Första maj i krisens år

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 297 (8/09) – 090510

Enligt tyska landsorganisationen DGB:s hemsida deltog 500 000 människor i deras demonstrationer, några tiotusental fler än förra året.

Så låter det i ”framgångsrapporterna” från fackliga demonstrationer och arrangemang på senare år. Så kommer det, om byråkraterna i fackens ledningar får råda, också att vara nästa år.

Det var säkert också 500 000, precis som förra året och året före det. Och det förenklar problemet. Mot bakgrund av kapitalismens historiska kris, som dagligen driver lönearbetare, bönder och fattiga i hela världen till ruinens brant, och som även i Tyskland leder till angrepp och ingrepp i proletariatets levnadsförhållanden, är fackföreningsledarnas politik en säker väg till katastrofen.

Alla samhällsklasser står inför frågan hur de ska reagera på krisen – DGB hoppas att man kan fortsätta som förut. Fackföreningsledarna tror på fullt allvar att krisen ska kunna bemästras med lite mer ”socialpartnerskap”, mer klassamarbete och rätt uppskattning av DGB:s förslag. Därför går dess kritik av regeringen ut på att den inte fördelar bördorna rättvist…

Det är inte bara det att DGB:s ledning förråder och säljer ut till underpris. Den förstår faktiskt inte alls den aktuella situationen. Det är uppenbart att en stagnation i antalet deltagare i arrangemangen mot bakgrund av de styrandes legitimeringskris, regeringens, nyliberalismens och kapitalistklassens djupa diskreditering, är ett tecken på fackföreningsrörelsens svaghet. Det visar att miljoner löntagare alldeles uppenbart inte har så stora förhoppningar om att DGB i en så dramatisk situation effektivt ska företräda deras intressen.

Ännu tydligare blev det genom DGB-ledaren Sommers varning för ”oro”. Det är inte bara så att han gärna vill förhindra varje form av oro, dvs. verkligt motstånd. Det är säkert ingen som vill betvivla hans ärliga vilja att rädda det rådande systemet. Trots det fick han ovett från den härskande klassens sida, från kristdemokraterna (CDU) och också från företrädare för socialdemokraterna i SPD (ja till och med från Vänsterpartiets byråkrat Klaus Ernst).

Varför? Därför att den härskande klassen vet att den åtminstone inför valet till förbundsdagen måste lägga fram räkenskaperna för krisen inför alla löntagare liksom mellanskikten och småborgerligheten. Det är inte möjligt med Sommers ”mer socialpartnerskap” och ”att ge och ta”.

Den härskande klassen räknar själv med oro… de styrande vet mycket väl att kapitalismens aktuella kris bara kan bemästras på deras vis när utsugningen ökar, arbetskraft ”friställs” och ”överflödig” kapacitet utplånas.

Det kommer inte att kunna ske ”i partnerskap”, även om fackbyråkraterna anstränger sig. Därför har talet om ”oro” blivit ett sådant missgrepp från Sommer. Till skillnad från DGB-ledaren har de härskande nämligen sett tidens tecken.

Fackföreningsledarnas politik innebär dock inte bara att klassen vilseförs och demobiliseras. Den innebär också utestängning av kritik och införandet av en korrigering av fackens kurs.

DGB i Berlin och dess ordningsvakter såg redan från början till att klasskampsblocket i DGB:s demonstration inte skulle ha någon megafon, så att kritiken inte skulle kunna höras. Det var därför en framgång när blockets organisatörer och deltagare, där också Arbeitermacht och REVOLUTION fanns med, genomdrev att högtalarbilen kunde ingå i blocket.

Med mellan 400 och 500 deltagare utgjorde blocket dessutom en betydande del av den samlade DGB-demonstrationen i Berlin, som bara omfattade några tusen deltagare.

Mot slutet av demonstrationen visade det sig till vilka ytterligheter fackföreningsledarna är beredda att gå mot opposition och kritik. De bad polisen undersöka personuppgifter för dem som hade hand om högtalarbilen. Den här skändliga provokationen måste fördömas av alla som håller fast vid de elementära formerna för solidaritet och arbetardemokrati!

Vid sidan av DGB:s demonstrationer ägde det också i år rum talrika vänsterdemonstrationer, speciellt revolutionära demonstrationer, demonstrationer med autonoma grupper eller May Day-parader.

Därtill kommer en rad antifascistiska mobiliseringar mot fascisternas arrangemang. Även om demonstrationen i Mainz var mycket framgångsrik och kunde stoppa nazisterna, kännetecknades de andra mobiliseringarna ofta av en massiv polisinsats till skydd för nazisterna.

I Berlin skyddades NPD:s högkvarter med tårgas och ett massivt uppbåd av snutar. I Ulm blev hundratals demonstranter instängda och dussintals transporterades bort. ”Naturligtvis” var det inte bara antifascister utan också andra demonstranter som de omkring 500 autonoma och vänsterradikala i Wuppertal som blev brutalt angripna och 200 (!) deltagare greps.

Den revolutionära förstamajdemonstrationen i Berlin var med omkring 15 000 deltagare den största och även den viktigaste vänstermanifestationen. Enbart det faktum att den omfattade fler än DGB:s demonstration i Berlin visar att det finns en stor potential framför allt bland ungdomar som vill ge uttryck för sin frustration och sin ilska.

Utan tvivel ingen ny utveckling, utan bara en som fortsätter. Arbeitermacht och REVOLUTION har uppmanat till deltagande i demonstrationen och aktivt medverkat. Det hetsades i år mycket mer än tidigare redan inför manifestationen. Förlagshuset Springers boulevardpress och andra krävde ett preventivt demonstrationsförbud och över huvud taget urholkning av alla möjliga demokratiska rättigheter.

Först efter demonstrationen har de borgerliga medierna överbjudit varandra med halvsanningar och lögner. De teg exempelvis om att demonstrationen anfölls på flera ställen, speciellt efter att den passerat May Day-festen, utan att det där kom till sammanstötningar.

Angreppet på demonstrationens front på Wiener Straße skedde rent godtyckligt, utan att det förekom ens den allra minsta förevändning. Under snutarnas angrepp blev många demonstranter i de främre leden slagna och skadade. Demonstrationen kunde på det stället försvara sig och tåget kunde fortsätta. Den kunde dock inte slutföras enligt den planerade rutten – ett förnuftigt beslut av demonstrationsledningen…

Uppgörelserna pågick sedan till sent på natten, efter att polisen förhindrat avslutningsmötet, stormat en festscen vid Kottbusser Tor och förstört anläggningen. Det var inte bara maskerade ungdomar som försvarade sig. När polisen försökte tränga undan och jaga deltagarna i May Day-festen, angreps de även av festbesökare, som inte uppskattade provokationen, med flaskor och stenar.

Det erkänner också den borgerliga pressen – förvisso på ett förvridet rasistiskt sätt. Det var framför ”turkiska ungdomar” som slogs med polisen, allt enligt mottot att om det inte var de autonoma, var det utlänningar. Den omständigheten att festdeltagarna solidariserade sig med demonstranterna oroar de styrande och förklarar den efterföljande hetsen i medierna.

Det förklarar också de usla argumenten för kriminalisering. Enligt polisen greps 289 personer. Fyra stycken ska åtalas för ”mordförsök”, Dessutom ska demonstrationsrätten beskäras ännu mer och Revolutionär första maj beläggas med ett ”totalförbud”.

Den som sökt tillståndet, en medlem i Vänsterpartiet, blev redan under upptakten utsatt för en massiv beskjutning – inte bara från borgerliga medier, snutfack och senaten, utan också från det ”egna” partiet. Gesine Lötsch, företrädare för Vänsterpartiet i förbundsdagen, förväntade sig att personen ifråga inte skulle uppträda i den rollen fler gånger. Chefen för Vänsterpartiet i Berlin Lederer menar att partiet blir ”medskyldigt” genom sådana medlemmar…

Den hotande kriminaliseringen får inte på något sätt underskattas, eftersom den riktar sig långt utöver den ”autonoma” miljön och preventivt mot hela vänstern och arbetarrörelsen. Det visar vilka medel de härskande är bredda att tillgripa också mot hela arbetarklassen när franska eller grekiska förhållanden utvecklas även på tysk mark.

Vi kräver därför:

– Nej till varje form av kriminalisering av första maj! Släpp alla gripna! Lägg ner alla åtal!

– Vi ska gemensamt försvara rätten att demonstrera!

Varje första maj demonstrerar tiotusentals landet runt med antikapitalistiska paroller. Men den kraften räcker knappt utöver just den dagen.

Orsaken är enkel. Det saknas ett politiskt och programmatiskt alternativ till reformismen. Det visar sig också i årets upprop för demonstrationen i Berlin. Det kräver direkt ”den sociala revolutionen” – men det nämner inte alls några krav som skulle kunna vägleda den nu aktuella kampen. Det fanns inget som helst förmedlande perspektiv härifrån och till ”den sociala revolutionen”. Därför blir den parollen i grunden bara ett moraliskt påbud, enbart en viljeyttring, medan exempelvis krav eller aktionsparoller i kampen mot krisen hamnar utanför och därmed ovillkorligen på det området lämnar fältet fritt för reformisterna. Det är ett fel som i urvattnad form också finns i uppropet till ”klasskampsblocket” i DGB:s demonstration i Berlin.

Det är också en central orsak till varför ”den radikala vänstern” i Tyskland, även om den enligt egen uppfattning uppgår till flera tiotusental, förblir politiskt kraftlös (ja, att vänsterradikalismens ”ledare” faktiskt ofta utgör en rekryteringsbas för den reformistiska byråkratin genom okritiskt medarbetande och finansiering genom Vänsterpartiet, Luxemburgstiftelsen eller facken i DGB).

Den utvecklingen är naturligtvis ingen naturlag. En brytning med den kräver dock en grundlig brytning med den småborgerliga (pseudo-)radikalismens autonoma ideologi och doktrin.

En kommunistisk politik, dvs. en revolutionär arbetarpolitik, måste formuleras som ett svar på krisen i form av ett program med övergångskrav. Det måste innehålla såväl dagskrav, övergångskrav inriktade på arbetarkontroll och upprättandet av arbetarklassens styre, den socialistiska revolutionen.

En central beståndsdel i den inriktningen måste vara att i de aktuella och kommande striderna och kampen på arbetsplatserna och i fackföreningarna bygga upp en oppositionell, klasskampsbaserad basrörelse som kan vända rodret och i kampen ersätta de socialdemokratiska topparna. Det kan bara bli möjligt när den kampen från början är förbunden med kampen för ett revolutionärt arbetarparti.

Martin Suchanek