Bokrecension: Hatet mot muslimer

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 298 (9/09) – 090525

I sin nyutkomna bok Hatet mot muslimer granskar Andreas Malm fenomenet islamofobi. Han tar bland annat upp Eurabienlitteraturen. Eurabienlitteraturens premiss är att den muslimska invandringen till Västeuropa är en del av en konspiration från muslimernas sida att ta makten och att regeringarna i Västeuropa låter det ske. Muslimerna försöker genom massinvandring och massförökning ta över Västeuropa och i förlängningen hela världen. Attentaten i t.ex. London och Madrid anses vara del av muslimernas krig mot väst, muslimer som fördömer attentaten anses hyckla.

Istället för att framställa muslimerna som en ras talar man om ”den muslimska kulturen”. I övrigt finns stora likheter mellan 30-talets antisemitiska retorik och dagens antimuslimska retorik, exempelvis anses alla som kommer från Mellanöstern tillhöra den ”muslimska kulturen”, vilket inte så lite påminner om talet om ”den judiska rasen”. Eurabienlitteraturen återfinns främst i högerkristna kretsar och det finns exempel på när de hetsar mot islam för att försöka vinna gehör för sina reaktionära krav: Muslimerna massförökar sig och därför är det ett problem att västerlänningar föder så få barn så abort borde inte vara legalt. Naturligtvis framställs ju även kristendomen som mycket mer civiliserad än islam. Men ilsamofobin återfinns inte bara bland högerkristna, den dominerar även bland främlingsfientliga partier i Europa och inte bara det, det finns även regeringar som antagit lagar som diskriminerar muslimer t.ex. den franska regeringens slöjförbud inom utbildningen.
Malms bok slår hål på islamofobernas argument. Han påvisar med hjälp av statistiska data att muslimer inte fö-der fler barn än icke-muslimer, han hänvisar till internationella opinionsundersökningar som pekar på att människor i muslimska länder är mer benägna att ta avstånd från våld som drabbar civila än människor i USA. Malm jämför även bibelcitat med korancitat som islamfoberna brukar lyfta fram och visar på att det i Bibeln finns citat som är minst lika våldsuppmanande, och värt att tillägga är ju också att det dödats fler i kristendomens namn än i islams. Islamofoberna brukar också värna om ”vårt kristna arv” och samma islamofober ojar sig över ”islams kvin-noförtryck” och då tål det ju att påminna om att när kristendomen hade större inflytande på politiken i Europa användes den för att stifta lagar som förtrycker kvinnor. Här visar islamofobin hur falsk och hycklande den är. Det är p.g.a. sekulariseringen och kristendomens minskade inflytande som kvinnorna i väst har större frihet än i exempelvis Mellanöstern och inte p.g.a. kristendomen; det vore rimligare att säga trots kristendomen.
Islamofobin har sin grund i en rad politiska händelser i Mellanöstern på 70-talet, exempelvis den iranska revolutionen 1979, oljekrisen och palestiniernas kamp. I muslimska länder fanns nu krafter som utgjorde ett reellt hot mot västimperialismens intressen och som i alla fall när det gäller oljekrisen fick konsekvenser för vanliga människor. Vad som dock fick islamofobin att växa var 11 sep-tember. Attentaten som utfördes i islams namn skapade onekligen rädsla hos vanligt folk som reaktionära krafter kunde spä på och försöka rättfärdiga imperialistiska angrepp bl.a. mot Irak och Afghanistan med. Inför angreppet mot Irak var det ju extra tydligt när man målade upp bilden att Saddam Husein skulle attackera USA och Europa med massförstörelsevapen om han inte stoppades. Om länderna i Mellanöstern varit t.ex. hinduiska och inte muslimska skulle förmodligen det mesta av dagens islamofobi varit riktad mot hinduismen istället.
Sammanfattningsvis anser jag att boken är klart läs-värd. Den förklarar utförligt vad islamofobin är för något, dess bakgrund och hur och var den kommer till utryck. Vad man kan tycka saknas är en djupgående diskussion av vad som borde göras åt islamofobin. Emellertid kommer författaren med en del exempel: våga tala om maktrelationerna mellan muslimer och ickemuslimer, antifascistiska demonstrationer som exempelvis den i Köln, allmänt motstånd mot strukturell rasism etc. Själv skulle jag vilja tillägga att det är viktigt att kommunister inte låter sig på-verkas av islamofobin; självklart ska man vara kritisk mot islam, men på samma sätt som man är kritisk mot alla religioner.
Johan Karlsson