Konsten att dölja en massaker av Elin Jönsson (Ersatz 2008)

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 299 (10/09) – 090602

Det är välbekant att media har svårt att fokusera på för många internationella händelser i taget. Vissa länder eller kriser kan få kontinuerlig uppmärksamhet, medan andra knappt nämns alls. Ingen skulle exempelvis kunna hålla reda på alla kritiska artiklar som skrivits om Kuba – men vem vet någonting om Uzbekistan? Ändå vore det svårt att hävda annat än att diktaturen i Uzbekistan är hårdare och övergreppen grövre. Men Uzbekistan har haft nåt som inte Kuba har haft – en roll som allierad i ”kriget mot terrorismen”.

Bland annat upplät landet flygfält till militärplan på väg till Afghanistan för att kriga 2001. Den brittiske ambassadören i landet, Craig Murray, reagerade på att regimen systematiskt torterade och ibland mördade oppositionella, och ville uppmärksamma världen på detta. Föredömligt, och något som borde gå hem i dagens klimat av att värna om mänskliga rättigheter, kan tyckas. Men så var det ju det där med allierad i ”kriget mot terrorismen”. Craig Murray fick inget offentligt beröm för sina insatser – istället kallades han tillbaka till Storbritannien, och fick söka nytt jobb.

Detta framgår i Elin Jönsson bok Konsten att dölja en massaker. Framför allt handlar den dock om massakern i Andizjan 13 maj 2005, där åtminstone flera hundra civila de-monstranter sköts till döds av militären. Har du inte hört talas om den? Därav titeln på boken. PR-sinnad som Uz-bekistans diktator Karimov är, ville han givetvis inte framstå som någon som låter sina soldater massakrera obeväpnade civila i drivor. Som tur var – för honom vill säga – bjöd de rådande stämningarna bland världens mäktiga på en given förklaring. Det var förstås islamistiska terrorister som hade försökt ta makten. Liksom samma ursäkt har fått rättfärdiga enorma övergrepp i såväl Irak som i Tjetjenien, avledde den uppmärksamheten från en medveten massaker på hundratals – kanske rent av tusentals, ingen vet – civila.

Elin Jönssons bok är inte bara intressant och mycket läsvärd – man måste dessutom beundra att hon reste omkring i diktaturens Uzbekistan för att ta reda på dess blodiga hemligheter. Visserligen kan hon som svensk ha haft ett visst skydd – även om detta innebar att hon hade svårare att röra sig obemärkt – men arbetet med boken gjordes ändå med fara för livet. Både hon och vi kan glädjas över att hon klarade sig igenom det och kunde skriva den.

Jens-Hugo Nyberg