Krisen i imperialisternas Europa och EU-valet

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 300 (11/09) – 090608

4 juni 2009

Förr i tiden försökte ledarna för EU och de större imperialistiska makterna som Tyskland och Frankrike att framställa ”Europa” som en fristad i en värld av krig och elände. Även om de förklarade för arbetarklassen, småföretagarna och mellanskikten att de skulle bli tvingade att göra uppoffringar för att garantera EU:s konkurrenskraft och styrka på en världsmarknad som kännetecknades av en ökad global konkurrens, hävdade de inte desto mindre att resultatet skulle bli ett område med fred och ökad social säkerhet. EU kanske inte är ett paradis men skulle åtminstone erbjuda skydd mot en ekonomisk världskris.

Till och med dessa vaga löften slås nu sönder. EU kommer att drabbas mycket hårt under 2009 med en förväntad sänkning av BNP med omkring 4 procent. EU har, långt ifrån att erbjuda effektivt skydd för alla sina folk, inte visat sig vara något annat än en allians av imperialistiska rövare, var och en med sina egna halvkoloniala satelliter. Istället för program ”mot krisen” för hela EU, har det bara blivit en rad nationella ”krisprogram” som återspeglar de nationella prioriteringarna i Frankrike, Tyskland, Storbritannien och så vidare.

De östeuropeiska länderna har drabbats hårdast av recessionen. Ungern och Rumänien har tvingats till statlig konkurs och har hamnat under IMF:s övervakning. Skyddas de av EU? Inte ännu. I slutändan kanske Tyskland och Frankrike kliver in med miljarder euro – men bara om dessa halvkolonier är beredda att passa in i deras planer. Priset kommer att vara att överlåta mer makt till de ledande imperialistiska makterna inom EU och därmed ge dem ännu större dominans över dessa länders politik och ekonomi.

Den politiska krisen i EU
Bristen på ett EU-program, och den faktiska förlamningen i EU:s centrala institutioner, återspeglar den olösta politiska krisen för Europas kapitalistiska integration. Krisen går tillbaka till avvisandet av EU-konstitutionen i de franska och nederländska folkomröstningarna som återspeglade det folkliga missnöjet med det ”nyliberala” Europa. Krisen har, vilket är ännu viktigare, visat den djupa antagonismen mellan å ena sidan de tyska och franska imperialisternas (och deras allierades) strategiska mål och Storbritannien å den andra.

EU är nu den största kapitalistiska marknaden i världen, den europeiska centralbanken är den näst starkaste centralbanken i världen och euron är den enda valutan som kan utmana dollarn. Även om EU har börjat skapa sin egen repressiva apparat (stridsgrupperna) och har sin egen ”upprustningsagentur” för att samordna militära utgifter och nu har sitt eget koloniala mandat på Balkan (Kosovo) och även om omkring två tredjedelar av all lagstiftning för EU-staterna skapas av EU-kommissionen och EU-parlamentet, är EU långt ifrån en livskraftig kvasistat, ett homogent block under tyskt och franskt styre.

Den nuvarande ekonomiska krisen både markerar och skärper EU:s politiska kris. Om de härskande klasserna i Europa, speciellt i Tyskland, Frankrike och deras allierade, ska kunna lösa krisen, måste de ta modiga steg eller också kommer de att sitta fast i ett Europa som upphört att gå framåt, vilket skulle innebära att de blir ännu mer efter i den skärpta konkurrensen. Årets EU-val återspeglar de växande spänningarna.

Valet i olika delar av Europa
I EU:s ”kärnländer”, dvs. Tyskland, Frankrike och deras allierade, är valet nästan osynligt. Det har en lägre, i några fall mycket lägre, profil än vid tidigare tillfällen. Det är troligt att många kommer att avstå från att rösta och det finns tydliga orsaker till det. Den tyska och, förvisso i mindre utsträckning, franska härskarklassen, och alla partier i mittfåran, är helt överens om EU:s strategiska betydelse för deras nationella intressen.

I Tyskland innebär det att kristdemokraterna, socialdemokraterna liksom de gröna och liberalerna alla framställer sig som ”proeuropeiska” och deras kampanjer är innehållslösa även mätta med standarden från borgerliga val. De följer den outtalade ”nationella doktrinen” att ”Europa” (med vilket de menar EU under tyskt/franskt styre) är ”alltför viktigt för att bli ämne för partipolitiska konflikter”.

Ju mindre hetta som skapas i valkampanjerna, desto lättare kan samma gamla politiker hålla kvar samma gamla politik, dvs. en fortsättning på den ”informella” stora koalitionen mellan de europeiska konservativa och socialdemokratiska partierna.

I Storbritannien och i andra, mer ”avlägsna”, imperialistiska länder, är situationen en annan. Där är de flesta valkampanjer ”kritiska” mot EU och är mer eller mindre öppet nationalistiska.

Till sin kärna är naturligtvis innehållet i dessa olika kampanjer inte så märkvärdiga som de kan tyckas. Alla de större partierna, oavsett om de är bourgeoisiens öppna partier eller reformistiska partier, men speciellt i Tyskland och Frankrike, står ”Europa” för ett EU lett av ”deras” nation eller stat medan de brittiska partiernas ”euroskeptiska” ton återspeglar det faktum att deras bourgeoisie för närvarande inte ser det som i sitt intresse att skapa ett starkt, förenat EU med en gemensam valuta och en gemensam utrikes- och försvarspolitik.

I många av de östeuropeiska länderna och även i en del av de mindre imperialistiska länderna finns det, slutligen, både högerextrema partier och borgerliga och reformistiska partier (speciellt de med ursprung i stalinistiska partier) som driver valkampanjer med öppet rasistisk, chauvinistisk eller halvfascistisk nationalism och framställer sig själva som det reaktionära alternativet till ett nyliberalt Europa.

Krisen för arbetarklassens ledning
Mitt i en ekonomisk och politisk kris, med härskande klasser och deras partier diskrediterade tillsammans med deras nyliberala doktriner och stora delar av arbetarklassen desillusionerade, arga och förståeligt nog rädda inför framtiden, skulle valet kunna erbjuda en fantastisk möjlighet för arbetarrörelsen att samla massorna mot kapitalisternas Europa och för en gemensam europeisk kamp mot angrepp på jobb, levnadsstandard och rättigheter. Den möjligheten kan emellertid bara förverkligas om arbetarorganisationerna kämpar på grundval av ett militant, samordnat och internationellt klassprogram. Fram tills nu har mittfårans reformistiska och fackliga ledare, inte bara på nationell nivå utan hela vägen ner till själva arbetsplatserna, gjort motsatsen. Istället för att samla arbetarna mot kapitalisterna har de bönat och bett om ett alternativt ”keynesianskt” program med statliga subventioner för att hjälpa konkurshotade kapitalister. Till och med när de stora fackliga federationerna svarade på uppmaningen från Europafacket att organisera massmöten med hundratusentals den 16 maj, använde de dem inte till att samla arbetarna mot den härskande klassen utan för att vädja till den ”tyska”, ”brittiska” eller för den delen ”europeiska” industrins ”gemensamma” intressen.

Ett antal fackliga företrädare och ledare har till och med gått så långt att de ”försvarat” ”sina” arbetsplatsers snäva intressen mot arbetare från andra länder eller regioner. Alldeles för ofta uttrycker mittenfårans reformistiska partier samma ståndpunkt politiskt – som när Gordon Brown uppmanade till försvar för ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Till och med delar av ”vänsterbyråkratin” och ”extremvänstern” har, i likhet med dem som stöder den populistiska No2EU – Yes to Democracy i Storbritannien, slagit in på den vägen.

Till skillnad från de reformistiska partierna i den europeiska socialdemokratins mittfåra, är den europeiska vänsterns partier i allmänhet emot centrala grundsatser i den europeiska bourgeoisiens politik, såsom Lissabonfördraget, och de uppmanar till ett slut på krig och ockupationer, tillbakadragande av europeiska trupper från Afghanistan, Afrika och Mellanöstern, de kräver sociala åtgärder i hela Europa för att förbättra arbetarklassens ställning såsom sänkning av arbetstiden och bevarande av minimilöner. I den slutliga analysen är dessa partier inte desto mindre bundna till ett borgerligt, keynesianskt ”vänsterprogram”.

Det program och den kandidatur som står längst till vänster och som förs fram i massomfattning är Nya antikapitalistiska partiet (NPA) i Frankrike. Partiet karaktäriserar sig som en antikapitalistisk kraft och dess grundningsdokument innehåller revolutionära krav, vilket gjort att det dragit till sig ett ökat antal militanter och aktivister som ser det som en brytning med tidigare valstrategier som baserats på principlösa kompromissprogram. Men även i NPA:s fall är emellertid den plattform som förs fram i valet till sin kärna ett vänsterreformistiskt program och en reträtt från tidigare publicerade ståndpunkter. Det är ett uttryck för den vacklan inom det nya partiet som måste övervinnas till förmån för en konsekvent revolutionär politik om det ska kunna erbjuda en ny ledning för den franska arbetarklassen och en framgångsrik modell för ett alternativ till reformismen i hela Europa.

Taktik
Det finns inga revolutionära partier eller kandidater som ställer upp i valet och följaktligen inga möjligheter att använda valet för att bedriva kampanjer direkt för ett revolutionärt program mot den ekonomiska kris som översvämmar hela kontinenten. Valet kommer inte desto mindre att öka det politiska intresset och medvetenheten och över hela kontinenten kommer miljoner arbetare och militanta arbetare, invandrare och aktivister från de sociala rörelserna att i valet se ett medel för att försvara sina intressen genom att rösta för partier eller kandidater som de tror kommer att representera dem och åtminstone utgöra en barriär mot att de mest reaktionära partierna får framgångar i valet.

Huruvida dessa krafter sätter sin tilltro till de sedan länge etablertade socialdemokratiska partierna eller nyare formationer som Die Linke i Tyskland eller NPA i Frankrike, bör revolutionärer kämpa vid deras sida för att uppnå deras mål. Vi har, även om vi inte delar deras tro på sådana partier, ett gemensamt intresse av att de får framgångar eftersom det är i regeringsställning som deras oförmåga, faktiskt deras ovilja, att verkligen försvara arbetarklassens intressen tydligast kan uppenbaras. Genom att göra gemensam sak med deras anhängare samtidigt som vi populariserar det revolutionära programmets krav och metoder, är vårt mål att vinna de mest beslutsamma militanterna till våra egna led.

Utifrån den skiftande nationella terrängen inom EU leder taktiken med ”kritiskt stöd” oundvikligen till olika slutsatser i olika länder. I länder som Österrike, Sverige och Tjeckien uppmanar vi till en röst på de reformistiska, borgerliga arbetarpartier som fortfarande har ett masstöd, i dessa fall socialistpartiet i Österrike, socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Sverige och kommunistpartiet och socialistpartiet i Tjeckien.

I Tyskland där socialdemokraterna har fortsatt att förlora masstöd som ett resultat av deras deltagande i den stora koalitionen med Merkels kristdemokrater, uppmanar vi till en röst på Die Linke som, trots sin reformistiska karaktär, alldeles tydligt har attraherat förhoppningarna och illusionerna hos många av de mest politiskt aktiva och medvetna delarna av arbetarklassen.

I Frankrike uppmanar vi till en röst på NPA som skapat ett fokus inte bara för miljoner arbetare som är desillusionerade med de socialistiska och kommunistiska partiernas tidigare uppträdande utan också nya generationer med aktivister från kampanjer mot EU:s konstitution, försämringen av unga arbetares rättigheter och angreppen på utbildning. Inom den här rörelsen kommer våra militanter att varna för partiledningens vacklanden, som tar sig uttryck i valprogrammets tvetydigheter och undvikanden, och kämpa för att samla alla inom NPA som erkänner behovet att det blir ett konsekvent revolutionärt parti.

I Storbritannien finns det emellertid inte något parti, inte ens en valallians, som kan ges något stöd. Det styrande Labourpartiet befinner sig i kris, som har sin grund i förlusten av dess stöd i arbetarklassen, och en följd av försök att bygga upp valalternativ på otillräckliga minimiprogram har alla brutit samman. Det senaste av dem, No2EU – Yes to Democracy, är inte, även om det backas upp av ledning i järnvägsfacket RMT, något steg mot ett nytt, klassbsaserat politiskt parti utan en populistisk klassöverskridande allians som är befläckad av brittisk nationalism som är dömt att upprepa debaclet med Respect.

Oavsett hur de politiska styrkeförhållandena är i olika länder, är den revolutionära taktikens övegripande mål i det här valet detsamma: agitera och göra propaganda för ett handlingsprogram mot krisen, kräva av alla arbetarorganisationer att de bryter med varje form av klassamarbete och underordning inför kapitalisterna och staten och delta i en gemensam kamp mot imperialismen och kapitalismen inom EU och internationellt.

www.fifthinternational.org