillkämpar sig i kampen mot den offensiv som kapitalisterna nu har inlett på bred front? Är inte kravet på en krisplan något som ska riktas till arbetarrörelsens ledning? Uppgifter som endast den organiserade arbetarklassen kan genomföra, formuleras i plattformen rakt ut i luften.

Det är symptomatiskt för plattformen att kraven formuleras på ett parlamentariskt sätt. Det visar sig också genom att plattformen inte mynnar ut i någon paroll om regeringsmakten. Höjdpunkten blir i stället ”En annan värld är möjlig – För ett nytt arbetarparti”. Frågan om hur alla krav ska kunna bli verklighet förbigås med tystnad. Läsaren kan bara dra slutsatsen att kraven ska genomföras via parlamentet.

Vi i Arbetarmakt och många andra är också för ett nytt arbetarparti, men frågan är hur vi ska komma dit. Vår uppfattning, som grundas på 150 års erfarenheter av arbetarklassens kamp, är att det måste byggas av revolutionära socialister som ingriper i och försöker ge vägledning åt den kamp som uppstår spontant. Vi ställer dock inte upp vårt eget program som ett ultimatum till arbetare och ungdomar som är beredda att kämpa mot kapitalismen, men vi försöker vinna anhängare till vårt program samtidigt som vi är beredda att lära av andras erfarenheter.

RS och SP har valt att själva komma överens om vad AI ska ha för plattform. Inga andra har inviterats, allt har skötts bakom lyckta dörrar. De arbetargrupper som varit ute i kamp på senare år, som gruvarbetarna i Norrbotten eller sopåkarna i Stockholm, finns visserligen med som kandidater eller anhängare till AI, men hur har dem kunnat påverka plattformen? Istället har SP och RS försökt gissa sig till vad arbetare som är missnöjda med s och v kan tänkas tycka är bra. Det är en opportunistisk metod som alltid visat sig vara en återvändsgränd i bygget av nya arbetarpartier.

Samma typ av opportunistisk anpassning ägnar sig RS brittiska kamrater i Socialist Party åt. Den kampanj för ett nytt arbetarparti som Socialist Party varit en dominerande kraft i, och som våra kamrater i Workers Power tidigare varit aktiva i, har nu omvandlats till ett stöd för den nationalistiska och populistiska valkampanj inför EU-valet som leds av järnvägsfacket RMT och dess ledare Bob Crow. Kampanjens namn är No2EU – Yes To Democracyoch i den utsträckning som någon av dess kandidater blir inröstad i EU-parlamentet kommer den platsen att stå tom.

EU är odemokratiskt, hävdar Bob Crow i likhet med våra stalinister på hemmaplan, och föredrar uppenbarligen den brittiska borgarstaten. Alliansen mellan RS systerparti och Crows stalinister är ett exempel på vart anpassningen till nationalism och protektionism kan leda.

Nu är nationalism och protektionism för tillfället inte någon påtaglig tendens i den svenska arbetarrörelsen. Under krisens fortsättning är det dock möjligt att de kommer att visa sina fula trynen. Fackbyråkrater som känner sig trängda från höger av rasistiska krafter kan mycket väl börja utveckla liknande tendenser som nu är tydliga i den brittiska arbetarrörelsen. Hur ska RS och SP kunna stå emot om de redan under många år utvecklat opportunismen till en konst? Socialist Party har dragit slutsatsen att rasism och nationalism kan visa sig i kampens tidiga skeden men på något lagbundet sätt kommer att försvinna när kampen går vidare.

Valkoalitionen mellan RS och SP presenteras nu i respektive tidningar som ”väckarklocka i EU-valet” (Offensiv 2 april) eller ”EU utmanas från vänster” (Internationalen 2 april). Det talas om att Arbetarinitiativet ”siktar[..] längre än till EU-valet den 7 juni” (Offensiv 2 april). Frågan är hur långt siktet är inställt. I Offensiv skriver Elin Gauffin 2 april att AI har ”stora möjligheter att knyta samman viktiga delar av den fackliga vänstern och sociala rörelser.” Agnes Callewaert från SP intervjuas i Offensiv 2 april och säger: ”Rent praktiskt betyder det att vi nu har en gemensam vänster.”

Men hur ska fackliga aktivister och aktivister från sociala rörelser kunna verka inom AI, eller ens påverka initiativet? Det finns ingen organiseringsform där andra inom vänstern eller oorganiserade kan aktivera sig och vara med att utforma en antikapitalistisk rörelse som skulle kunna lägga grunden för ett nytt arbetarparti. Om AI ska bli något mer än ännu en tillfällig valkoalition mellan SP och RS, måste lokala kommittéer organiseras där också andra än de två partiernas medlemmar kan delta i byggandet och utformandet av det nya arbetarpartiet.

Rättviselistan
När vi bedömer AI finns det tidigare erfarenheter att gå tillbaka till. Redan i EU-valet 1995 ställde SP och RS upp gemensamt, tillsammans med en del oberoende kandidater, under beteckningen Rättviselistan.

Liksom i fallet med AI var RS (eller Arbetarförbundet Offensiv – AFO – som gruppen då kallade sig) och SP inte särskilt eniga. Motståndet i SP var starkt men majoriteten hävdade att ”förutsättningarna var goda att för första gången på länge samla en större grupp radikala arbetare till en gemensam politisk erfarenhet” (ledaren i Internationalen nr 21 1995).Plattformen för Rättviselistan: EU-motståndare mot nedskärningarvar i många avseenden identisk med plattformen för AI. I Internationalen nr 21 1995 beskrevs listan så här: ”ett beslutsamt ‘Sverige ut ur EU’ och försvar för arbetarrörelsens gamla solidaritets- och välfärdsideal”.

Arbetarmakt förordade 1995 en kritisk röst på antingen s, v eller Rättviselistan. Det kritiska stödet till Rättviselistan visade sig vara ett misstag som baserades på en felaktig bedömning av vad listan representerade. Socialdemokrater som i likhet med Rolf Andersson, välkänd s-politiker i Helsingborg som bröt med partiet, deltog uppenbarligen bara för att utöva tryck på sitt gamla parti, ett försök att driva det till vänster. När Rolf Andersson intervjuades i Internationalen (nr 22 1995) tycks han inte riktigt ha klart för sig vilka han gått i allians med. Åtminstone hade han ett helt annat perspektiv: ”Den socialdemokratiska vänstern måste vinna partiet tillbaka till folket.”

Rättviselistans plattform koncentrerades kring fyra paroller: 1) Nej till egenavgifter och sänkta barnbidrag – låt banker och storföretag betala, 2) Europeisk kampanj för arbete åt alla – 35 timmars arbetsvecka med full lön, 3) En lön att leva på – höjda reallöner för arbetare och låginkomsttagare, 4) Politiker ska få arbetarlöner utan privilegier och fallskärmar.

Även 1995 fanns det kraftiga illusioner om stödet för en valkoalition mellan RS och SP. I Internationalen nr 24 1995 skrev man så här: ”Vi tror att protesterna mot högerpolitiken och de snabba svängningarna i opinionen gör det möjligt att rubba den politiska balansen. När hundratusentals i landet fått nog av orättvisorna kommer EU-valet att vara ett sätt att säga att man vill se en förändring.”

AFO, som RS då kallade sig, var ännu mer begivna på grandiosa perspektiv. Ledaren i Offensiv nr 6 1995 hävdade att ”(s) är i början av en kris som kan bli djupare än 1917, då partiet splittrades.” Bland de kämpar från den fackliga vänstern som 1995 stödde Rättviselistan återfanns Roger Hultgren, intervjuad i samma nummer av Offensiv, som menade att listan ”är ett sätt att stärka vänstern både inom och utom socialdemokratin”. Intervjun fick rubriken: ”Det blir som en mindre partisprängning av (s)”. Förväntningarna var stora, även mätt med RS mått.

Framsidan av samma tidning pryddes av rubriken: ”Fantastisk start för Rättviselistan”. Mittuppslaget innehöll en större artikel av Laurence Coates som hävdade att ”att (s)-ledningen nu bryter alla band med arbetarklassen. Den kan bara påverkas, liksom etablissemangets andra partier, av organiserad massopposition.” Coates bedömning av Rättviselistan genomsyras av den överdrivna och fatalistiska optimism som är så typisk för AFO/RS: ”Även om Rättviselistan i sig självt inte är ett nytt parti, är det inte desto mindre en viktig del av den omgrupperingsprocess som pågår inom arbetarrörelsen. Under de kommande stormiga åren kommer idén om ett nytt arbetarparti att få masstöd från de som idag stödjer (s) och (v).”

Fanns det något stöd för Rättviselistan utanför AFO och SP? Ja, det fanns ett antal fackliga militanter som ställde upp. Bland dem kan nämnas järnbruksklubben vid SSAB i Borlänge, Gruvtolvan i Kiruna, Gruvfyran i Malmberget, Åke Wiklund (som några år tidigare tog initiativet till den havererade Arbetarlistan).

Rättviselistan anordnade en konferens efter valet där resultatet (cirka 14 000 röster) skulle utvärderas och listans fortsättning diskuteras. AFO såg resultatet som en ”stor framgång”. Inom SP var meningarna delade. Avdelningen i Göteborg ville exempelvis helt avbryta det exklusiva samarbetet med AFO.

Det beslutades att de 700 valarbetarna skulle fortsätta att driva kampanjer, vilka skulle organiseras runt den månatliga tidningen Rättvise-Nytt. Ännu en konferens planerades till mars 1996. Den sorgliga sanningen är att hela detta grandiosa projekt föll samman. SP och AFO (som bytte namn till RS) fortsatte som rivaler och kom inte varandra särskilt mycket närmare.

Det talades också en del om det goda resultatet i Helsingborg (cirka 5 procent). Ett möte utlystes till den 26 oktober 1995, men lockade inte någon utanför de som redan var inbegripna i valkampanjen. Inte ens där Rättviselistan fick ett respektabelt resultat, som i Helsingborg, fanns det något stöd för vidare aktiviteter.

Rättviselistan föll, kort sagt, samman som ett det korthus det var redan från början.

Vad skulle Arbetarinitiativet kunna vara?
Revolutionära socialister föredrar naturligtvis att själva ställa upp i val med sitt eget program, som ett sätt att sprida revolutionär propaganda. I avsaknad av den möjligheten kan revolutionära socialister ge kritiskt stöd till det parti eller de partier som har stort förtroende bland de aktiva, klassmedvetna arbetarna. Kritiskt stöd är ett försök att aktivera de medvetna arbetare som fortfarande har förtroende för sina reformistiska ledare att ställa krav och kämpa för att driva igenom dessa krav. På det sättet kan aktivister genom egen erfarenhet komma fram till att det är nödvändigt att bryta med både s och v.

Det är tveksamt om de fackliga aktivister som nu ger sitt stöd till AI är beredda att bryta med sina ledare. Det mest sannolika är att de, liksom med Rättviselistan 1995, använder AI för att utöva tryck på s-ledningen. Ett EU-val har inte samma betydelse som ett riksdagsval, där det avgörs vem som ska inneha regeringsmakten under den kommande perioden. Ordförandena i gruvfacken i Kiruna och Malmberget, som stöder AI, formulerar sitt stöd så här: AI kan ”väcka en slumrande arbetarrörelse”.

Det är naturligtvis betydelsefullt att radikala fackliga aktivister fronderar mot LO- och s-ledningen genom att stöda AI, men det ska inte missuppfattas som ett stöd till byggandet av ett nytt arbetarparti. Inte en enda av de framträdande fackliga aktivister som stödde Rättviselistan 1995 fortsatte sitt engagemang med att kämpa för ett nytt parti. Det skulle vara en helt annan sak om kända fackliga aktivister gav sitt stöd till en vänsterkandidatur i nästa års riksdagsval.

Den slutsats som Arbetarmakt drar av det vi hittills vet om Arbetarinitiativet är: det skiljer sig inte markant från vänsterreformismen och det är mycket tveksamt om det finns något särskilt stöd för initiativet utanför de grupper som redan sympatiserar med SP eller RS. Vi ser därför ingen anledning att vare sig stöda AI eller förorda en kritisk röst. Om AI däremot bryter med traditionen från Rättviselistan och öppnar sig för alla som vill bygga ett nytt arbetarparti och seriöst organiserar diskussioner kring det program som ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti kommer att behöva, då kommer frågan i ett helt annat läge.

Det nödvändiga initiativ som skulle ha kunnat genomföras, mot bakgrund av socialdemokratins fullständiga knäfall inför Alliansen i snart sagt varje fråga, är att bjuda in alla som kämpar mot olika aspekter av den nuvarande borgerliga offensiven. Där skulle sopåkarna i Stockholm, gruvarbetarna i Malmfälten, alla som kämpar mot privatiseringen av allmännyttans bostäder, de som kämpar mot privatkapitalets inträngande i skolor och universitet, alla som bekämpar privata intressens övertagande av sjukhus och andra delar av offentlig verksamhet, alla som kämpar mot imperialismens krig och rasism och fascism kunna mötas. Många av dem känner sig svikna av socialdemokratin och har inte särskilt stort förtroende för Vänsterpartiet.

Arbetarmakt har vid olika tillfällen föreslagit en sådan samling av kämpande grupper, exempelvis i Septemberalliansen i Stockholm. Vare sig SP eller RS har visat något intresse för förslaget. De föredrar istället att agera på ett byråkratiskt sätt, där de själva kompromissar ihop sig om plattformen och sedan erbjuder andra att stöda den. Vi vill istället ha en öppen och bred diskussion av vad som behövs idag, vilket slags parti som vi måste bygga för att ersätta den nuvarande förrädiska ledningen inom arbetarrörelsen.

Om Arbetarmakt hade inbjudits att delta i diskussionerna om AI, skulle vi ha föreslagit en annan plattform än den som nu förs fram. En sådan plattform måste baseras på en grundlig analys och utgå ifrån vad som är objektivt nödvändigt för att bemöta borgarnas offensiv, inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

POM