Rajapakses seger är ett nederlag för alla arbetare och bönder på hela ön
Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 298 (9/09) – 090525
I norr: folkmord, i söder: hunger och repression
21 Maj 2009
Detta uttalande är en överenskommelse mellan Förbundet för Femte Internationalens internationella sekretariat och Socialistiska Partiet i Sri Lanka.
I Colombo och andra städer är gatorna fyllda av hurrande folkmassor som skjuter fyrverkerier och viftar med den nationella flaggan. Folk ropar ”Sri Lanka, ett land!” Men enigheten som firas är ett bedrägeri. Tamilerna, som ut-gör nästan tjugo procent av befolkningen, firar inte trots Mahinda Rajapakses uttalande till parlamentet, även på tamil, att landet har ”befriats från terrorism” och att hans ”seger” inte är en seger över dem.
Medan han lovade att hitta en lösning som ”skulle vara acceptabel för alla folkgrupper”, lade han till: ”Det finns inga minoritetsgrupper i det här landet. Det finns bara två folkgrupper, en som älskar det här landet och en annan som inte gör det.” Detta är ett kommunalistiskt och chauvinistiskt förnekande av tamilernas nationella identitet och demokratiska rättigheter, och en fred som bygger på ett sådant synsätt kan inte överleva någon längre tid.
Värre kommer det att bli. Rajapakse har kallat till en massmanifestation i Colombo för att ”fira” segern, vilket garanterat kommer att uppmuntra chauvinistiska singalesiska krafter, som redan terroriserar tamilska områden i landets södra delar. Chauvinistiska singalesiska webbsidor har publicerat bilder på vänsteranhängare och till och med liberaler, som har protesterat mot kriget mot tamilerna, och brännmärkt dem som fiender till det singalesiska folket – en öppen inbjudan till våld emot dem.
Regeringen passar också på att dra fördel av situationen: Regionala val ska hållas i den södra provinsen och Uvaprovinsen och det är troligt att presidentval och parlamentsval kommer att skjutas fram.
Det regeringen nu återigen har lagt fram för tamilerna är det trettonde tillägget till konstitutionen, vilket skrevs 1980 och som sågs som en olivkvist från de dåvarande segrarna till de som utgjorde det besegrade nationella motståndet. På den tiden sågs det som en förolämpning även bland konservativa tamiler. Trots att det tillät tamilerna ett begränsat självstyre i de områden där de var i majoritet, i norr och i öst, skulle de inte ha någon kontroll över sin egen budget eller planeringen av infrastrukturen. Med andra ord skulle de bli helt styrda av regeringen i Colombo.
Ingen i norra delen av landet kommer att tro på Rajapakses försäkringar, den har erövrats till otroliga kostnader i form av förlust av människoliv, människor som fördrivits, bostäder, jordbruk, arbetsplatser och infrastruktur som förstörts. Internationella rapporter hävdar att 8 000 människor har dödats och cirka 250 000 har drivits på flykt bara under de fyra sista månaderna av konflikten.
Efter att ha vägrat vare sig ett framförhandlat eldupphör eller ett ensidigt eldupphör, har nu armén kablat ut tevebilder på kroppsdelar som de hävdar tillhör Velupillai Prabhakaran och andra av de högsta ledarna i Tamilska befrielsetigrarna (LTTE) och dess sista 250 soldater. De hoppas att denna utplåning för evigt kommer att bryta tamilernas nationella kamp. Faktum är att de just har ska-pat fler martyrer och, oavsett form, kommer kampen utan tvekan att återuppstå.
Tiotusentals flyktingar hålls som fångar i de cirka 42 flyktinglägren, omgärdade av taggtrådsstängsel, där deras ärenden ”behandlas” av armén och polisen. Det är otvi-velaktigt så att alla som misstänks vara en ”tiger” kommer att möta ett grymt öde. De fullständiga fasor som regeringens folkmordsangrepp inneburit kommer att kräva tid för att komma fram i ljuset, med tanke på utestängningen av utländska nyhetsbyråer samt hot och mord på många oberoende lankesiska journalister. Statsanställda läkare som fortsatte arbeta inom den belägrade LTTE-zonen, och som rapporterade omfattningen av civila offer till världens medier, har gripits och väntar på att ställas inför rätta för att ha hjälpt fienden. Men trots allt detta kommer sanningen att komma fram. Historien har visat – i Europa, Palestina, Sydamerika och Indonesien – att grymheter av det här slaget inta kan döljas för evigt.
Vissa människor, men naturligtvis inte chauvinisterna, kanske tycker att de bara firar freden i slutet av ett 25 år långt inbördeskrig som präglats av terrorismens härjningar å ena sidan och pogromer mot minoriteten å den an-dra. Tyvärr har de fel. En ”fred” baserad på erövringar, orättvisor och förtryck kan inte ens gynna majoriteten av ”segrarna”. En nation kan inte vara ”enad” mot viljan hos en stor och distinkt och sedan länge förtryckt minoritet.
Förtrycket som hittills hemsökt tamiler och den modiga minoritet av singaleser som motsatt sig det brutala kriget, kommer under de närmaste månaderna att drabba även majoriteten – vanliga arbetande människor från båda be-folkningsgrupperna. Kriget har dränerat landet på omfattande resurser och nu kommer även den fulla effekten av den globala ekonomiska krisen att göra sig påmind. När arbetare och de fattiga på landsbygden slår tillbaka, kommer även de att anklagas för ”att inte älska sitt land” och drabbas av förtryck från Rajapakses segrande regering.
I denna bittra stund för det tamilska folket är det vår plikt att göra deras röst hörd, inte bara tamilerna på själva ön, utan tamiler runt om i världen. Först måste vi informera om det lidande hos de längst upp i norr, civila såväl som de som kämpat målmedvetet för sin frihet, som orsakats av den lankesiska armén. För det andra måste vi bli en röst för de fördrivna tamiler som är instängda i flyktingläger. Endast om dessa röster hörs kommer det att fin-nas någon möjlighet till verklig fred i Sri Lanka.
Regeringen hoppas att förtrycket ska bryta allt tamilskt motstånd mot dess åtgärder. Det kommer inte att lyckas. En ny generation kommer steg för steg att ersätta dem som har fallit så länge förtrycket fortsätter. Hur detta kommer att ta sig uttryck är ännu oklart. För tillfället har LTTE krossats som en vanlig armé som försvarar ett permanent ockuperat område. Men gerillakrig och enskilda terroristattacker är långt ifrån omöjliga. Enligt vår uppfattning är detta inte vägen till frihet för tamilerna och skulle ställa massan av människor vid sidan av eller snarare göra dem till offer för striden. Därför har alltid revolutionära socialister argumenterat för en annan väg än den som LTTE slog in på 1983.
Idag måste denna väg börja med försvaret av den tamilska befolkningens kränkta demokratiska rättigheter både i norr och i öster, men även för de som finns i städer och på landsbygd i centrala och södra Sri Lanka. Trots den repressiva och kontrarevolutionära atmosfär som härskar i Colombo så har de första stegen redan tagits i detta arbete. Vid ett möte den 20 maj samlades 18 organisationer, däribland Socialistiska Partiet (Förbundet för Femte Internationalen), Nava Sama Samaj Party (Fjärde Internationalen), Förenade Socialistiska Partiet (CWI) samt grupper och enskilda aktivister, och inrättade en kommitté för att organisera en effektiv insats. För att denna kamp ska lyckas måste den förenas med de singalesiska arbetarna och böndernas kamp, som kommer att angripas av en re-gering som är fast besluten att få dem att betala priset för kriget och den ekonomiska krisen.
För närvarande är socialister, och även uppriktiga demokrater i båda befolkningsrupperna under attack, de iso-leras och brännmärks som LTTE:s kollaboratörer. Detta är inget nytt. Revolutionärer världen over måste fortsätta sitt arbete på det sätt de kan, under dåliga liksom goda förhållanden. Socialistiska Partiet kommer att fortsätta, tillsammans med sina kamrater i Förbundet för Femte International, att plädera för det tamilska folkets demokratiska rättigheter. Innan de har rätt till självbestämman-de, innan en lankesisk regering erkänner det och ger dem möjlighet att bestämma över sitt eget öde, kan det aldrig bli verklig fred och rättvisa för alla.
Efter LTTE:s nederlag måste vi föresätta oss en ny uppgift: att kämpa inom de tamilska befolkningsgrupperna i hela landet för att bygga en ny rörelse, en ny politisk organisation som verkligen kan sätta stopp för förtrycket av tamilerna. Det måste vara ett verkligt revolutionärt so-cialistiskt parti som förenar både tamilska och singalesiska arbetare, bönder och ungdomar i en kämpande organisation som använder klasskampens metoder och inte gerillakrigets eller den individuella terrorismens strategier. Det måste också vara en kamp mot de lankesiska kapitalisterna, deras imperialistiska uppbackare och regeringen i Colombo.
Samtidigt måste alla ansträngningar göras för att knyta an till de singalesiska arbetarna och bönderna, som för närvarande tror att kriget kommer att ge den ”fredsbonus” som Rajapakse länge har utlovat. I själva verket kommer han att använda sin seger för att stärka sin egen och sina kumpaners makt, så att de kan tvinga Sri Lankas arbetare och bönder, både tamiler och singaleser, att be-tala notan inte bara för hans krig, utan även för den internationella ekonomiska krisen.
Nu när kriget är slut, måste arbetarna förnya sina ansträngningar att kämpa för sina krav. JVP och fackföreningarna som är för kriget kan inte längre tillåtas hålla tillbaka arbetarna med ursäkten att ”inte störa kriget med strejker”. Alla arbetare måste kämpa för löneökningar som täcker inflationen, för att försvara arbetstillfällen i branscher som drabbats av krisen, för att förvara offentlig service som arbetare är beroende av mot nedskärningar i offentliga utgifter och för skapandet av ett offentligt program för att utveckla infrastrukturen.
Vårt slutgiltiga mål är störtandet av kapitalistklassen i Sri Lanka, och i hela södra Asien. Detta kan nu tyckas avlägset, men den ekonomiska krisen för oss närmare målet. Rajapakse kommer inte att kunna leverera på de flesta punkter i sina löften om återuppbyggnad och omstrukturering. Vårt viktigaste budskap är att endast ett socialistiskt Sri Lanka, en stat som erkänner rätten till självbestämmande inklusive rätten till avskiljande, kan garantera verklig fred, kan göra slut på hunger och fattigdom och skänka rättvisa åt alla kämpande och förtryckta på den här ön.
De mest akuta kraven idag är:
-Försvaret av den tamilska befolkningsgruppen mot alla försök till pogromer eller fördrivning.
-Rätten för alla flyktingar undan striderna att återvända till sina hem.
-Frigivandet av alla fångar, tillträde för oberoende journalister, lankesiska och utländska, till krigszonerna och lägren.
-Avskaffande av alla respressiva lagar mot tamilska organisationer. För återinförandet av yttrandefrihet, organisationsfrihet och pressfrihet.
-Massivt internationellt bistånd i form av mat och medicin samt återuppbyggnaden av bostäder och infrastruktur.
-Tillbakadragande av lankesiska arméns styrkor från områden med tamilsk majoritet.
