Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 296 (7/09) – 090429

Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet misslyckas med att ge bilarbetarna vägledning i kampen för försvaret av jobben

Krisen i den svenska bilindustrin har knappast gått någon förbi. Omfattande varsel har lagts på både Volvo, Saab och deras underleverantörer, sammanlagt över 7 700 jobb hotas i nuläget, och det råder stor ovisshet om industrins framtid. Arbetarna i den svenska bilindustrin befinner sig i ett svårt läge. Och det är inte bara krisen i sig som är bekymret, lika allvarligt är de nuvarande fackföreningsledarnas oförmåga att ta strid för jobben och för försvaret av medlemmarna. De fackliga ledarna har misslyckats med att driva krav som går utöver att uppmana regeringen till stödåtgärder. Inte så förvånande har de i allt högre utsträckning kommit att anamma en kapitulationistisk linje, som kommit till uttryck i Metalls accepterande av lönesänkningar. Tydligt är att de inte kommer att göra mycket för att komma arbetarna till undsättning, och det ekonomiska stöd som eventuellt kommer att beviljas från regeringen kommer hur som helst inte att vara kopplat till några krav på biljättarna att ta ett steg tillbaka från jobbslakten.

Att de fackliga ledarna inte gjort mer bör knappast förvåna, även om det är nog så upprörande med tanke på hur mycket som står på spel. Samtidigt har krisen vittnat om Rättvisepartiet Socialisternas (RS) och Socialistiska Partiets (SP) oförmåga att ingripa på ett sätt som skulle kunna leda till ett kämpande alternativ till fackledningens passivitet. Båda organisationerna har ett visst inflytande bland radikala bilarbetare med flera centralt placerade fackligt aktiva medlemmar, och har i sina tidningar argumenterat för ett försvar av jobben. Men med vilka metoder? Hur ska vi vinna arbetarna i bilindustrin för en allvarlig kamp för deras mest brådskande mål – försvaret av arbetsplatserna och lönerna – och på vilket sätt borde en sådan kamp föras?

Passivt formulerade krav
I den gemensamma valkandidaturen som dessa partier driver inför EU-valet, Arbetarinitiativet, kräver RS och SP ”förstatligande av bilindustrin under demokratisk löntagarkontroll” och säger sig stödja kampåtgärder för att försvara jobben. Mycket tydligare än så blir det dock inte. Det blir det inte heller vid en läsning av de artiklar som skrivits i organisationernas veckotidningar.

Det tröttaste intrycket ges i tidningen Internationalen, som sällan säger något om hur kampen ska organiseras överhuvudtaget. På sin höjd får man läsa intetsägande fraser av typen: ”Nödvändigheten att utmana den prokapitalistiska socialdemokratin i fackföreningar och i politiska församlingar har aldrig varit tydligare.” (Internationalen på nätet 19/3 2009) eller ”Att återskapa en sådan levande arbetarrörelse med en självständig plan för rekonstruktion av samhället är en lång väg att gå. Ett första steg på den vägen är att sluta drömma sig tillbaka till glory days.” (Internationalen på nätet, 13/3 2009)

I Göteborg har SP:s aktivister prioriterat arbete med klimataktionen och mot ett vägbygge istället för att involvera sig offensivt i en kamp för att försvara bilarbetarnas kamp. Det har över huvudtaget varit ett beklämmande uppförande. Förslag på gemensamma protestyttringar från bl.a. RS i Göteborg har från SP bemötts med passiv respons.

De aktioner som framförallt RS organiserat för att stödja bilarbetarnas kamp har huvudsakligen varit begränsade till uppmaningar till demonstrationer och protester vid biljättarnas bolagsstämmor. Helt berättigad kritik har riktats i Offensiv mot Metall-ledningens och bl.a. Olle Ludvigssons eftergifter i form av lönesänkningar för de anställda och arbetstidskompensation på biljättarnas villkor. Man har också organiserat ett antal mindre möten.

Demonstrationer, protestmöten och uppvaktningar kommer dock inte att rädda jobben. De kan förvisso utgöra effektiva medel för att skapa stöd för en kamp för att rädda jobben. Men då måste initiativ till en sådan kamp tas. Ett förstatligande under arbetarkontroll, där man delade på jobben genom sänkt arbetstid, något som båda organisationerna ställer sig bakom, skulle vara ett klart steg mot att slå mot biljättarnas rätt att göra som de behagar med de anställda. Men hur?

I uttalanden i Offensiv har RS uppmanat till ”massprotester” för att försvara jobben. Man har krävt att facken ska mobilisera och vägra gå med på nedläggning av produktionen. I Umeå uttalade sig RS kommunfullmäktigegrupp till stöd för en vild strejk som organiserades på initiativ av arbetarna själva. I Offensiv 838 uppmanar RS:arna Kaan Özsan, Kristoffer Lundberg och två bilarbetare till massdemonstrationer för att sätta press på regeringen, samt till förstatligande under arbetarkontroll och demokratisk planering av produktionen.

Genomgående i samtliga uttalanden i Offensiv är att kraven begränsas till att föreslå massdemonstrationer, samtidigt som kraven på förstatligande presenteras som en ”klok ide” på ett helt passivt sätt. Vad ska bilarbetarna göra om regeringen vägrar, vilket den ju gör?

Hur rädda jobben?
Arbetarmakt menar att ett effektivt och framkomligt motstånd mot de omfattande angreppen bara kan åstadkommas genom direkt kamp här och nu – kamp som överskrider demonstrationer och lobbyinriktade protestyttringar. Krav måste ställas som överskrider de i Offensiv föreslagna protestyttringarna – med strejker och ockupationer av de arbetsplatser där företagen varslat. Detta är inget som bara kan bli aktuellt efter att massdemonstrationer har organiserats. Behovet av dem är akut oavsett förutsättningarna, och detta måste sägas.

Från fackligt aktiva revolutionära socialister måste dessutom initiativ tas för att organisera fabrikskommittéer på varje berörd arbetsplats – fabrikskommittéer som demokratiskt kan organisera motståndet som drar in samtliga anställda och samtidigt hålla arbetarnas ledare direkt ansvariga. Sådana kommittéer måste också försöka samordna kampen på de drabbade företagen. Inga avsked borde accepteras, och krav på förstatligande under arbetarkontroll borde föras fram i kombination med ockupationer av fabrikerna. Under sådana ockupationer skulle arbetarna också kunna visa att de inte behöver ägarna för att kunna organisera produktionen.

Är detta realistiskt? Det är omöjligt att säga vilka de faktiska förutsättningarna för en sådan militant kamp är om man inte öppet argumenterar för den och försöker vinna stöd för arbetarnas självständiga organisering från de nuvarande fackliga ledarna. Men i tider som dessa är det revolutionärers uppgift att säga sanningen om vad som behöver göras för att nå våra och bilarbetarnas mål.

Sådana förslag på motstånd kan inte förankras bland bilarbetarna på ett effektivt sätt om man ensidigt vänder sig till dem. De måste samtidigt riktas som krav på de nuvarande arbetarledarna i form av öppna förslag om gemensam handling. De måste pressas att ställa sig i spetsen för direkta aktioner. Det kan inte nog understrykas. Inte för att man bör ha några illusioner om att de fackliga ledarna ska gå oss till mötes (och sådana illusioner blir nog alltmer ovanliga bland arbetarna i nuläget – då de ställts inför fackliga ledares förräderier mer än en gång på kort tid). De fackliga ledarna är mest angelägna om att agera just som en broms på radikaliseringen av LO-medlemmar. Deras strategi går ut på att försvara medlemmarna bara med medel som inte stör den klassfred som LO-ledarna föresatt sig att försvara. Denna linje är i nuläget helt omöjlig, LO-ledarna kan med sin nuvarande hållning därför inte leda något försvar. Detta måste förstås sägas öppet och tydligt.

Men även med detta sagt kan inte socialister strunta i faktumet att dessa reformister, oavsett hur usla dom är, faktiskt är arbetarnas nuvarande ledare. Behovet av en enhetsfront visar sig framförallt i den låga nivån av kamp som hittills ägt rum. Den stora demonstrationen i Trollhättan som utlystes av LO och Metall, som samlade 3 000 arbetare och deras familjer, vittnade också om att mobiliseringspotentialen är som starkast då arbetarnas nuvarande ledare står bakom initiativet. Det är ytterligare ett skäl till varför kraven måste formuleras gentemot den nuvarande ledningen.

RS själva försökte sig på ett mindre protestmöte mot IF Metalls svekavtal framför deras lokal i Göteborg, den 6 mars. Två medlemmar från Arbetarmakt besökte mötet för att visa sitt stöd. Sammanlagt räknade man, enligt RS, 55 personer, där arbetare från IAC, Bunyckefabriken, Lear Corporation och Volvo Lastvagnar deltog. De flesta av dessa 55 tillhörde RS och bara ett fåtal (om några alls?) var arbetare från bilindustrin som inte redan är anslutna till RS. Man kan inte skylla det här på dålig organisering, eftersom RS-aktivister är utmärkta organisatörer. I dagarna innan protesten lyckades de samla hundratals underskrifter i Göteborgs bilindustri mot Metalls svekavtal.

Tillämpa enhetsfronten – med ledarna om de kämpar, utan dem eller emot dem om de avstår!
Dessa exempel vittnar om att revolutionära socialister måste tillämpa enhetsfrontstaktiken gentemot arbetarnas nuvarande ledare – i den mening som Kommunistiska Internationalen en gång utvecklade den. Denna kan kortfattat sammanfattas med mottot ”med ledarna när de kämpar, utan dem eller emot dem om de vägrar”. Det är avsaknaden av just en sådan inriktning som kommer till uttryck i RS och SP:s politik – som är uppbyggd enligt en annan logik. Enligt den logiken hoppas man att kraven på en massdemonstration, om det förverkligades, ska mynna ut i ett mer framgångsrikt motstånd på ett spontant sätt. Det går så klart inte att utesluta att känslan av samlad styrka som kan åstadkommas med massdemonstrationer skulle förmå radikalare skikt bland bilarbetarna att själva ta initiativet till ockupationer och strejker. Det är heller inte fel att uppmana till demonstrationer. Men: det är ett grovt misstag att inte lägga fram en strategi som sammanför sådana uppmaningar med förslag på åtgärder från arbetarnas massorganisationer och från de direkt berörda arbetarna som pekar ut hur verklig arbetarmakt över industrin ska kunna tillkämpas!

Centristerna i RS och SP hoppas istället att det ska räcka med vädjanden och passivt formulerade krav. På det sättet svansar de efter LO-ledarna och låter dem, trots kampvilja, faktiskt i praktiken behålla initiativet. Detta i en situation som så tydligt vittnar om behovet av att revolutionärt socialistiska krafter går i spetsen och visar en väg framåt. Hårda krav måste formuleras på ledarna – och kamp för att genomföra kraven genom att uppmana de varslade arbetarna att själva agera för sin sak måste utgöra den andra sidan av detta. Bara så kan revolutionära fackföreningsaktivister i praktiken visa att de agerar för arbetarnas intressen – i uttalad opposition mot de reformistiska krafter som idag förråder desamma.