No2EU och kampen för ett arbetarparti

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 297 (8/09) – 090510

Rättvisepartiet Socialisterna propagerar i Offensiv den 7 maj för ett valinitiativ i Storbritannein som utgår från järnvägsarbetarnas fack RMT och dess ledare Bob Crow. I följande artikel visar Luke Cooper i vår brittiska systerorganisation Workers Power varför det är en farlig väg för vänstern och arbetarrörelelsen.

EU-valet har i Storbritannien traditionellt varit en tummelplats för den politiska högern, som använder det för att piska upp patriotiska och nationalistiska känslor mot ”byråkraterna i Bryssel”.

Förra gången, 2004, fick UK Independent Party (UKIP) – en högersplittring från högern (Tories) som kräver att Storbritannien lämnar EU – 16 procent av rösterna, vilket placerade dem på tredje plats framför liberaldemokraterna. Eftersom EU-parlamentet har mycket liten makt och brittiska regeringar har lyckats få undantag från EU:s lagar och regleringar, har valdeltagandet här historiskt sett varit mycket lågt. Inte desto mindre har EU-valet av väljarna använts för att ”skicka ett budskap” till den sittande regeringen genom att rösta på oppositionens partier, ibland även mindre partier (Gröna, liberaldemokraterna, UKIP och BNP för invandringsfientliga rasister). Den radikala vänstern har inte kunnat göra mycket av den möjligheten.

Men i år måste det väl bli annorlunda? När den globala ekonomiska krisen fördjupas, kan väl potentialen för att popularisera arbetarpolitik, socialistisk och antikapitalistisk politik inte vara mer uppenbar?

Labourregeringen har tvingats att delvis förstatliga bankerna för att rädda det finansiella systemet från fullständigt sammanbrott och tvingas nu på liknande sätt höja skatterna för de högsta inkomsttagarna för att avvärja en kris i statens skattekistor. Finns det något bättre tillfälle för att argumentera för en straffskatt på de rika och för en enda statsbank som kanaliserar pengar dit där de behövs, såsom skolor, allmännyttiga bostäder och sjukhus? Finns det ett bättre tillfälle att kräva ett omfattande program för offentliga arbeten för att absorbera de 2,1 miljonerna arbetslösa och för att kräva avskaffande av Thatchers antifackliga lagar som hindrar arbetare att kämpa för sina jobb med effektiva strejker och fabriksockupationer?

Olyckligtvis kommer det inte att bli någon nationell utmaning i årets val som reser dessa frågor inför den globala ekonomiska krisen. Trots 10 års Labourregering som inte avskaffat de antifackliga lagarna och som fört privatiseringarna mycket längre än Thatcher någonsin vågade, har arbetarrörelsen inte grundat något nytt massomfattande arbetarparti för att ställa upp som alternativ till Labour.

En rad olika projekt, som alla anpassade sig till krafter och idéer utanför arbetarklassen i försök att hitta en genväg till ett nytt massparti, har misslyckats. Där fanns Respect, som anpassade sig till lokala muslimska affärsmän, och Skotska socialistpartiet (SSP), som anpassade sig till skotsk nationalism – båda två föll oundvikligen sönder. Det har demoraliserat många aktivister inför utsikterna att bygga ett alternativ till Labour. Arbetarnas ilska över Labour – när de ser bankirer köpas ut medan Labour inte gör något för att stoppa massakern på jobb som drabbar arbetande människor – är, å andra sidan, nu större än någonsin. Browns lilla skattehöjning för den högst betalda procenten kan inte ändra på det.

No2EU?

Det är verkligen synd att tranportfacket RMT, som uteslutits från Labourpartiet och som länge varit ett av de mer militanta facken, har valt att organisera en ny kraft som kallas ”No to EU – Yes to Democracy” inför EU-valet.

RMT:s ledning har i åratal talat om behovet av ett nytt parti men har aldrig gjort något för att förverkliga det. Nu har de gjort det, men med en politik och ett övergripande budskap som pekar i helt fel riktning. Det ställer inte alls upp på något som liknar en socialistisk plattform utan stjäl från UKIP. Istället för att säga att vi måste bekämpa kapitalisterna, både i Storbritannien och i hela Europa, och förena oss med våra bröder och systrar utomlands, riktar No2EU:s plattform hela sin kritik mot Bryssel. De angriper den europeiska domstolens antifackliga beslut – men utan att erkänna att de brittiska antifackliga lagarna är de mest restriktiva i hela Västeuropa!

EU styr inte i arbetarnas utan i kapitalisternas intresse. Socialister och arbetare måste givetvis bekämpa alla angrepp från europeiska regeringar och EU. Men varför i hela världen ska arbetarkandidater fokusera hela sin kampanj mot utländska kapitalister utan att direkt lägga skulden på brittiska kapitalister, brittiska bankirer, brittisk antifacklig lagstiftning och den brittiska regeringen? Om det ser ut som en undanflykt, beror det på att det är det.

Handlar det brittiska parlamentet annorlunda än EU? London är, liksom Bryssel, ett stort centrum för det globala kapitalistiska systemet. No2EU skickar ut fel budskap: i en tid när vi bör säga att fienden är alla kapitalister, pekar de ut en grupp ”utländska” kapitalister och saluför lögnen att de på något sätt är värre än de övriga, på något sätt värre än ”våra” brittiska företag och ”våra” brittiska kapitalister.

Storbritannien under Margaret Thatcher röjde faktiskt väg för antifackliga lagar, privatisering, utarmning av allmännyttan och annan offentlig service. Sedan visade Blair vägen genom att bryta sönder och släppa in marknaden i utbildning och sjukvård.

Det var Blair som utövade påtryckningar på Tyskland, Frankrike och Italien att följa efter och genomföra omfattande marknadsvänliga reformer (Lissabonagendan 2010). När en och annan progressiv åtgärd beslutades i Bryssel, såsom den sociala stadgan, minimilönen, konventionen med mänskliga rättigheter, direktivet om en arbetsvecka på maximalt 48 timmar – tack vare påtryckningar från vad som kom att bli en starkare och mer militant arbetarrörelse på kontinenten – krävde Blair och Brown samtidigt att de skulle urvattnas eller att Storbritannien skulle undantas.

Givetvis antog EU i slutändan ett program med marknadsvänliga, nyliberala reformer och de måste alla bekämpas. Men de flesta av dem hade redan testats i Storbritannien ett årtionde eller mer innan dess. Därför är kravet att ”gå ut ur EU” – eller bryta sönder EU till förmån för att återgå till separata nationalstater – inte något som helst steg framåt. Det skulle inte ens underlätta klasskampen här i Storbritannien. Genom att avskilja oss från våra franska, italienska och tyska bröder och systrar skulle det i verkligheten försvaga vår kamp.

Innebär det att vi vill behålla ett kapitalistiskt, imperialistiskt EU? Nej, givetvis inte! Vi vill ersätta EU med en federation av arbetarstater i Europa – Europas Förenade Socialistiska Stater. Det innebär att nu skapa största möjliga enhet genom att samordna vår kamp mot krisen. Arbetare som strejkar vid Visteon, underleverantör till bilindustrin, kan samarbeta med bilarbetare i hela Europa, vi kan knyta an till det uppror som lett till massiva generalstrejker i Frankrike och Grekland, vi kan arbeta tillsammans som en klass i hela Europa och bekämpa var och en av dem nationella kapitalistiska regeringarna. Målet måste vara att inte återgå till ett lapptäcke av osammanhängande kapitalistiska länder, utan att knyta ihop massmotståndet mot krisens effekter med kampen för att störta de kapitalistiska regeringarna och ersätta dem med arbetarregeringar.

BNP och den nationalistiska faran

No2EU kan mycket väl plocka upp en del proteströster, men av helt fel orsaker: människor med nationalistiska idéer kommer inte att överge dem genom ett parti med en tydlig socialistisk politik, de kommer bara att få ännu en nationalistisk plattform att rösta på.

En stor fara i årets val är det fascistiska British National Party (BNP). När den globala ekonomiska krisen fördjupas och missnöjet rinner över, kommer arbetarna inte alltid att leta efter progressiva svar. BNP har redan gjort bra ifrån sig under de senaste 10 åren. Labours krig i Mellanöstern, angrepp på arbetare på hemmaplan och systematiska kampanjer mot muslimer och asylsökande har varit gåvor för extremhögern.

Det här valet kan markera ett ordentligt genombrott för BNP. Det faktum att det kommer att finnas en facklig plattform i valet som inte reser ett radikalt socialistiskt alternativ till BNP kommer inte att minska deras röster. Men många arbetare kommer att se att de nationalistiska argumenten liknar varandra och No2EU kommer bara att ge fascisterna mer prestige. Och det går inte att komma ifrån att rasistiska och nationalistiska idéer blir starkare i Storbritannien – underblåsta av Sun, Star, Mail m.fl., men också godkända av fackliga ledare som Unites Derek Simpson som instämmer i paroller som ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Till och med en del av den brittiska vänsterns grupper, som Socialist Party, understöder dåraktigt No2EU:s kampanj, och skyddar den på samma sätt som de gjorde för den reaktionära strejken vid Lindseys oljeraffinaderi.

Socialisters uppgift är faktiskt inte att dölja dessa reaktionära idéer eller att ta upp dem själva – vår uppgift är att öppet utmana dem. En modig socialistisk kampanj kan göra det – den skulle kunna visa hur dessa ruttna idéer splittrar arbetare och försvagar vårt motstånd mot kapitalisterna. Den skulle kunna tala för invandrare och minoriteter som varje dag angrips i pressen, samla stort stöd från mångetniska arbetarområden i våra stora städer. Den skulle kunna visa hur internationell enhet stärker arbetarklassen, hjälper arbetare att känna det självförtroende som följer av att vara en del av en sex miljarder stark armé världen över, och den skulle kunna visa vägen framåt – och inte tillbaka till det förflutnas isolerade stater, utan framåt mot den internationella socialismens framtid.

Labour måste bryta med kapitalisterna

För att stoppa massakern på jobben, måste Labour göra mer än att marginellt höja skatterna för de rika. När en kapitalistisk ekonomi börjar krympa, ställs frågan direkt – vem ska betala? Ska det bli de rika genom förstatliganden av industrin utan kompensation och ordentlig beskattning av deras oförtjänta rikedomar, eller ska det bli de redan hårt pressade arbetarna genom förluster av jobb, massarbetslöshet och obetalda minskningar av arbetstiden? Efter att ha behållit ”den mest restriktiva (anti-) fackliga lagstiftningen i Europa”, kommer Brown och kompani att använda den mot arbetare som de vid Visteon som försöker rädda sina jobb.

Samtidigt som miljoner arbetares fackavgifter används för att finansiera det ruttna Labourpartiet, bör arbetarklassen trappa upp kraven på Labour att sluta tjäna kapitalisterna och agera i arbetarnas intressen.

Arbetare och våra fackföreningar över hela landet borde kräva att Labour upphör med att köpa ut de rika och istället räddar arbetarnas jobb. Om de kan förstatliga bankerna för att lyfta bort miljarder pund i förluster från kapitalisterna, då kan de förstatliga företag som avskedar anställda och hindra att arbetslösheten stiger till den förutspådda nivån på tre miljoner i år. De borde återta alla privatiseringar i den offentliga sektorn, avbryta alla planerade nedskärningar i offentlig service och avskaffa Thatchers antifackliga lagar.

Det handlar inte om att tyst vänta på att Brown ska göra något av detta – det handlar om att bygga en massrörelse för att tvinga honom eller få bort honom. Vi måste mena det när vi säger att vi inte kommer att betala för krisen. Labour måste tvingas att antingen ge efter för våra krav eller lämna plats för en arbetarregering – en regering som baseras på lokala församlingar av delegater från alla arbetsplatser och varje bostadsområde.

Många fackföreningsledare är fortfarande medlemmar i Labourpartiet. De menar att de genom att stanna i Labour kan ”påverka”, men under 10 år har uppgörelser i skymundan givit arbetarna lite eller ingenting. Precis som vi kräver att Labourregeringen måste ställa upp för arbetarna och inte kapitalisterna, måste vi också kräva av våra fackföreningsledare att de omvandlar sina ord till handling på gatorna.

Ett kämpande parti

Miljoner människor i arbetarklassen är rasande på Labour. Vi behöver ett annat slags parti – ett arbetarparti som bygger kampen underifrån och kämpar tillsammans med de fackliga ledarna där det är möjligt och utan dem när det är nödvändigt.

Dess medlemmar måste vara de aktivister som kämpar på arbetsplatserna och i bostadsområdena för att försvara arbetarklassens landvinningar – som de arbetare som ockuperade sin arbetsplats vid Visteon och de föräldrar som ockuperar skolor i Glasgow och Lewisham. Det finns tiotusentals sådana människor i hela Storbritannien och de kan och bör föras samman på grundval av ett program, inte ett nationalistiskt program, utan ett handlingsprogram för att bekämpa den kapitalistiska krisen, för att se till att vi inte betalar för deras kris, för att visa att vi har lösningen på den ekonomiska förödelse som miljardärerna har skapat.

Det faktum att inget nytt parti har bildats under de senaste 10 åren utplånar inte det desperata behovet. Även Labours vänsterföreträdare i parlamentet, som John McDonnell, beskriver varje nytt angrepp från regeringen som ”den sista droppen” för Labour. Rykten florerar att RMT och dess uppbackare i No2EU överväger att lansera ett parti efter kampanjen i EU-valet. Trots dess hopplöst vilseledande politiska innehåll, visar det att trycket underifrån för att bryta med Labour finns kvar. Problemet är att Bob Crow, George Galloway, den stalinistiska tidningen Morning Star, Socialist Party m. fl. inte vill ha ett antikapitalistiskt och internationalistiskt arbetarparti – de vill ha något som ligger så nära gamla Labour som möjligt, även om det är insvept i den brittiska flaggan istället för den röda.

Labour förtjänar inte vår röst, men det gör inte heller RMT:s alternativ. Om det går bra för BNP i valet, måste varningsklockorna ringa för vänstern och arbetarklassen i dess helhet att inte söka efter allianser med ”progressiva” Tories, liberaldemokrater, biskopar och skådespelerskor, fotbollsstjärnor, popstjärnor och diverse andra celebriteter – utan att skapa ett kämpande alternativ till fascismen och de ”respektabla” politiska partierna. Den enhet vi behöver är arbetarklassens enhet, inte enhet med kapitalisterna. Dess kärna måste vara ett nytt, kämpande, antikapitalistiskt arbetarparti.

Workers Power nr 335
Luke Cooper