Protesterna vid Olympiastadion och No2EU

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 298 (9/09) – 090525

13 maj 2009

Fyrahundra personer samlades till en protest utanför byggarbetsplatsen för Olympiastadion i Stratford i östra London den 8 maj. De flesta var medlemmar fackföreningarna GMB och Unite från Midlands och i norra England med byggnadsarbetare från oljeraffinaderierna i Lindsey och Staythorpe i spetsen. Delegationer från ockupationen av Visteon och strejken i Enfield deltog också. Ledaren för facket Rail, Maritime and Transport (RMT) Bob Crow och Jerry Hicks, vänsterkandidat i valet nyligen av generalsekreterare i Unite Amicus, var också närvarande.
Demonstranterna reste krav på bättre villkor för arbetarna på bygget och kritiserade fackets ledare för att inte göra något åt den utbredda och snabbt stigande arbetslösheten bland byggnadsarbetare.

Det här är verkligen en allvarlig fråga. Samtidigt som UCATT och Unites T&G-sektion har ett avtal med Olympic Development Agency, finns det utbredda rykten om att en del arbetare på arbetsplatsen inte har alla de villkor och rättigheter som föreskrivs av nationella avtal. Det är skandal att byggfacken inte har kämpat för ett nationellt avtal för alla byggnadsarbetare, outbildade liksom yrkesarbetare.

Demonstranterna reste också frågan om missbruket av underleverantörer och arbetskraft från bemanningsföretag. Och det finns ett omfattande missbruk av det systemet inom byggnadsindustrin. Det faktum att byggnadsarbetare på gräsrotsnivå och deras direktvalda företrädare (shop stewards) har tagit initiativet när det gäller att ta upp dessa frågor är utomordentligt positivt. Det viktigaste är att organisera alla arbetare på den här och andra arbetsplatser och kämpa för jobb åt de arbetslösa.

Det som behövs är en rörelse – som Building Workers Charter i början av 1970-talet – för att kämpa för facklig organisering, ökat lagligt skydd för arbetare, ett nationellt avtal för löner och villkor för alla och ett massivt program med socialt nyttiga offentliga arbeten för de arbetslösa med fullständiga fackliga nivåer och villkor. Sist men inte minst står det klart att vi behöver kämpa för facklig inspektion av alla existerande avtal och villkor på alla byggarbetsplatser och kämpa för facklig kontroll av anställningar och avskedanden.

Men en del demonstranter kopplade, vilket är olycksbådande, direkt ihop problemet lokal arbetslöshet med användningen av arbetare från utländska agenturer – ett ämne som restes i de vilda strejkerna i februari och mars vid oljeraffinaderiets byggarbetsplatser, kravet på fler jobb för brittiska och lokala arbetare.

Kampanjen blev ökänd genom att resa paroller som myntats av det fascistiska BNP och som tagits upp av Gordon Brown – ”Brittiska jobb för brittiska arbetare” plus ”Sätt brittiska arbetare först” och ”Sluta missgynna brittiska arbetare”. Uppgörelsen vid Lindseys oljeraffinaderi som faktiskt tilldelade brittiska arbetare 100 extra jobb, förvägrade därigenom samma antal jobb åt italienska arbetare.

Till deras skam hängde Socialist Party, Communist Party of Britain och Morning Star, liksom ett antal mindre grupper som Alliance for Workers’ Liberty och Permanent Revolution och diverse anarkister med på det patriotiska tåget och hyllade det som en seger för arbetarnas militans. Att det användes effektiv facklig taktik som flygande strejkvakter är förvisso sant, men det kan inte skymma det faktum att konfliktens mål var att ersätta utländska arbetare med brittiska. Uppgörelsen var därför inte någon seger vare sig för fackliga principer eller klassmedvetenhet, vilket nödvändigtvis är internationalistiskt.

Kritik av de nationalistiska parollerna från Socialist Workers Party och Workers Power har gjort de protesterande något skamsna när de använder dem. Det står klart att aktivister vid Olympiastadion argumenterade mot användningen av sådana paroller eller krav för att ersätta utländska med brittiska arbetare. Det är ett stort steg framåt. Men så vitt vi vet har ingen från Lindseys oljeraffinaderi eller Socialist Party verkligen fördömt och tagit avstånd från dem offentligt och uttryckligen. Istället låtsades de att dem aldrig spelat någon speciell roll.

Vad kämpar man för?

En del talare vid protesten utanför Olympiastadion reste ett antal fackliga invändningar som mynnar ut i anklagelsen att utländska arbetare skeppas in för att ersätta bättre betalda och bättre utbildade brittiska arbetare. Men det rådde förvirring om EU:s utstationeringsdirektiv. Morning Star som utges av Communist Party of Britain spred förvirringen vidare i sina rapporter om demonstrationen:

”Under EU-lag står det företag som är baserade i Europa fritt att ge anbud på brittiska bygg- och servicekontrakt och det står dem fritt att anställa sin egen arbetskraft utifrån. Arbetarna kan sedan stationeras i det här landet på villkor som upprättats i deras hemland.”

På ett liknande sätt citerades medlemmen i Socialist Party och shopstewarden vid Lindseys oljeraffinaderi Keith Gibson: ”Protesten handlar om EU-lagstiftningen i förhållande till europeiska arbetares sociala dumpning i hela Europa i olika delar av landet.”

Dessa uttalanden är ordentligt missvisande. ”Social dumpning”, en term som ställer upp en analogi med dumpning av billiga utländska varor på hemmamarknaden, skulle innebära att arbetare från ett ”låglöneland” som Polen sysselsätts i ett ”höglöneland”, exempelvis Storbritannien, i enlighet med lönenivåerna och arbetsvillkoren i deras hemland. Det här är givetvis något som måste bekämpas, inte bara därför att det undergräver de brittiska arbetarnas löner och villkor utan därför att det innebär superexploatering av, i det här fallet, de polska arbetarna.

Den grundläggande fackliga principen är att kämpa för att se till att alla arbetare får samma lön. Om kravet är att sysselsätta brittiska arbetare istället för utländska är det emellertid helt enkelt brittisk chauvinism.

En del talares användning av termen ”lokala arbetare” är ett undvikande av frågan. Argumenterade demonstranterna från Lincolnshire och Yorkshire för att alla arbetare från deras område ska ge plats åt arbetare från östra London?

Faktum är att det europeiska utstationeringsdirektivet drevs fram av de europeiska fackföreningarna som en del av en skyddslagstiftning just utformad för att förhindra ”social dumpning”. Direktivet tillåter varje företag i EU att använda sina egna anställda för temporära projekt i en annan EU-stat så länge det är för en begränsad tid och att företaget följer arbetsförhållandena i det område där de ska verka.

Under trycket från nyliberala regeringar som den brittiska, genomdrev emellertid utstationerinsgdirektivet bara minimilönen och sjukvårds- och säkerhetsföreskrifterna i värdlandet – inte de nivåer som uppnåtts av fackföreningarna i erkända avtal. Därför var det hela tiden en svag och otillräcklig reglering. Men alla länder tilläts att tillfoga bättre skydd. Gissa vilket land som fanns bland de fyra eller fem stater som inte gjorde något eller mycket lite i detta sammanhang? Det var givetvis – Storbritannien.

Från december 2007 och framåt, efter Europadomstolens utslag om Laval, Ruffert och Luxemburg, har en ny ”rättspraxis” skapats som har omtolkat direktivet så att listan med minimivillkor måste betraktas som en ”uttömmande lista”, dvs. en minsta skyddsnivå har omvandlats till ett maximalt tak. Det innebär att medlemsstater och fackföreningar inte (vare sig med lagstiftning eller kollektivavtal) kan genomdriva bättre villkor än så. En ”lag” som tillkommit som resultat av fackliga och politiska kampanjer har, liksom otaliga gånger i Storbritannien, ”tolkats” på det för arbetsgivarna mest fördelaktiga sättet.

Det här beror inte på att lagen är europeisk utan på att alla borgerliga system ger företräde åt kapitalistisk egendomsrätt (speciellt rätten till maximal vinst) framför skyddet av arbetskraften. Det kräver en ständig kamp (så länge vi tillåter kapitalismen att existera) för att motverka och upphäva domarna.

Frågan om utstationeringsdirektivet visar inte alls, även om det visar domstolsväsendets reaktionära karaktär, att Storbritannien skulle ha bättre villkor utanför EU. Svaret på den nya tolkningen av direktivet är enkelt: vi måste driva kampanjer både med direkta fackliga aktioner och med politiskt tryck på EU:s regeringar och parlament, för att direktivet ska återinsätta lika villkor för utländska arbetare som de som råder i det land där de arbetar.

Frågan om utstationeringsdirektivet används av Morning Star, CPB och Socialist Party för att knyta an till deras valkampanj No2EU – Yes to democracy. Och det finns faktiskt ett inre samband mellan alla försök att skylla arbetslösheten på utländska arbetare och kampanjens natio-nalistiska och prokapitalistiska politik.

No2EU – men ja till vad?

Den här valalliansen mellan Socialist Party (som tillhandahåller fotfolket) och CPB (som tillhandahåller förbindelserna med de fackliga ledarna) är fokuserad på EU:s nyliberala politik. En artikel på deras hemsida nyligen hävdar att ”ultravänstergrupper” som kritiserade nationalismen i konflikten i Lindsey ”har inga problem med att glömma de senaste 30 årens händelser där valda regeringar har berövats den demokratiska makten att kontrollera kapitalets, varornas, servicens och arbetskraftens rörelser.”

Det är en lögn. Antikapitalister har avslöjat och bekämpar den nyliberalism som våra härskare tvingat fram i de europeiska institutionerna – med Storbritannien under Blair och Brown i spetsen. Vi har inte bara gjort det på gatorna i London utan också på gatorna i Paris, Genua, Nice, Genève, Rostock och Strasbourg och vid Europas socialforum från vilket Bob Crow och Morning Star vanligtvis var frånvarande.

No2EU – Yes to Democracy försöker insinuera att byråkraterna i Bryssel har berövat ”vår” valda regering dess makt, som om de skulle ha handlat annorlunda på egen hand. Vår regering, vald eller inte, tjänar kapitalistklassens intressen. Thatcher behövde inte en nick från det europeiska samfundet för att angripa gruvarbetarna eller stålarbetarna. Det var en brittisk regering, vald i den brittiska ”demokratin”, som gick i spetsen för de antifackliga lagar som nu är en modell för EU.

Det andra politiska problemet med No2EU:s uttalande är att det vill att vår valda regering ska ha kontroll över ”arbetskraftens” rörelser. Varför skulle vi vilja att kapitalisterna och deras regering ska ha kontroll över arbetares rätt att leva och arbeta där de vill? Det har alltid varit ett krav från de progressiva internationalisterna inom arbetarrörelsen att om kapitalet kan röra sig över gränserna så måste också arbetarna kunna göra det. All kontroll av invandring är rasistisk och används för att splittra oss.

Nu vill CPB och Socialist Party driva en ny strategi – det är inte bara arbetare som inte ska korsa gränserna utan kapitalet ska också stanna i sitt eget nationella område. Hur skulle det kunna vara möjligt? Under den imperialistiska tidsåldern är flödet av kapital över gränserna en oundgänglig beståndsdel av världssystemet. Kravet på att begränsa kapitalets rörelser, tillsammans med de arbetare från fattiga delar av världen som tar sig till rikare länder, kan bara vara ett krav på protektionism.

Protektionism är en mycket farlig trend inom kapitalismen och en verklig återvändsgränd för arbetarklassen om den låter sig inordnas bakom den. Den strävar efter att försvara de nationella kapitalisterna mot ”invasionen” från utländska pengar och investeringar. I den nuvarande ekonomiska krisen kämpar de flesta kapitalistiska regeringar för att skydda sina egna industrier, sätter upp handels-hinder och andra åtgärder för att staga upp industrier på fallrepet.

Den här protektionismen strävar efter att främja försvaret av ”våra egna” kapitalistiska företag, men den ifrågasätter inte den kapitalistiska logiken i deras system. Är det bättre att utsugas av brittiska kapitalister istället för av europeiska eller amerikanska? Kommer arbetarna att känna sig bättre om det är en brittisk kapitalist som avskedar dem, sänker deras löner eller tvingar dem att arbeta länge på grund av avskedanden?

Den här inställningen genomsyrar allt valmaterial på No2EU–Yes to Democracys hemsida. Här hittar man en fullständig redogörelse för den brittiska kapitalistiska statens fördelar (förutsatt att den är ”oberoende” och ”demokratisk”). Endast ”nationalstater och deras regeringar” får vi veta ”kan kontrollera storkapitalets rörelser och vingklippa de transnationella företagen och bankerna.”

Beträffande brittiska tillverkningskapitalister (enbart energiindustrin i Storbritannien föreslås bli förstatligad – antagligen för att de tillhör franska företag) sägs det:

”För att återuppliva ekonomin måste Storbritannien återgå till att skapa välstånd som speciellt baseras på tillverkning, högteknologi och handel världen över. Det måste bli ett slut på beroendet av serviceindustrier och speciellt den finansiella sektorn. En återgång till en ekonomi baserad på tillverkning kräver omfattande investeringar och där det behövs skydd av hemmaindustrier. Det är det enda sättet att garantera jobb och en anständig och säker framtid för folken i Storbritannien.”

Trots allt stöd från RMT och mängden av välkända fackliga aktivister, kandidater från Socialist Party och kommunistpartiet, vågar de inte ens ta med något som liknar antikapitalism eller socialism i sitt program. Istället slår de ett stort slag för de brittiska tillverkningsföretagen och deras ”omfattande investeringar”. Ena stunden är de säkra på att brittiska tillverkningsföretag kommer att stå sig väl i ”handeln världen över”, i nästa kräver de ”skydd för hemmaindustrier” – det här är en uppvärmd version av kommunistpartiets ”Alternativa ekonomiska strategi” från 1970-talet. Samma sak gäller om dem som man brukade säga om den franska dynastin Bourbon: ”de här människorna har inte lärt sig något och inte glömt något”. För att förverkliga kommunistpartiets gamla dröm om ett block med de progressiva kapitalisterna har man faktiskt inkluderat ett borgerligt miniparti – Liberala partiet – vars principer slår fast att ”varje medborgare ska besitta frihet, egendom och säkerhet”.

No2EU – Yes to Democracy representerar ett avbrott för något som Workers Power har argumenterat för under de senaste tio åren: ett nytt arbetarparti. Fackföreningar som RMT och brandmännen som blivit uteslutna från Labourpartiet, de stora minoriteter i andra fack som röstat för att lämna Labour, Socialist Party och Socialist Workers Party kunde alla ha slagit sig ihop för att skapa en verklig utmaning mot Brown, Cameron, Clegg och även Nick Griffin. Men istället för ett självständigt klassbaserat parti, ett parti som skulle kunna kämpa för alla arbetares intressen, har de största grupperna inom arbetarrörelsens vänsterflygel skapat en socialchauvinistisk parodi på en folkfront på ett helt igenom kapitalistiskt program. Det är den logiska utvecklingen av mobiliseringen mot utländska arbetare under de senaste månaderna.

Om ryktena stämmer att RMT ska gå vidare till att skapa ett parti på den här grundvalen, kommer det att bli ett hinder, inte ett verktyg för att bekämpa krisen. Den stora ökningen av arbetslösheten innebär att vi både behöver ett antikapitalistiskt parti och fackföreningar som förenar arbetarklassen internationellt.

Alternativ

Socialister måste försvara varje jobb och bekämpa varje försök att splittra arbetskraften längs nationalistiska linjer. Om arbetare förs till Storbritannien för att undergräva lönerna, måste kampen inledas för att organisera dem och höja deras löner till samma som brittiska arbetares. Om brittiska arbetare inte kan få jobb, behöver vi en rörelse bland de arbetslösa som kan kämpa för jobb åt alla. Med ett Labourparti som finansieras med miljoner pund från fackföreningarnas medlemmar i regeringen, borde de fackliga ledarna kräva att regeringen förstatligar varje företag som försöker lägga ner sina arbetsplatser eller avskeda sina anställda.

Socialister ska inte organisera protester som riskerar att underblåsa nationalistiska, ”antieuropeiska” stämningar och som bara kan grumla vattnet i klasskampen och sprida förvirring om vem som är fienden: det är inte lågavlönade, mindre utbildade ” utländska arbetare” utan kapitalisternas klass. Om Bob Crow, Morning Star och Socialist Party inte är emot utländska arbetare, vilket de hävdar, så borde de släppa alla hänvisningar till ”brittiska” eller ”lokala” arbetares belägenhet. De borde uttryckligen fördöma varje diskriminering mot utländska arbetare i Storbritannien. De borde uttryckligen säga att så länge som de betalas samma lön och ges samma sociala och andra villkor, är utländska arbetare lika välkomna att arbeta i Storbritannien, är lika mycket välkomna i Unite och de andra byggfacken, som arbetare födda i Storbritannien. Ingen av de som deltog i protesten utanför Olympiastadion verkade, som Charlie Kimber påpekar i Socialist Worker, bekymra sig över att det inte fanns några arbetare med från själva byggarbetsplatsen. Det måste förändras om det ska bli en progressiv kampanj som kämpar för jobb åt alla.

Varför är de så tveksamma? Därför att de leker med den brittiska nationalismens farliga eld och hoppas att den ska ge bränsle åt deras kampanj. De kanske till och med tror att kampanjen kan hindra UKIP och BNP att göra bra ifrån sig med samma paroller. Det kommer det inte att göra. Det kommer att ge bränsle åt Daily Mail, Tories och faktiskt BNP:s kampanj för att splittra arbetarklassen längs nationalistiska och etniska linjer. Det är givetvis inte deras avsikt, men det kommer att bli konsekvensen, resultatet av deras kortsiktiga och opportunistiska kampanj, som bryter mot varje ärlig facklig princip, för att inte tala om socialistiska ideal.

Internationalistiska aktivister i fackföreningarna, verkliga socialister måste fördöma varje manifestation av nationalism inom arbetarklassen såsom främmande för alla dess bästa traditioner. Låt oss ta itu med att bekämpa kapitalisternas utsugning på byggarbetsplatserna och alla andra arbetsplatser. Låt oss inleda en kampanj som inte går att stoppa mot nedläggningar och massarbetslöshet. Låt oss göra gemensam sak med våra kamrater i Europa för att göra det.

Simon Hardy
www.workerspower.com