Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 301 (12/09) – 090615

Resultatet av det nyss avslutade EU-valet visar fyra olika och delvis motstridiga tendenser. Den konservativa högern gick framåt, socialdemokrater och socialister förlorade stort, de gröna partierna gick starkt framåt och extremhögern firade triumfer i nästan hälften av medlemsstaterna.

Det svenska EU-valet avviker inte på något avgörande sätt från de allmänna tendenserna i hela EU.

Den borgerliga alliansens partier uppvisade blandade resultat. Folkpartiet med sin allt starkare dragning åt en auktoritär, rasistisk och islamofobisk politik gick framåt med 3,71 procent. Även moderaterna gick framåt men inte alls i den omfattning som ledningen hoppats. De två återstående allianspartierna, Centern och Kristdemokraterna, gick båda bakåt.

De borgerliga arbetarpartierna s och v gick olika öden till mötes. Socialdemokraterna höll i stort sett ställningarna men förlorade positionen som största parti i exempelvis Stockholm. Vänsterpartiet gjorde däremot ett katastrofval och förlorade 7,14 procent av sina väljare och slutade på 5,66 procent. Miljöpartiet stärkte dock sin ställning rejält, fördubblade sin andel och vann ett andra mandat.

I förra EU-valet var Junilistan den stora överraskningen med omkring 15 procent av rösterna. Den här gången gick det sämre för den EU-kritiska listan som försöker samla anhängare från olika politiska läger och samhällsklasser kring en borgerlig, bakåtsträvande politik. Junilistan förlorade sitt mandat och hamnade under gränsen på 4 procent.

Det här valets stora överraskning var Piratpartiet, ett borgerligt parti som försöker framstå som ett radikalt alternativ. Piraterna erövrade ett mandat med sina dryga 7 procent. Det återstår att se vad Falkvinge och de andra piraterna kommer att använda mandatet och förtroendet till, men det råder inget tvivel om partiets borgerliga karaktär.

Det mest oroande inslaget i valresultatet är Sverigedemokraternas stora ökning från mindre än 2 procent till 3,28 procent. Det gav inget mandat men innebär ändå att det rasistiska partiets ställning stärktes.

Feministiskt initiativ fick en viss framgång med sina drygt 2 procent och utgör därmed, vid sidan av Miljöpartiet, ännu ett exempel på hur arbetarrörelsens passivitet och borgerliga politik inte lyckats inordna genus- och miljöfrågor i ett socialistiskt perspektiv. Istället har det uppstått separata partier utan tydlig anknytning till den organiserade arbetarklassen.

Vänstern till vänster om v lyckades inte göra mycket väsen av sig i EU-valet. Kommunistiska partiet uppmanade till bojkott och kan, tillsammans med andra mer eller mindre fanatiska EU-motståndare som förespråkade bojkott, givetvis åberopa en stor framgång eftersom mer än hälften av de röstberättigade inte deltog i valet.

Socialistiska partiet och Rättvisepartiet socialisterna kom strax innan valet överens om att gemensamt ställa upp under beteckningen Arbetarinitiativet. Det presenterades som en del av den nya antikapitalistiska vänstern i Europa med franska NPA som flaggskepp. Det talades mycket om att vi måste lära oss franska metoder, men det framgick redan från början att RS och SP inte tänkte använda den ”franska metod” som ledde fram till bildandet av NPA. Istället för att samla alla som är för att bygga ett nytt arbetarparti som inte i likhet med Vänsterpartiet blir en stödtrupp för socialdemokratins borgerliga politik, föredrog SP och RS att på egen hand snickra ihop en plattform utifrån vad de trodde skulle vara acceptabelt för den tänkta publiken.

Arbetarinitiativets resultat – 2 862 röster, vilket motsvarar 0,09 procent – är sannolikt det sämsta resultatet för en kampanj till vänster om Vänsterpartiet under flera årtionden. Det är definitivt mycket sämre än resultatet för Rättviselistan – också en koalition mellan SP och RS – i EU-valet 1995, vilken samlade 14 409 röster (0,6 procent).

Vilka slutsatser bör revolutionära socialister dra av Arbetarinitiativet och det brådskande behovet att skapa ett nytt arbetarparti?

De slutsatser som dras av både RS och SP är mycket vaga och inte särskilt samstämmiga. Ett exempel är hur båda gruppernas veckotidningar lyft fram franska NPA, men bara Offensiv lyfter fram brittiska No2EU – Yes to Democracy som en del av den nya antikapitalistiska rörelsen i Europa. (Nyhetsbrevet har i flera artiklar belyst No2EU och dess nationalistiska inriktning.)

Socialistiska partiets tidning Internationalen har bara några få rader om Arbetarinitiativet i den ledare som utvärderar valet: ”viktiga erfarenheter [gjordes] av samarbete och gräsrotskampanj… Den värdefulla erfarenheten kommer nu att utvärderas som ett led i uppbygget av en nödvändig gemensam europeisk rörelse mot kapitalismen.” (12/6)

Rättvisepartiet socialisternas tidning Offensiv är ännu vagare i sin ledare om EU-valet (11/6): kampanjen har ”gett mersmak. Stödet och intresset har varit långt större än antalet röster, vilket bekräftar såväl Arbetarinitiativets framtida möjligheter som behovet av gemensamma kampanjer mot kapitalism och högerpolitik.” Utvärderingen avslutas med att nästa anhalt är protesterna mot regeringens politik den 15 september.

Om SP och RS menar allvar med talet om att börja använda franska metoder borde de ta initiativ till att samla alla som är för ett nytt arbetarparti i lokala kommittéer för att diskutera hur det ska kunna gå till och vilket program ett nytt parti bör ha. Det finns människor som är aktiva i en rad olika kampanjer som kan dras in i det arbetet. Det finns också möjligheter att aktivera många som passiviserats.

Vägen till bildandet av ett nytt arbetarparti kan inte gå via överenskommelser mellan ledningarna i SP och RS, vilka sedan erbjuder oberoende socialister att ställa sig bakom. Den går inte heller via ännu fler och större kampanjer kring angelägna frågor. Den kan bara gå via en bredare rörelse med det uttalade målet att bilda ett nytt arbetarparti och som drar in aktivister från existerande grupper liksom oorganiserade aktivister i fackföreningar och olika sociala rörelser.

POM