Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 295 (6/09) – 090416

7 april 2009

Den tyska borgerliga pressens bild av händelserna i Strasbourg är enkel: Medan ”kravaller” jämnade halva Strasbourg med marken välsignade NATO, Barack Obama och de andra ledarna världen med fredsbudskap.

Frankrike har återupptagits i NATO-familjen, Kroatien och Albanien har blivit medlemmar. Turkiet ska spela en större roll som vasall och medlare i Mellanöstern – vilket antagligen betyder att den turkiska staten får friare händer i Kurdistan. Samarbetet med Ryssland ska också intensifieras. Med dansken Anders Fogh Rasmussen kunde även en ny generalsekreterare tillsättas.

I Prag utlovade Obama ett program för världsomfattande avrustning och avskaffandet av kärnvapen. Till att börja med drabbas naturligtvis Nordkorea, som utsätts för ytterligare bojkottsanktioner, svartmålning och hot om intervention.

Dessutom ska ytterligare 5 000 NATO-soldater (varav 600 från Tyskland) skickas till Afghanistan, där de ska genomföra sin ”fredsmission” genom att bistå den proimperialistiska regeringen och de ”moderata” talibaner som väst lyckats muta.

NATO-mötet i Strasbourg var ett hycklarnas möte där de verkliga vandalerna – jordens största terrorister – samlades för att, i en tid präglad av en historisk kris för kapitalismen, växande instabilitet, oro och motstånd, försvara sina intressen med alla medel.

Besluten vid G20 såväl som vid NATO-toppmötet gav uttryck för motsättningarna mellan de stora staterna och maktblocken, men även för USA:s och de ledande EU-nationerna Tysklands och Frankrikes (samt andra makters) villkorslösa beredskap att försvara den kapitalistiska världsordningen. Och på denna punkt finns för väst inga alternativ till NATO. Därför måste alliansen firas och försvaras.

Repression
Protesterna mot G20-mötet i London och mot NATO-festligheterna i Strasbourg, liksom mot Obamas besök i Turkiet, visar att de imperialistiska världshärskarna inte är välkomna, och att deras legitimitet är svag. Repressionen mot dem visade också att härskarna därtill är beredda att tillgripa kraftig repression, liksom vid tidigare toppmöten.

I London dog en förbipasserande man under protesterna. Först hette det att han hade fått en hjärtinfarkt. Då det sedan visade sig att mannen hade huvudskador försökte polisen och kvällspressen skylla hans död på demonstranter som kastat skor.

Också under upptakten till aktionen i Strasbourg organiserade polisen massiva poliskontroller. Många aktivister förvägrades inresa efter att ha stoppats och kontrollerats vid gränsen.

Den tyska polisen, den borgerliga pressen och statsmakten rättfärdigar cyniskt dessa drastiska inskränkningar av de elementära demokratiska rättigheterna med att protesterna i Baden Baden och Kiel förblev ”fredliga”, medan ”kaos” härskade i Frankrike. De förkastar den professionella tårgaskanonen som ett uttryck för den franska polisens lathet, och skyller kaoset på för lite övervakning och för lite gripanden innan demonstrationerna. Den franska polisapparaten ska rehabiliteras med hjälp av tyska metoder.

Denna ”kritik” av de franska snutarnas taktik innehåller inte bara ett överskott av tysk chauvinism, den missförstår också omständigheterna. Trots ”kaoset” hade den franska snuten för det mesta situationen under kontroll. Att en kontorsbyggnad på en ö och att ett hotell tilläts brinna upp förklaras av en annan typ av polistaktik – inte utav att det för den franska polisen skulle ha varit principiellt omöjligt att ingripa med större styrkor. Den heltäckande beskjutningen av hela demonstrationen med tårgas, vilket splittrar upp och demoraliserar stora folkmassor utan att de egna insatsstyrkorna måste skickas in, har alltmer blivit den franska polisens signum.

Slutligen ska det heller inte glömmas att såväl den tyska som det franska polisens säkerhetsarrangemang lyckades se till att den internationella massdemonstrationen blev en mindre demonstration i Kiel och en, efter förbud, demonstration på en nästan obebodd ö i Strasbourg. Därmed blev möjligheten för många att delta i demonstrationen, som alltså var avskuren från innerstaden, begränsad. I timtal blev bron över floden Rhen avspärrad, och demonstranternas möjlighet att ta sig till demonstrationens startplats försvårades (vilket ledde till att den blev omkring en timme försenad).

Trots detta deltog mer än 20 000 människor – sammanlagt runt 15 000 i Strasbourg, över 6 000 i Kiel – som inte lät sig avskräckas av gränskontroller och visiteringar, kontroller som stoppade flera tusen från att ta sig till protesterna i tid, om de inte överhuvudtaget förhindrades. De deltog aktivt i blockader på morgonen den 4 april, och de lät sig inte avskräckas från att ta sig till demonstrationens startplats trots tårgas, blixtgranater och gummikulor.

En kritisk bedömning av protesterna
Trots detta måste vi också underkasta protesterna en kritisk bedömning. Antalet demonstrerande i Baden-Baden, Kiel och Strasbourg blev, trots den omfattande symboliska betydelsen av NATO-toppmötet, och trots Frankrikes återinträde i militäralliansen, betydligt mindre än vad man kunde ha förväntat sig.

Repressionen och trakasserierna som föregick toppmötet betydde säkerligen att många blev avskräckta. Det förklarar ändå inte på långa vägar varför mobiliseringen var så påtagligt mycket sämre än den varit vid jämförbara tidigare toppmötesprotester – som tex. protesterna mot G8-toppmötet i Heiligendamm.

Säkert är en av orsakerna att många arbetare berörs mer av den annalkande depressionens efterverkningar, vilket i Frankrike nyligen lett till fler arbetsplatsockupationer och två generalstrejker, och som i Tyskland bidragit till att över 50 000 gick ut på gatorna den 28 mars. Denna faktor gjorde det svårare för aktivister som är inblandade i detta motstånd att dessutom komma till Strasbourg. Men en annan faktor var också att arbetarrörelsens massorganisationer – fackföreningarna, reformistiska masspartier som Die Linke, det franska kommunistpartiet och även det centristiska NPA (franska Noveau Parti Anticapitaliste) och som säger sig ha 10 000 medlemmar, mobiliserat på ett otillräckligt sätt.

Den reformistiska ledningen i en återvändsgränd
Reformismens uppträdande i antikrigsrörelsen, genom organisationer som Linkspartei, DKP (tyskt stalinistparti), PCF (franska kommunistpartiet), delar av fackföreningsbyråkratin och vänstern inom socialdemokratin, bygger på att man underordnar sig de Gröna och kyrkliga organisationer. Detta i sin tur är en konsekvens av följande strategi:

NATO:s krigspolitik och de imperialistiska staterna ska stoppas genom ”påtryckningar från offentligheten”, och genom att vinna över ”de fredligare” och försiktigare delarna av de styrande partierna. Från detta följer att de huvudsakliga metoderna inte består i att ta ut kampen på gatorna, för att inte tala om politiska strejker och ockupationer mot de konkreta krigsansträngningarna, eller i öppen solidaritet med motståndet mot de imperialistiska krigen och ockupationerna.

Deras strategi underordnas därmed idén att det imperialistiska systemet skulle kunna ersättas med en ”fredlig” kapitalistisk stormaktspolitik, med konsekvensen att kritiken av kapitalismen åtskiljs från kritiken av militarismen och de imperialistiska krigen.

Tillsammans hoppas de att genom pacifistiska och begränsade aktioner kunna vinna ”offentligheten”. Även det är en illusion! Den ”offentliga meningen”, som kommer till uttryck i borgerliga medier, är i sista hand kontrollerad av den härskande klassens intressen, intressen som ytterst syftar till att bevara deras stat såväl som deras möjlighet att genomföra krig. Det är samma intressen som tillvaratas genom inskränkningarna av de demokratiska rättigheterna.

De hoppas att de ska kunna vinna över den ”försiktiga” eller ”antimilitaristiska” delen av den härskande klassen genom kampen om inflytandet över media, alltså genom att vinna över de medier som tillhör mediemagnater som Berlusconi eller den borgerliga staten på sin sida. Borgerliga medier ska alltså förmås att visa förståelse för sina kritiker i nyhetsrapporteringen. Bara detta visar att deras pacifistiska och reformistiska strategi för antikrigspolitiken inte grundar sig i en analys av den borgerliga offentlighetens klasskaraktär, utan på den typ av fiktioner och fantasier som alltid spricker likt såpbubblor.

Givetvis tar reformisterna sin fiktion på så stort allvar att de försöker hindra varje störande protest och varje aktionsform från att gå utöver vad den borgerliga offentligheten kan tillåta.

Därför ville majoriteten av de ansvariga för den internationella samordningen av protesterna redan på fredagen faktiskt acceptera inskränkningarna av demonstrationsvägen, liksom förbudet att demonstrera i stadskärnan i närheten av toppmötet. De ville inte vänta och se om massorna och deltagarnas militans skulle kunna bryta förbudet och restriktionerna.

Det var framför allt tack vare ingripanden från representanter från den ”interventionistiska vänstern”, det antikapitalistiska blocket i demonstrationen i vilket kamrater i Arbeitermacht och Förbundet för Femte Internationalen, liksom brittiska och grekiska delegater, ingår, som en kapitulation redan på fredagen kunde undvikas. Särskilt skamligt och slående var i denna situation attityden från representanterna från NPA, som i denna fråga i tysthet avstod från att ta ställning.

Därmed ställde sig de dominerande delarna av rörelsens ledning på ett tydligt sätt i motsättning till den stora massan av aktivister och demonstranter.

Dock beror den reformistiska ledningens styrka även på vänsterkrafternas svaghet, som avspeglas i dess opportunistism respektive sekterism.

En del av den radikala vänstern, som det franska NPA, accepterar notoriskt de reformistiska krafternas ledande roll i den internationella samordningen och för inte fram några alternativ gentemot dessa – trots deras popularitet och vänsterproklamationer.

En annan del av rörelsen, tex. de franska anarkisterna, försöker ersätta en lösning på frågan om rörelsens ledarskap med absurda former av direkt aktion, som tar sig uttryck i förstörelse av busshållplatser och angrepp på parkerade privatbilar i förorterna.

Detta agerande bottnar i den fanatiska fantasi som tror att det reformistiska ledarskapet över massorna ska kunna övervinnas genom den ”rena aktionen” och genom ett radikalt utagerande.

I verkligheten betyder detta att man ger upp idén om samordnade gemensamma aktioner, då det reformistiska ledarskapet (som ju kontrollerar rörelsen genom de ickerevolutionära, de reformistiska fackföreningarna, partierna och småborgerliga organisationerna) inte utmanas.

Därmed utgör anarkismen såväl som ”svarta blocket” i verkligheten inget alternativ till det reformistiska ledarskapet, då man på förhand avvisar varje taktik som kan ställa detta ledarskaps roll i fråga. Den avstår från varje intervention som tjänar till att förtydliga sitt mål för massorna, då den litar till illusionen att den ”rena” aktionen talar för sig själv. Den utgör bara ett pedantiskt ”vänsterradikalt” alternativ till de reformistiska metoderna. Medan reformisterna gör en fetisch av legalismen, gör svarta blocket en fetisch av gatstenen.

Mot denna bakgrund kollapsade det antikapitalistiska blockets ansträngningar (i vilket också Arbetarmakt och REVOLUTION deltog) att ge rörelsen ett militant organiserat uttryck för att tillsammans i gemensam kamp med massorna försöka genomföra en demonstration i stadens centrum. Trots detta var denna ansats politiskt korrekt, men om det ska lyckas måste framtida aktioner förberedas och organiseras på ett bättre sätt.

Politiska lärdomar
Aktionsberedskapen hos många aktivister i Strasbourg, och även dessförinnan, visar vilken potential som finns i den internationella kampen mot krisen. Denna potential förblir dock outnyttjad då ingen subjektiv revolutionär kraft är tillräckligt stark för att kunna skapa ett politiskt alternativ till det reformistiska ledarskapet över rörelsen – ett ledarskap som ju på sätt och vis kompletterar den pseudoradikala anarkismen och autonomismen.

En sådan måste först och främst utgå från den nuvarande perioden, karaktäriserad av den historiska krisen för kapitalismen, och från den följande dramatiska ökningen av klasskampen liksom angreppen från de härskande. Men också utifrån möjligheten – och nödvändigheten – av ett revolutionärt motstånd.

För det andra måste kampen mot de ekonomiska efterverkningarna av krisen och den imperialistiska krigspolitiken, liksom mot den skärpta repressionen, förstås som en enhet.

För det tredje betyder det att vi inte bara behöver ett revolutionärt alternativ till det reformistiska ledarskapet och pacifisternas grepp över rörelsen, utan också till den hopplösa taktik som anarkisterna förespråkar. Ett sådant kan bara ett revolutionärt arbetarparti och en international utgöra; en femte international, som stödjer sig på ett övergångsprogram och som i rörelsen kämpar för en revolutionär ledning, strategi och taktik.

Martin Suchanek
Gruppe Arbeitermacht, Infomail 417