Den tredje stora depressionen

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 297 (8/09) – 090510

Krisen är den helt dominerande och avgörande faktorn i världspolitiken. När den närmar sig sitt 2-årsjubileum visar den få tecken på att bedarra och den har gått vidare till att omfatta hela jorden. Den är redan den största finansiella krisen i historien och har förvandlats från förlamning av banksystemet och kapitalmarknaderna till den mest synkroniserade globala recession som hittills skådats. Den är än så länge utom kontroll – och i många avseenden förvärrad – genom det batteri med politiska svar som bourgeoisien avfyrat.

Även om effekterna av de historiskt exempellösa kontracykliska åtgärder som bourgeoisien tillgripit under det senaste året (räntesänkningar, valutadevalveringar, återkapitalisering av banker, förstatligande av skulder, ökning av tillgången på pengar) ännu inte kan bedömas som helhet, misslyckades de med sitt första syfte att avvärja ett sammanbrott med global deflation. (1) Det finns ännu inget tecken på att den deflationen (recessionen) bromsat in. Utplånandet av överflödigt (överackumulerat) kapital har tvärtom rört sig från utplåning av fiktivt kapital vad gäller skuld-, derivat- och kapitalmarknader mot en kolossal nedgång i världshandeln och en nedgång för tillverkningen i den verkliga – dvs. produktiva – ekonomin. Vi kan se branta fall för BNP och stigande arbetslöshet i de flesta av världens länder, från imperialistiska centra som USA, EU och Japan och över till Rysslands, Kinas, Indiens, Gulfstaternas, Östeuropas och Sydamerikas så kallade framväxande marknader. I april 2009 förutspådde IMF att världsekonomin skulle genomgå sin första globala recession på 60 år genom att minska med uppskattningsvis 1,3 procent under 2009 – en ökning från prognosen på 0,5 till 1,0 procent bara en månad tidigare.

Trots det plötsliga ryck av optimism som drevs fram av en kortvarig aktiejakt första kvartalet 2009, vilket fick president Obama att hävda att det värsta var över för USA:s ekonomi, fick det ett hastigt slut den 20 april med en rad vinstvarningar från både banker och andra företag. Detaljhandeln i USA minskade med 1,1 procent i mars jämfört med februari, vilket drabbade försäljningen av bilar, kläder, möbler och livsmedel; en minskning med 9 procent jämfört med året innan. Konsumenternas utgifter svarar för 70 procent av den ekonomiska aktivitet som i USA inkluderas i BNP. När även april 2009 tas med har ytterligare 600 000 jobb förlorats, och då kommer den nuvarande arbetslösheten på 8,5 procent att överstiga 10 procent (officiella siffror) i slutet av året. Det motsvaras eller överskrids i de flesta fall av den förutsedda förstörelsen av kapital och ekonomisk aktivitet i de andra framskridna (imperialistiska) ekonomierna.

IMF förutspår i sin World Economic Outlook som publicerades i april 2009 en ”ovanligt lång och allvarlig” recession med en trög återhämtning. Rapporten lyfter fram likheter med den (andra) stora depressionen under 1930-talet. (2) IMF går emellertid vidare och betonar försvårande drag i den nuvarande krisen:

”Ett viktigt gemensamt drag är att USA:s ekonomi är båda krisernas epicentrum. Med tanke på dess tyngd garanterar en nedgång i USA i stort sett en global inverkan. Det skiljer den nuvarande krisen och den stora depressionen från många andra finanskriser, som typiskt nog har inträffat i mindre ekonomier och som haft en mer begränsad global inverkan. Under båda episoderna ledde snabbt expanderande krediter och finansiella innovationer till stora hävstångseffekter och skapade sårbarhet för negativa chocker. Medan kredituppgången under 1920-talet emellertid i stor utsträckning var specifik för USA, var uppgången under 2004 till 2007 global, med ökade hävstångseffekter och risktagande i avancerade ekonomier och i många framväxande ekonomier. Den ekonomiska och finansiella integrationens nivåer är nu dessutom mycket högre än under perioden mellan krigen, så finansiella chocker i USA har större inverkan på de globala finanssystemen än under 1930-talet.” (3)

De optimistiskt benämnda ”framväxande marknaderna” fortsätter att sjunka i havet av globala ekonomiska sammandragningar. Tillväxten för Kinas BNP har nu fallit till en officiell nivå på bara 6,1 procent under första kvartalet, den sämsta siffran sedan 1990, även om regeringens omfattande stimulansåtgärder kan ha en viss effekt och höja den under årets gång, och därmed öka den inhemska efterfrågan. Ryssland står inför industriell förödelse: i slutet av april reviderade det ryska ministeriet för ekonomisk utveckling sina prognoser för de ekonomiska sammandragningarna under årets första kvartal från –7 procent till häpnadsväckande –9,5 procent, med ända upp till –10 procent för andra kvartalet. Sydkoreas skattesänkningar och stimulansåtgärder på 37 miljarder US-dollar bromsade nedgången från ett fall på 5 procent under sista kvartalet 2008 till omkring 0 innevarande kvartal, vilket understöddes av att valutan sjönk 30 procent gentemot dollarn, vilket ökade exporten. Men Singapores ekonomi befinner sig i fritt fall och föll senaste kvartalet med 19,7 procent på årsbasis.

Oxfords rådgivande ekonomer förutspår att Indiens tillväxt kommer att falla drastiskt till bara 3,4 procent i år från 9,2 procent 2007 och 7,4 procent 2008. Indiens Reserve Bank förutspår en tillväxt under 6 procent i år trots upprepade sänkningar av räntan, vilka inte lyckats stimulera utlåningen. Latinamerika uppvisade tillväxt i mitten av årtiondet efter den förödande krisen 2000–2001. Nu förutspår IMF en kontinental recession i år, med sjunkande tillväxt på 1,5 procent på grund av sjunkande varupriser och minskande efterfrågan i exporten: IMF varnade för att recessionen kommer att bli allvarligare i Mexiko (på grund av dess band till USA).

USA:s regering har förklarat att det största hotet mot dess globala ordning inte längre är terrorismen utan krisens inverkan. De har rätt utifrån sin klasståndpunkt. Världen över ökar oron i form av demonstrationer, strejker och ockupationer, som drivs fram av avskedanden och nedläggningar, sänkningar av reallöner och pensioner, höjningar av priser på bränsle och livsmedel och en snabb ökning av antalet arbetslösa. Objektivt, och i allt större utsträckning även subjektivt, innebär det en vägran från arbetarklassen och fattigbönderna att bära kostnaden för kapitalets devalvering: ”Vi tänker inte betala för er kris!”

Det uppenbara misslyckandet för den angloamerikanska modellen med liberaliserade kapitalmarknader, laissez faire och nyliberalism, den plötsliga omkastningen i läror, de borgerliga teoretikernas och propagandisternas oförmåga att leverera en sammanhängande förklaring av krisens orsaker eller hur den ska kunna lösas, den bedövande kontrasten mellan hur bankerna räddas och de barbariska nedskärningarna av arbetarnas jobb, inkomster och service, bourgeoisiens beredvillighet att använda statligt ägande för att socialisera bankförluster men inte samhälleliga tillgångar, allt har bidragit till en ideologisk kris. Det försvagar bourgeoisiens självförtroende, förvirrar och retar småbourgeoisien, radikaliserar intelligentsian och gör arbetarklassen och folkliga massor mottagliga för socialistiska idéer. Det driver dessutom hundratals miljoner arbetare och småbönder världen över till att kämpa till sitt eget försvar och ger en distinkt antikapitalistisk karaktär åt en del av de mest uppmärksammade protesterna mot krisen (Paris, Aten, London) och uppmuntrar militanta aktioner som ockupationer och övertagandet av arbetsplatser (USA, Frankrike, Irland, Storbritannien).

G20:s toppmöte uppenbarade USA:s tillbakagång på den internationella scenen när världshegemonen – en skuldsatt nation som är beroende av att kontantstinna exportländer fortsätter att köpa dess statspapper i stor omfattning – visade sig inte kunna tvinga EU och Kina till ett samordnat och globalt kontracykliskt och inflationsdrivande stimulanspaket. Toppmötet tillkännagav istället ett program med 1 biljard US-dollar som består av en rad tidigare överenskommelser för att återkapitalisera IMF, en försäkringsfond för att garantera handelskrediter, ökning av IMF:s egen förmåga att utfärda en speciell dragningsrättsvaluta och ett löfte att om två år utvärdera US:s och EU:s dominans i IMF och Världsbanken. Trenden är därför mot en världsordning i vilken rivaliserande kapitalistiska makters underordning i förhållande till det försvagade USA inte är så tydlig, i vilken de rivaliserande staterna imperativ att skydda sin egen valutas integritet, motsätta sig att ta en alltför stor andel av den nedskrivning som åtföljer krisen, säkra marknader för arbetskraft, resurser och export, säkra sina krav vad gäller handelsrättigheter, allt detta driver regeringarna till en ökad nivå av protektionism.

Även om Världshandelsorganisationen (WTO), regionala och nationella konkurrenslagar och de borgerliga ekonomernas upprepade varningar har bevarat frihandelns övergripande struktur, har det förekommit en stark ökning av antalet juridiska ifrågasättanden av produkter och service från andra länder än det egna, lagstiftning som bekräftar nationella privilegier i lokalisering och kontroll av produktionskapacitet, preferenser för inköp av nationella produkter och även höjda tullar. WTO varnar för att om staterna skulle höja sin tullar till de maximala nivåer som de globala reglerna tillåter, skulle det fördubbla importavgifterna världen över. Även om det givetvis inte är en fullbordad process, ser vi en kraftfull impuls mot avglobalisering och upplösning av frihandelssystemet, vilket inte bara skulle förvärra recessionen och fördröja en varaktig återhämtning, utan som under den andra stora depressionen under 1930-talet skulle intensifiera kommersiella, handels- och i slutändan militära konfrontationer mellan stormakterna.

Det här är en cyklisk kris, men inte bara en cyklisk kris. Det är inte bara slutet på uppgången 2002–2007, utan på en lång period som inleddes 1985 och som bland finanskapitalets ekonomer är känd som den stora moderationen (The Great Moderation), i vilken de nyliberala reformernas effekter såsom fackföreningarnas nederlag i Storbritannien och USA, en stark ökning av arbetsdagens längd, liberalisering av handel och kapitalmarknader, den omfattande expansionen av konsumentkrediter och framför allt kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina skapade en global regim för ackumulering under vilken cykelns återhämtningsfaser var starka i det hegemoniska, imperialistiska amerikansk-brittiska blocket, samtidigt som kriser och recessioner var mindre intensiva och kortare. Den jämvikt som upprättades under dessa nyliberala år var resultatet av en dynamisk interaktion mellan motsägelsefulla krafter som ökade i omfattning och intensitet, men var långt ifrån att upprätta ett nytt och permanent paradigm. Den här krisen är kulmen på den processen och nedbrytningen av den jämvikten. Den stora moderationen – annars känd som globalisering – har efterträtts av en ny period: en period som uppvisar alla tecken på att vara en tredje stor depression. (4)

Grundläggande aspekter i den nuvarande krisen är uttryck inte bara för den borgerliga politikens brister under den föregående perioden utan en kristallisering av kapitalets inre begränsningar. Krisen för bankernas solvens, bristningen av bubblan med fiktiva värden på kredit- och derivatmarknader, sammanbrottet för kreditsystemet, nedskrivningen och den oundvikliga nödvändigheten för kapitalistiska stater att förstatliga och delvis förstatliga nyckelbanker avslöjar inte bara att det är omöjligt att upprätthålla finanserna som produktionens organisatör och regulator, utan erbjuder en verklig möjlighet och nödvändighet att expropriera och centralisera bankerna och att omvandla dem till verktyg för demokratisk planering. Omfattningen av garantierna för bankerna och orättvisan i behandlingen av bankerna i jämförelse med skydd av jobb, pensioner och service visar att ett program för omfördelning av rikedomar verkligen är möjligt och kan drivas av prioriteringar som inte baseras på vinst; staten uppenbarar sin klasspartiskhet när den prioriterar banker och kapitalister framför alla andra.

Den framtvingade minskningen av den faktiska sysselsättningen postulerar möjligheten att dela och planera en minskning av arbetstiden som ett socialt uttryck för stigande produktivitet: mekaniseringen kan eliminera tvångsarbete ”på ett bra sätt” (socialism), men kapitalet (en profitörs kontroll av och ägande till verktyg och produktionsmedel) innebär att mekaniseringen eliminerar arbete ”på ett dåligt sätt” – arbetslöshet och obetalt korttidsarbete. Världshandelns förlamning, den överförda smittoeffekten av dollarns överhöghet när USA:s devalvering exporterar recessionen, den hämmande effekten av frånvaron av en världsvaluta, omvandlingen av effekterna av den kinesiska och indiska utvecklingen från produktion till låga kostnader som temporärt skapade jämvikt till inflationsdriven tillväxt som orsakar en jordbävningsliknande obalans, statsfinansernas kris som griper omkring sig i den halvkoloniala världen uppenbarar begränsningarna i den sammansatta och ojämna utvecklingen – allt markerar motsättningen mellan global samhällelig produktion och nationalstaten och postulerar möjligheten och nödvändigheten av ett nytt globalt produktionssätt som överskrider kapitalets begränsningar.

Krisen påkallar därför det omedelbara behovet av – och driver fram verkliga exempel på – proletärt och folkligt motstånd mot krisen. Samtidigt blir behovet av socialism en faktor, inte bara för att föras fram som en hänvisning till det förflutna eller till framtiden utan för samtidens framväxandee dynamik. Krisen postulerar direkt den omedelbara nödvändigheten av övergången till socialism.

Det kan och kommer att bli en återhämtning. Förutsättningen för ett återupptagande av en expansionsfas i den kapitalistiska cykeln är att krisen utför sitt verk med att förstöra /nedskriva/förbilliga tillräckligt med kapital för att göra det möjligt med investeringar i byggnader, maskiner och material (”konstant kapital”) och arbetskraft (”variabelt kapital”) för att gå vidare med en högre vinstnivå, en nivå där nivån på avkastningen kommer att vara tillräcklig för att mervärdet framgångsrikt ska kunna föröka sitt värde genom att exploatera arbetskraft i de efterföljande investeringsomgångarna. Hastigheten i och omfattningen av den nedskrivning som nu pågår visar att det kan genomföras.

De faktorer som tyder på att det destruktiva verket är långt ifrån att vara fullbordat och att slutet på recessionens och stagnationens fas som föregår nästa återhämtning ligger åtminstone 18 månader framåt i tiden är:

1. Trots den finansiella krisens långvarighet har recessionen bara börjat.

2. Trots en minskning av spridningen i räntenivåerna för lån från centralbanker sedan januari förblir kreditmarknaderna extremt tröga.

3. Frånvaron av ett fungerande kreditsystem fördröjer återhämtningen.

4. Alternativ finansiering, som hedgefonder och privata aktiefonder, kan inte omedelbart kompensera – privata aktiefonder hämmas av snäva kreditvillkor och hedgefonderna har massiva förluster.

5. Kreditmodellen som baseras på finansialisering av konsumtionsskulder har skadats allvarligt. Bostadslån till kunder som inte kan betala och de förpackade skulder som baseras på dem är döda, en hel uppsättning med skuldprodukter baserade på säkerheter (kreditkort, lån för bilar och andra dyrare konsumtionsvaror) börjar först nu få problem.

6. Den nuvarande recessionsfasen i krisen försvagar kraftigt marknaden för varor som inhandlas för löner, vilket återverkar på tillverkningens och servicens nedgång.

7. De nyligen omskrutna första tecknen på att bostadsmarknaden i USA återhämtat sig representerar en inbromsning av prisfallet och en ökning av antalet förfrågningar, inte en betydande ökning av värdet eller transaktionernas omfattning. En varaktig återhämtning i huspriserna fordrar en betydande ökning av disponibel inkomst bland breda lönearbetande delar av befolkningen, något som undergrävs av recessionens nuvarande fas.

8. Den politik med nästan nollränta som bedrivs i USA och Storbritannien utplånar tillväxten i EU och Japan genom att minska konkurrenskraften i deras export – det är därför som förutsägelserna om nedgången i Tysklands och Japans BNP är så allvarliga.

Återhämtningen kommer att bli svag, därför att:

1. Krisen i de offentliga finanserna som förvärrats av de enorma summor som använts för att rädda bankerna kommer att framtvinga skattehöjningar och nedskärningar i offentlig service och sysselsättning, och därmed reduceras stimulansen av efterfrågan.

2. Den lång goda cirkeln under perioden 1990 till 2007, under vilken billig arbetskraft och billiga produkter från Kina skapade en sällsynt situation som kombinerade både låg inflation och låga räntor, har upphört. Återhämtningen kommer inte att kunna återupprepa dessa för kapitalet så fördelaktiga villkor, och den kommer att kräva en ordentlig höjning av centralbankernas räntor om en allvarlig inflation ska kunna undvikas.

3. Det kommer inte att vara möjligt att expandera krediterna för konsumtion eller derivatmarknaderna på samma sätt som 1985–2006. (5)

4. Den omfattande expansionen av tillgången på pengar som övervakas av USA:s och Storbritanniens myndigheter kommer att förvärra trycket mot inflation, vilket kan nå destabiliserande nivåer. Den här politiken är gemensam både för keynesianer och monetarister och har djupa ideologiska rötter i borgerlig finansteori. (6)

Därför kan återhämtningen, när den kommer, vara frenetisk. Det innebär inte att den kommer att vara långvarig eller att den åter kommer att stabilisera världens finanssystem och ekonomi. När priset på tillgångar når en tillräckligt låg nivå, kommer de stora mängder av kapital som banker och investerare för närvarande sitter inne med, och som svällt med stimulanspaketens inverkan och centralbankernas avsiktliga expansion av tillgången på pengar, att rusa in i öppningen likt luft i ett sönderstucket vakuum, höja priserna och riskera att skapa galopperande inflation och nya, kortvariga och intensiva bubblor i varor, mark och kapital.

Vilken kommer effekten att bli av den ”kvantitativa lättnad” med vilken centralbankerna har ökat tillgången på pengar för att stimulera investeringar och konsumtion? Om vi antar att centralbankerna är framgångsrika i att bromsa omfattningen av recessionens nedvärdering, kanske genom att underlätta krediter så att konkursmässiga företag kan undvika att inställa betalningarna, då kommer den att bromsa recessionens verk och hindra återupprättandet av profitnivån, vilket är förutsättningen för återhämtning. Om det, å andra sidan, vilket vi misstänker, inte har någon nämndvärd inverkan i det avseendet, kan den inte desto mindre lyckas bromsa upp sammanbrottet för dollarn och pundet, och därmed lägga grunden för en inflationskris under återhämtningens fas. Det kan lugna kraven från innehavarna av USA:s statspapper i Kina och Mellanöstern som är alltmer ovilliga att inneha stora mängder av en allt mindre värd tillgång och vars hot att göra sig av med sitt innehav kan innebära slutet för dollarn som världshandelns främsta bytesmedel.

Den omfattande expansionen av offentliga skulder i avancerade ekonomier som Storbritannien kan slutligen få investerare att tvivla på statens kreditvärdighet och sky statsobligationer, få deras priser att sjunka och helt neutralisera inverkan av en kvantitativ lättnad.

Oavsett utgången kan de åtgärder som vidtagits inte lösa krisen, som representerar en historisk vändning till en ny period i vilken uppgångarna kommer att bli svaga och recessionernas och stagnationernas faser kommer att bli långa, djupare och intensivare: en period i vilken utvecklingens kurva går neråt. Det öppnar en ny fas i klasskampen som leder till ökad förekomst av krig och revolutioner.

Noter

1. ”En centralbanks makt börjar först där de privata lågprishandlarnas upphör, följaktligen i ett ögonblick när dess makt redan är utomordentligt begränsad.” (Marx, Grundrisse, s. 124)

2. ”Fördärvliga återkopplingar växte fram mellan finanssektorn och den verkliga ekonomin, vilket ledde till ihärdig skulddeflation och fyra vågor av bankrusningar och konkurser mellan 1930 och 1933. Den privata konsumtionen och investeringarna minskade drastiskt. Börskraschen ledde på andra håll till prisfall och förluster av rikedomar, medan den samlade efterfrågan i USA fick en ogynnsam internationell effekt genom handelns kanaler. Den finansiella krisen i USA spred sig dessutom till resten av världen.” (World Economic Outlook, kap. 3, IMF april 2009)

3. Ibid.

4. Den första stora depressionen inträffade mellan 1873 och 1894, den andra var den stora depressionen under 1930-talet.

5. IMF:s World Economic Outlook påpekar att i den här krisen, liksom under den stora depressionen, ”åtföljde finansiella innovationer uppgången. Under 1920-talet epanderade hushållens krediter snabbare än de personliga inkomsterna i Förenta staterna, eftersom den snabba spridningen av massproducerade och varaktiga konsumtionsvaror var förknippad med den snabba tillväxten av avbetalningskrediter som tillhandahölls av finansiella institutioner som inte var banker (Eichengreen och Mitchener 2003). Nya marknadstekniker för aktier bidrog också till att bredda kapitalägandet, medan investeringstruster och individer i ökad utsträckning använde marginella lån som hävstång för att öka sina investeringar på kapitalmarknaden. Under den nuvarande episoden koncentrerades finansiella innovationer på produkter relaterade till amorteringar, både till ursprung och distribution (aktier, strukturerade produkter).” Det är viktigt att komma ihåg att huvudfåran i den monetaristiska ortodoxin inte ifrågasätter den ’keynesianska’ uppfattningen. Bernanke instämmer med Friedmans åsikt att Feds misslyckande med att vidta energiska kontracykliska åtgärder 1930 bidrog till eller till och med orsakade den stora depressionen. IMF säger att ”Friedman och Schwartz (1963) hävdade att den stora depressionens skärpa kunde tillskrivas misstag i den monetära politiken. Även om efterföljande forskning har kvalificerat en del av Friedmans och Schwartz upptäckter, förblir huvuddragen relevanta.” (IMF, ibid)

6. Den här ofta förbisedda aspekten av Marx teori utgör avslutningen i den sista volymen av Kapitalet och betraktades av Lenin som dess viktigaste avsnitt. På senare år har västmarxister ofta antagit att jordfrågan är löst i ekonomier som inte bygger på jordbruk, men det visar sig att ökningen av omfattande jordägande från arbetarklassens sida och finansialiseringen av inhemska hyror utan motstycke har generaliserat krisen och därmed åter uppmärksammat den här viktiga aspekten av Marx teori.

Workers Power 335
Richard Brenner