Tortyrens återkomst av Mattias Gardell (Leopard förlag 2008)

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 299 (10/09) – 090602

Efter 11 september blev tortyr aktuellt i media på ett nytt sätt. Land efter land påstod sig vara tvunget att införa speciellt terroristlagar, där misstänkta terroristers rättigheter kanske inte kan tillgodoses som förr. Även om Bush regering förnekade att det som skedde på Guantanamo var tortyr, kände sig människorättsaktivister inte alls lika säkra. Till slut fastslog USA:s högsta domstol att det som har skett på Guantanamo faktiskt är tortyr. Det är således ett mycket aktuellt ämne Mattias Gardell har skrivit om.

Första kapitlet är en genomgång av tortyrens historia i Europa. Den har faktiskt sina kopplingar till demokratins historia. Under det antika Atens demokratiska – enbart för Atens fria män, givetvis – period användes tortyr gan-ska flitigt, och dess förespråkare hävdade bestämt att ett vittnesmål från en torterad slav var mycket pålitligt. Fria män torterades inte – och detta har varit ett ständigt tema sedan dess. Med vissa undantag är det genomgående un-derklassen och minoriteter som utsattes. Slavägare och adel behövde sällan oroa sig, medan pöbeln och utlänningar lättare hamnade i farozonen.

Andra kapitlet, om den amerikanska tortyrhistorien, känns ännu mer aktuell. Inte så att Europa helt slutade bara för att upplysningsfilosoferna övertygade alla om att tortyr måste avskaffas. Som exempelvis fransmännen i Algeriet och britterna i Nordirland visade, kan de mest demokratiska av våra stormakter ge sig hän åt tortyr när de känner sig manade – utan att nämnvärt bry sig om att fråga folket om lov. Men det är Vita huset som har drivit fram den senaste vågen av acceptans. Att amerikansk mili-tär och rådgivare har varit inblandade i tortyr i mången Latinamerikansk diktatur får väl anses som ganska välkänt, om vi bortser från dem som absolut inte vill känna till det. Mindre känt är hur utbrett det var i själva USA långt in på 1900-talet. Wickershamrapporten 1931 visade att tortyr förekom i en tredjedel av landsortens polisdistrikt, och i 29 storstäder.

Liberal tortyrideologi

Liberal tortyrideologi är titeln på kapitel tre, och handlar om nutid, och hur ”kriget mot terrorismen” hotar allas våra medborgerliga rättigheter. Visserligen understödde amerikanska regeringar under exempelvis Reagan torterande regimer i stor skala, men först efter 11 september blev det en mer direkt angelägenhet på hemmaplan. Hittills mest för muslimer, men man ska nog inte stirra sig blind på den aspekten. Det är inte utan anledning som ”terrorister” har varit en favoritmåltavla för despoter i alla tider – hotbilden är tillräckligt vag för att kunna spilla över på alla sorts oppositionella. Enligt EU:s terroristlagar exempelvis är ju den terrorist som allvarligt vill störa det ekonomiska systemet. Bokstavligt tolkat innebär det att socialism, i varje sorts marxistisk mening, är att betrakta som terrorism.

Boken tar upp många slående – och skrämmande – exempel på att Bushadministrationen fastslog att de inte kan begränsas av lagar i sin kamp mot ”terrorismen”, att deras soldater inte ska kunna ställas till svars av några andra länder, och på vilka lösa grunder ”terrorister” grips. Att bara ett fåtal av Guantanamos fångar har åtalats, och ännu förre dömts av de 800 fångar framstår som mindre förvånande när man får veta att huvuddelen av dem levererades av afghanska styrkor och fattiga bönder mot belöningar som uppmuntrade dem att hitta terrorister vare sig de fanns eller inte. Med andra ord: de flesta på Guantanamo är med stor sannolikhet helt oskyldiga, men berövades likväl sina mänskliga rättigheter i åratal.

Sedan boken skrevs har USA fått en ny president, som genast lovade att stänga Guantanamo inom ett år. Dock återstår alla andra, hemliga, fängelser. Och innan man fäster för överdrivna förhoppningar på den nya presidenten kan det vara nyttigt att komma ihåg, vilket Gardell också upplyser oss om: även under ikonen bland människorättsivrande presidenter, Kennedy, samordnades och intensifierades stödet till latinamerikanska regimer i sin kamp mot upproriska arbetar- och bonderörelser. Detta visar varför Gardells bok är viktig, och säger mycket om världen: trots de mest demokratiska konstitutioner och retorik om mänskliga rättigheter finns det mäktiga intressen som föredrar att försvara sina intressen utan att fråga folket om lov om lämpliga metoder.

Jag är inte alls överens med Gardell om allting. Jag har inget emot förslaget att åtala Bush, Cheney och alla andra som är skyldiga till enorma brott mot mänskligheten – jag kan rent av slänga in tillägget att företag som har tjänat pengar på Abu Ghraib etc. bör konfiskeras utan kompensation, och att privatförmögenheter som har utökats av den smutsiga hanteringen bör omhändertas. Som petig kommunist kan jag dock inte låta bli att tycka att förslaget blir lite hängande i luften om den bara riktas till våra befintliga institutioner, utan att knytas till helt nya maktorgan som representerar helt andra ekonomiska intressen än de kapitalistiska. Detta perspektiv leder i sin tur till att jag får svårt att helt ställa mig bakom Gardells kategoriska krav på att ingen grym eller förnedrande behandling nå-gonsin kan accepteras. Som krav på de nuvarande kapitalistiska staterna, visst. Men om vi menar allvar med att arbetarklassen stödd på andra förtryckta skikt ska ta makten i världsskala och avskaffa det privilegierade fåtalets groteska tillgångar kommer detta oundvikligen att leda till tämligen omfattande konflikter. Även om vi med all kraft måste sträva efter att det ska ske på det minst smärtsamma sätt som är möjligt, kan det bli svårt att undvika att en och annan kapitalist och en och annan reaktionär känner sig både kränkt och förnedrad. Men detta hindrar på intet sätt att Tortyrens återkomst är en mycket informativ, läsvärd och viktig bok.

Jens-Hugo Nyberg