Arbetarmakt

Efter två års diskussioner och gemensamma aktiviteter – nu senast kampanjen kring valet i september 1998 – har Arbetarmakt och Marxistisk Vänster gått samman vid en konferens i Stockholm den 14-15 november. Den nya organisationen bär namnet Arbetarmakt och utgör den svenska sektionen av Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI).

I samband med vårt samgående vill vi ta tillfället i akt att rikta en appell till den svenska arbetarrörelsen och vänstern om behovet av att kämpa för klarhet när det gäller det revolutionära programmet. Genom samgåendet har vi visat att möjligheten existerar för revolutionärer ur skilda traditioner att enas kring ett gemensamt program.

Vart går dagens värld?

Den nya världsordning som imperialisterna utropade efter stalinismens sönderfall 1989- 90 fortsätter att präglas av sönderfall och snabbt uppblossande ekonomiska och politiska kriser.

Stalinismens fästen i Sovjetunionen och Östeuropa har å ena sidan ersatts av några länder (Polen, Ungern, Tjeckien) som nu nått en viss stabilitet på den kapitalistiska vägen, å andra sidan av länder (Ryssland, Ukraina, Balkan och Centralasien) som i hög grad sitter kvar i byråkratins grepp och där den politiska och ekonomiska krisen aldrig tycks nå någon botten. De sista stalinistiska fästena (Kina, Nordkorea, Kuba, Vietnam) präglas dels av svår kris och dels av våldsam kapitalistisk utveckling (ännu under byråkratins kontroll).

Aldrig tidigare har stalinismens förräderi mot socialismen framstått tydligare än idag. ”Socialismen i ett land” har i slutändan visat sig leda tillbaka till kapitalismen.

Imperialismens kärnländer kännetecknas av ojämn utveckling och politiska kriser. Den ekonomiska och finansiella världen drömmer mardrömmar om en upprepning av den stora krisen 1929-33. Alltfler sprickor uppstår i imperialismens världsordning, sprickor som Internationella valutafonden (IMF) försöker täppa till utan att övertyga speciellt många om att det inte är någon fara å färde.

Socialdemokratin

Den renläriga nyliberalismen har lett till en återvändsgränd, som borgarna har få utvägar ur. De västeuropeiska borgarna har under de senaste åren fått hjälp i administrerandet av kapitalismen från socialdemokratin och i vissa fall stalinismens rester (Frankrike, Italien, Tyskland). Vilken nytta borgarna har av socialdemokratin och deras uppbackare till vänster (det svenska Vänsterpartiet) kan variera. Däremot står det klart att EU:s så kallade ”röda” regeringar inte lägger många strån i kors för att flytta fram arbetarklassens positioner. Åverallt kompromissar socialdemokratin och vänsterreformismen med borgarna för att bevara byråkratins egna positioner. Ingenstans organiserar den arbetarnas och löntagarnas kamp för bättre villkor. Istället administrerar den överallt nedskärningar och försämringar för de sämst ställda.

Så ser summeringen ut av socialdemokratins, vänsterreformismens och stalinismens politik.

I den halvkoloniala världen är kristecknen allt våldsammare och allt djupare. Från Sydkorea till Indonesien, från Brasilien till de sönderfallande afrikanska staterna, kämpar arbetarna och de fattiga för ett bättre liv. De möts av ständig repression. Med kulor och batonger försöker härskarna behålla sitt grepp.

Den småborgerliga och borgerliga nationalismen, som tidigare stöddes och influerades av stalinismen, har nästan överallt kapitulerat inför imperialismen och inhemsk borgerlighet. Från ANC i Sydafrika och PLO i Mellanöstern till FMLN och sandinisterna i Centralamerika har den visat sig vara en usel och förrädisk ledning för de förtrycktas och utsugnas kamp.

Åverallt i världen – även i de lugnaste avkrokar – visar sig behovet av en ny ledning för världens arbetarrörelse.

Det är hög tid att förändra världen! Ingen kan med någon större precision säga hur djup den nuvarande ekonomiska krisen kan bli. Däremot kan det inte råda något tvivel om att de tider som stundar kommer att bli stormiga, fyllda av kris och kamp, av segrar och nederlag.

Polariseringen inom hela den imperialistiska ordningen är också märkbar i Sverige.

Valet 1998

Socialdemokratins högerkurs har fått stora skaror av arbetarväljare att straffa ”sitt” parti genom att antingen rösta på Vänsterpartiet eller helt avstå från att rösta. Ett historiskt valnederlag för socialdemokratin och samtidigt en historisk framgång för Vänsterpartiet. Hur ska revolutionärer hantera en sådan situation?

Ska vi bara nöja oss med att kommentera och fördöma?

Arbetarmakt och Marxistisk Vänster svarade nej på den frågan och vi försökte i blygsam skala visa hur revolutionärer kan ingripa och påverka genom vår kampanj för en kritisk röst på socialdemokratin eller Vänsterpartiet. Vi försökte inleda politiska diskussioner med alla de arbetare och löntagare som stöder arbetarrörelsens två traditionella partier. Ett av våra mål var att få de som är missnöjda med sina företrädare i s eller v att aktivt ställa krav på ”sina” partier.

I ett omfattande valmanifest som spreds vid valmöten och diskussioner i ett antal städer skisserade våra två organisationer ett program för att ställa krav på s och v.

Vi nöjde oss dock inte bara med att formulera krav, vi uppmanade också till kamp för dessa krav oberoende av hur s- eller v-företrädare ställer sig till dem. Med byråkraterna om de följer med, mot byråkraterna om de ställer sig i vägen.

Om vår kampanj fått större anslutning hade den nuvarande situationen varit gynnsammare. Om s och framför allt v, kollektivt eller i form av enstaka företrädare, genom lokalorganisationer eller facket, bundits vid löften till sina väljare som på allvar ifrågasätter kapitalismen hade förhandlingarna om regeringspolitiken inte kunnat föras avskilt från arbetarväljarnas förväntningar.

Vänstern

KPMLr och SKP (Hagel) visade ännu en gång att stalinismen aldrig kan visa en väg framåt för arbetare och löntagare. Det är inte bara genom sitt hårdnackade försvar för kvarvarande arbetarfientliga stalinistiska regimer som de visat sin rätta natur. Genom att basera mycket av sin propaganda på nationalistiskt motstånd mot EU-anslutningen och EMU, har de fört vidare den stalinistiska traditionen att sätta den borgerliga nationens intressen före arbetarrörelsens internationella behov. De grupper som gör anspråk på att vara trotskister – främst Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna – avlägger ofta en läpparnas bekännelse till trotskismens revolutionära traditioner. I praktiken skiljer sig dock deras program inte mycket från vänsterreformistiska eller stalinistiska grupper.

Rättvisepartiet bedrev en egen kampanj som präglades av idén att det behövs ett nytt arbetarparti. Det är sant att det verkligen behövs ett nytt arbetarparti, men det kan inte byggas bakom ryggen på den nuvarande arbetarrörelsens organisationer och arbetarväljarnas kvarvarande illusioner om s- och v-ledarna. Det krävs att illusionerna konfronteras med den krassa borgerliga politik som ledarna för.

Om RS tror sig kunna bygga ett nytt arbetarparti genom en ren viljeakt, så har Socialistiska Partiets valkampanj präglats av trötthet och inkonsekvens. I några län ställde partiet upp i alla tre valen, men i de flesta ställde man inte alls upp i riksdagsvalet.

En organisation som själv inte kan ställa upp i valet borde åtminstone ha en klar uppfattning om hur arbetarklassens intressen ändå ska kunna komma till uttryck. Men SP bekymrade sig inte om att uppmana till något annat än att rösta mot Bildt, en paroll som kan ges många olika tolkningar. Ändå visste SP:s tidning Internationalen knappt till sig av förtjusning över Vänsterpartiets valframgång och utropade en vänsterseger.

SP:s inkonsekvens bottnar i den oenighet som präglar partiets inställning i grundläggande frågor. Istället för att lösa meningsmotsättningarna genom en ordentlig diskussion låter man den minsta gemensamma nämnaren bli partiets utåtriktade politik. Om partiet ställdes inför en situation där undanflykter eller tvetydighet inte är möjlig, skulle det genast falla sönder i sina beståndsdelar. Det står klart att ingen av dessa grupper som gör anspråk på att vara kommunistiska eller trotskistiska kan peka ut en realistisk väg fram till skapandet av ett revolutionärt parti. Deras politik präglas av opportunism och/eller sekterism. De anpassar sig till andra krafter än arbetarklassens internationella intressen.

Inte heller den syndikalistiska/anarkistiska rörelsen – i all dess brokighet – lyckades under valrörelsen uppbåda något intresse för de frågor som majoriteten av löntagarna ansåg vara viktiga. Istället ägnade de sig åt sin egen subkultur där det finns mycket lite utrymme för arbetarrörelsens angelägenheter.

Program

I den imperialistiska epoken – när politik och ekonomi alltmer växer samman i hela världen – kan revolutionära organisationer inte längre fungera på det nationella planet. Nationell isolering leder till nationella avvikelser och politiska misstag.

Redan när Kommunistiska Internationalen bildades 1919 förstod den tidens revolutionära kommunister att det behövdes ett internationellt program. När L.D. Trotskij och andra marxister på 1930-talet kämpade för att bilda en ny international i opposition mot den stalinistiska urartningen i den kommunistiska världsrörelsen, inledde de omedelbart ansträngningar för att utarbeta ett internationellt program som tog ställning till den tidens huvudfrågor.

Programmet kan dock inte vara ett antal stentavlor utan förbindelse med kapitalismens och arbetarklassens utveckling. Det måste ständigt vidareutvecklas för att kunna upprätta en meningsfull relation till den pågående klasskampen. Trotskijs efterföljare i Fjärde Internationalen misslyckades med att vidareutveckla programmet i samband med utgången av andra världskriget.

Därför föll Fjärde Internationalen samman i programmatisk urartning – kapitulation inför stalinism, socialdemokrati och småborgerlig nationalism – för att sedan fragmenteras i ett växande antal centristiska riktningar.

Det var genom brytningen med Fjärde Internationalens centristiska rester som FRKI bildades 1989. Dess mål är att återskapa en revolutionär kommunistisk international i kampen för att erövra arbetarklassens majoritet i internationella skala och organisera kampen mot kapitalismen, imperialismen och stalinismen.

FRKI har idag sektioner i Australien, Frankrike, Irland, Nya Zeeland/Aotearoa, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike. I Tyskland befinner sig våra kamrater i långtgående diskussioner om samgående med kamrater som tidigare brutit med Fjärde Internationalens urartade fragment. Under flera år har FRKI också fört programmatiska diskussioner med Trotskistiska Fraktionen i Latinamerika – en produkt av krisen för den latinamerikanska centrismen.

I alla länder där FRKI:s militanter kämpar gör vi det i enlighet med vårt gemensamma program – Trotskistiska Manifestet. Vårt program har ingen motsvarighet inom dagens internationella vänster. Vårt program är inte avslutat, ett för alla tider giltigt program, utan måste i likhet med alla tidigare revolutionära program ständigt vägas mot verkligheten, mot kapitalismens utveckling, stalinismens fortsatta kris, ledningskrisen inom den internationella arbetarrörelsen och den internationella klasskampen. Men det är bara en politiskt homogen revolutionär organisation som kan vidareutveckla programmet.

Ta kontakt med Arbetarmakt för diskussioner om vad revolutionär politik innebär i dagens värld.

Anslut dig till Arbetarmakt och FRKI!