Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 300 (11/09) – 090608

29 maj 2009

No2EU:s kampanj i EU-valet är ännu ett tecken på en oroande vändning mot nationalism i arbetarrörelsen i kölvattnet efter strejkerna för ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare” i byggnadsindustrin. Trots att den stöds av ett antal vänstergrupper, inberäknat Socialist Party och Tommy Sheridans Solidarity i Skottland, försöker hela betoningen och fokuset i No2EU:s kampanj skylla på Europeiska Unionen och kapitalisterna i Europa samtidigt som våra egna kapitalister kommer undan.

Men är några av argumenten från No2EU berättigade? Vi reder ut det nedan. Men först ska vi ta en titt på den avskyvärt reaktionära ståndpunkt som kampanjen har när det gäller invandringskontroll, innan vi går vidare till att närmare granska EG-domstolens domar. No2EU lägger tonvikten på dem och de har fått en framträdande plats inom vänstern efter strejkerna i byggnadsindustrin.

Migrantarbetare
Den kanske mest oroande delen av No2EU:s hemsida är den som behandlar ”Ja till arbetarnas rättigheter”. Den inleds med argumentet att ”De exploaterade utländska arbetarnas sociala dumpning i Storbritannien genomförs med hjälp av EU-regler som kräver ’fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbetskraft’ inom EU.”

Detta är ett cyniskt och avsiktligt förvirrande angrepp på något som faktiskt är en av de främsta progressiva aspekterna av EU:s lagar, nämligen arbetarnas fria rörlighet. För internationalister är den enda möjliga kritiken av detta det faktum att det skapar ett ”Fort Europa”, ett block inom vilket arbetare kan röra sig fritt, medan de som befinner sig utanför Europa har allt svårare att ta sig in.

No2EU har faktiskt tagit upp detta och säger: ”Den så kallade ’fria rörligheten’ för arbetskraften är en del av utvecklingen av ett djupt rasistiskt Fort Europa som i allt större utsträckning utestänger människor som kommer från områden utanför EU och undergräver löner och arbetsvillkor inom blocket.” Men istället för att argumentera för att öppna gränserna för dem som kommer utifrån, är deras svar, perverst nog, att… utestänga europeiska arbetare från Storbritannien genom att avskaffa arbetskraftens fria rörlighet inom EU.

No2EU slår fast att: ”Att skeppa arbetare över hela Europa för att utföra jobb som lokala arbetare kan tränas att utföra är nonsens av miljö-, ekonomi- och sociala skäl.” Men det faktum att arbetare från ett europeiskt land kan flytta till ett annat EU-land, kan ta med sig sina närmaste släktingar och som, åtminstone i teorin, inte kan diskrimineras i förhållande till ”infödda” arbetare, är utan tvekan något som socialister och progressiva fackliga aktivister måste stöda. Istället hävdar No2EU att det ”skapar en pool av arbetande människor som kan exploateras och som inte behandlas bättre än en burk med bönor.”

Det finns otaliga exempel på hur utländska arbetare blir superexploaterade i Storbritannien och andra rikare EU-nationer. Men svaret på det är enad kamp för att dessa arbetare ska få samma betalning och villkor som de lokala arbetarna – inte att säga att de ska förvägras möjligheten att arbeta här över huvud taget.

Å andra sidan har No2EU mycket lite att säga om något som faktiskt är en mer problematisk aspekt av EU:s lagar, nämligen varornas fria rörelse, vilket illustrerar hur EU är en kapitalistisk klubb som utformats för att försvara företagens intressen.

Samtidigt som socialister avvisar all protektionism av internationalistiska skäl – vi bör också vara mot diskriminering av utländska kapitalister i Storbritannien, producenter i tredje världen utestängs från brittiska marknader – är det emellertid viktigt att erkänna det irrationella i marknadssystemet när stora kvantiteter av samma vara skeppas mellan olika länder med stora miljökostnader som följd. Storbritannien exporterar exempelvis mängder med nötkött till Holland varje år och importerar ungefär samma mängd.

Allt No2EU har att säga om detta är att ”Om ’livsmedelsmil’ representerar ett oacceptabelt stort fotavtryck med kol, då är ’arbetskraftsmil’ och att flytta runt människor i Europa i jakten på profit ännu skadligare.” Det här är ett fullständigt skamligt uttalande. Det visar tydligt att ett återinförande av striktare invandringskontroll i Storbritannien är något de prioriterar.

Lavaldomen
I den här delen skriver No2EU också: ”På varandra följande EU-direktiv och beslut från EG-domstolen har också använts för att angripa fackets rätt till kollektivavtal, strejkrätten och arbetarnas löner och villkor.” Det första problemet är dess enögdhet – det struntar i EU-lagarnas progressiva aspekter, såsom direktivet om arbetstid, som slår fast en maximal arbetsvecka och som lägger fast miniminivåer för viloperioder och semester. Inte desto mindre finns det på senare år självklart ett mönster med arbetarfientliga beslut från EG-domstolen, bland vilka de mest kända är domarna i Viking- och Lavalfallen.

Beslutet om Laval fattades den 18 december 2007. Bakgrunden var de åtgärder som vidtogs av de svenska facken mot ett lettiskt byggnadsföretag, Laval, beträffande arbetsvillkoren för lettiska arbetare som skulle renovera en skola i Vaxholm.

Det är intressant att No2EU hänvisar till det här fallet eftersom det svenska fack som kämpade för de lettiska arbetarnas rättigheter uppenbarligen hade en mycket annorlunda inställning än den i Lindsay där den (felaktiga) tron att utländska arbetare utsattes för sämre villkor inte bemöttes med krav på att de skulle förbättras utan att jobben skulle gå till brittiska arbetare.

I det här fallet hade Laval vägrat att underteckna ett kollektivavtal med det svenska byggfacket. Istället skrev de avtal med lägre löner med en lettisk fackförening. Facket inledde som protest en blockad av byggarbetsplatsen och Laval gick till domstol för att ifrågasätta den kollektiva aktionen med motiveringen att den hindrade deras rätt att enligt EU:s lagar tillhandahålla tjänster över gränserna.

Fallet hänvisades till EG-domstolen. I sitt domslut erkände domstolen rätten till fackliga åtgärder som ”grundläggande”, men slog fast att detta måste ”vägas” mot arbetsgivarnas konkurrerande rätt enligt EU:s lagar, i det här fallet tillhandahållandet av tjänster över gränserna. Domen fastställde att fackliga åtgärder till försvar för fackliga krav i medlemsstater där arbetare var ”stationerade” (dvs. ditskickade av en arbetsgivare för att arbeta under en bestämd period) inte var berättigade när deras krav överskred omfattningen av bestämmelserna i utstationeringsdirektivet.

Fram tills dess hade utstationeringsdirektivet i allmänhet betraktats som en miniminivå för arbetare som stationeras i olika stater.

Direktivet finns för att skydda de arbetare som temporärt skickas av sina arbetsgivare för att arbeta i en annan medlemsstat – något som är vanligt i branscher som transporter, telekommunikationer, underhållning, underhåll och byggnation. Det gäller inte för dem som anställs direkt av en arbetsgivare i en annan stat.

Varje medlemsstat måste, i enlighet med direktivet, se till att arbetsgivare håller sig till nationella villkor i fråga om minimilön och semester, maximal arbetstid, sjukvård och säkerhet, graviditetsledighet och skydd av unga arbetare. Det finns inga enhetliga EU-villkor, varje stat tillåts göra undantag, och en del aspekter är bara ”valbara” istället för krav – exempelvis tillämpningen av alla generellt bindande kollektivavtal för utstationerade arbetare. Men den grundläggande fördelen är mer att fördelaktiga villkor i värdlandet åsidosätter mindre fördelaktiga i de utstationerade arbetarnas avtal.

Direktivet godkändes 1996 (även om det inte trädde i kraft förrän 1999). Vid den tiden kritiserade den konservativa brittiska regeringen direktivet som ett missbruk av EU-fördraget eftersom det ”gav arbetstagarna rättigheter” och begärde att fördraget skulle modifieras för att förhindra detta i framtiden. Det visar det absurda med idén att brittiska kapitalister på något vis är bättre när det gäller arbetarnas rättigheter. Direktivet gick inte tillräckligt långt för att skydda arbetarnas rättigheter, tyckte den brittiska regeringen att direktivet gick för långt! Den brittiska regeringen misslyckades också med att helt genomföra speciella regler för byggnadsarbetare beträffande erkännande av kollektivavtal.

En del av orsaken till att direktivet inledningsvis godkändes var som ett svar på att arbetsgivarna undergrävde löner och villkor genom att använda arbetare från ett annat land. Till sin kärna är direktivet något att försvara, men det är minimalt och det behövs mycket mer skydd. Det ska absolut inte användas för att hindra arbetare att använda stridsåtgärder för bättre villkor.

Det finns en hel del förvirring om direktivet. Stuart King från Permanent Revolution säger exempelvis att direktivet var ”en nyliberal åtgärd i sig själv” och tillade att det sedan dess ”förstärkts av en rad domar i EG-domstolen som dömt mot försök att begränsa arbetsgivarnas utnyttjande av åtgärden.”

Det är fel: Lavaldomen omtolkade direktiv längs reaktionära, antifackliga linjer. Effekten av Lavaldomen var att arbetare hindras att använda fackliga åtgärder för att kämpa för något bättre än det minimala skyddet. Utstationeringsdirektivet blev därefter ett tak istället för ett golv och det innebär, som det har förklarats av Europafacket (ECTU), att fackliga åtgärder för att driva fram samma lön för migrantarbetare som för värdlandets arbetare kan betraktas som ett hinder för tjänsternas fria rörelse och därför olaglig.

EG-domstolens antifackliga domar
Viking var ett liknande fall, som avgjordes en vecka innan. Det finska företaget Viking Line äger och använder passagerarfärjan Rosella. De flesta i besättningen är finländare och arbetade enligt ett kollektivavtal som framförhandlats av finska sjömansfacket. Viking ville omregistrera Rosella som ett estniskt fartyg och ersätta besättningen med ester till lägre löner. Sjömansfacket förhindrade detta, skyddade jobb och löner och uppmanade Internationella transportarbetarfederationen (ITF) att ge sitt stöd.

Så snart Estland gått med i EU vidtog Viking Line åtgärder mot sjömansfacket och ITF för att hindra dem från att stoppa företaget att omregistrera fartyget. Ett av fackets argument var att ett företag inte kan stämma en fackförening. EG-domstolen instämde olyckligtvis inte och slog fast att ett privat företag kan stämma en fackförening eller en federation för förluster som resultat av hot om eller faktiska fackliga åtgärder som vidtagits i samband med att företaget utövar affärsfriheterna inom EU – en fullständigt reaktionär dom som undergräver strejkrätten.

Domen slog också fast att artikel 43 i EU:s fördrag (som fastställer ”rätten att etablera sig” för företag i andra EU-länder), och en reglering som tillämpar detta på ett speciellt område för sjötransporter av passagerare/varor, kan åberopas mot fackföreningar i en situation där de hotar den rätten.

Generaladvokaten (ett slags juridisk rådgivare till EG-domstolen) sade att rätten till fri etablering var viktig för ökningen av den ekonomiska välfärden i alla medlemsstater, men att den samtidigt har smärtsamma konsekvenser för arbetare i företag som beslutat sig för att stationera. Han gick vidare med att slå fast att den europeiska ekonomiska ordningen är grundad på ett ”samhällsfördrag” genom vilket arbetarna måste acceptera återkommande negativa konsekvenser som är inneboende i den gemensamma marknaden i utbyte mot förbättringar av samhällets levnads- och arbetsförhållanden. Det var ett mycket tydligt fastslående av att kapitalisternas rätt att omlokalisera kommer före arbetarnas rättighet att använda kollektiva åtgärder för att skydda sina jobb.

Den här inställningen visar sig också i domarens uttalande att kollektiva aktioner måste vara ”proportionerliga”. Europafacket påpekar att ”proportionalitet” kommer att definieras av domstolen i enskilda fall, vilket leder till en ”oacceptabel osäkerhet för inblandade fackföreningar i praktiskt taget varje fall med fackliga åtgärder beträffande migration och fri rörelse.”

Det finns två arbetarfientliga beslut till från EG-domstolen. Det första var Rüffert, som avgjordes i april 2008. Det gällde huruvida offentliga myndigheter, när de utdelar avtal för arbeten, har rätten att kräva att företag som utför arbetet förbinder sig att betala löner till alla arbetare inklusive stationerade arbetare. EG-domstolen slog i det här fallet fast att utstationeringsdirektivet ”strävar speciellt efter att förverkliga friheten att erbjuda tjänster” – istället för att handla om skyddet av arbetare.

I Luxemburgfallet i juni 2008 vidtog EU-kommissionen rättsliga åtgärder mot staten Luxemburg på grund av statens krav att företag som stationerar arbetare på dess territorium måste följa en viss standard. Kommissionen hävdade att detta överskrider vad som tillåts enligt utstationeringsdirektivet. Domstolen höll med och fastslog att det sätt på vilket Luxemburg hade genomfört direktivet är ett hinder för det fria tillhandahållandet av tjänster över gränserna och beordrade Luxemburg att ändra sina lagar. Sedan gjorde domstolen det mer allmänna uttalandet att varje undantag från den grundläggande friheten att erbjuda tjänster skulle tolkas strikt.

Sätt in det i ett sammanhang: Storbritannien har de tuffaste antifackliga lagarna i Europa
No2EU hävdar ett EG-domstolen, som för närvarande beslutar i specifika frågor som gäller de av EU:s lagar som förts vidare från nationella domstolar, i verkligheten skulle bli EU:s ”högsta domstol” enligt Lissabonfördraget. De hänvisar till EG-domstolen som ”omöjlig att ställa till svars” och det leder, givetvis, till den konstiga och felaktiga slutsatsen att andra domstolar på något sätt är det. I verkligheten är domare i Storbritannien och i andra nationella domstolar inte valda och är i det närmaste omöjliga att avsätta.

Inte desto mindre finns det ett mönster med beslut från EG-domstolen som sätter kapitalets intressen före arbetarnas. ”Rätten att strejka” har av domstolen omtalats som en grundläggande rättighet, men inte lika grundläggande som andra. I en del medlemsstater är strejkrätten emellertid grundlagsfäst och alla medlemsstater har ratificerat konventioner från Internationella arbetsorganisationen (ILO) och Europarådet som, åtminstone i teorin, garanterar föreningsfriheten och rätten till kollektiva förhandlingar och strejk.

I allmänhet undergrävs detta av EG-domstolens domar, men det måste sättas i sitt sammanhang. I verkligheten är situationen i Storbritanniens inhemska lagar mycket annorlunda än i de stater där det finns en grundlagsskyddad strejkrätt.

I engelsk lag existerar inte denna rätt och på nivån för ”common law” (det system med lagar som upprättats av domstolarnas domar vilka blir prejudikat), är de som strejkar eller organiserar strejker ansvariga för avtalsbrott, en rad skadestånd för ”framkallande av avtalsbrott” liksom olika brott. Historiskt sett dämpades detta av lagstiftning som infördes av olika Labourregeringar, vilka slog fast immunitet från skadestånd i vissa situationer, där det fanns en direkt konflikt mellan arbetarna och deras arbetsgivare om givna frågor – men aldrig rätten att strejka som sådan.

Det här har alltid angripits av de engelska domstolarna – men sedan Thatchers regering har den lagstiftning som införts också gjort det svårare att strejka. Enligt nuvarande engelsk lag tillåts strejker bara för mycket begränsade mål och med omfattande byråkratiska hinder, som nödvändigheten att genomföra postomröstning.

Det är absurt när No2EU skyller den arbetarfientliga lagstiftningen enbart på EU, när vår egen regering ännu mer är källan till den lagstiftningen och den främsta pådrivaren vad gäller arbetarfientlig politik som privatiseringar över hela Europa.

EU och nyliberalismen
Det är inte allt som No2EU:s kampanj säger som är fel eller reaktionärt. De har rätt i att peka på EG-domstolens reaktionära och antifackliga domar. De fokuserar också på motstånd mot Lissabonavtalet. No2EU säger helt riktigt att det är en omarbetad version av den misslyckade EU-konstitutionen, som arbetarna helt riktigt hade avvisat.

Men det som var utmärkt med det franska ”nejet” i folkomröstningen om EU-konstitutionen var att det var ett bestämt ”nej från vänster” och inte alls utifrån en nationalistisk grund. Arbetare i Frankrike insåg helt riktigt att EU-konstitutionen i konstitutionell lag (dvs. en lag med högre status än normal lagstiftning på nationell eller europeiska nivå) skulle förankra en uppsättning nyliberala, marknadsvänliga åtgärder.

Hänvisningarna på No2EU:s hemsida till ”EU-storkovan” med mycket höga löner och ersättningar för utgifter belyser en allvarlig orättvisa och skandal i det europeiska systemet, men titta bara på skandalen nu med utgifter i det brittiska parlamentet. Är det inte en tydlig symbolik för de stora likheterna mellan ”våra egna” kapitalister och de i Europa?

No2EU betonar även framdrivandet av konkurrenslagstiftning och privatiseringar, men det är en process som letts av den brittiska regeringen och som inte kommer att upphöra som ett resultat av att Storbritannien lämnar EU. De talar också om angrepp på medborgerliga friheter på grund av EU-direktiv som ger statliga myndigheter makten att övervaka e-post och besök på hemsidor, men det förbleknar i jämförelse med mycket allvarligare angrepp på medborgerliga rättigheter (såsom 28 dagars förvaring utan åtal) som genomförts av den brittiska regeringen.

Det är verkligen absurt och befängt att lägga en så ensidig betoning på EU och de europeiska kapitalisterna som sådana för de arbetarfientliga åtgärder som den brittiska regeringen genomför. Det är givetvis brittiska kapitalister som huvudsakligen bedriver de ondsinta angrepp – arbetslöshet, lönesänkningar m.m. – som nu pågår.

Men oavsett hur absurda många av No2EU:s argument än är, måste de tas på allvar och bekämpas inom arbetarrörelsen. Vi får inte heller skräda orden: i en tid med global kapitalistisk kris, när det finns ett brådskande behov av att kämpa som en klass mot kapitalisterna, är No2EU:s kampanj i bästa fall en omfattande avledning, i värsta fall riskerar dess invandrarfientliga språk att vända arbetare mot våra egna bröder och systrar och kämpa för att ta över deras jobb när vi borde kämpa för jobb åt alla arbetare.

Många av de krafter och aktivister som drev kampanjen för ett ”vänsternej” i Frankrike deltar nu i organiserandet av NPA (Nya antikapitalistiska partiet). Om bara Bob Crow och RMT hade följt deras exempel och bildat ett nytt antikapitalistiskt parti i Storbritannien, istället för att driva en nationalistisk kampanj. Men vi behöver ta brådskande steg mot ett sådant parti, med eller utan Bob Crow.

Natalie Silverstein

Artiklar om samma ämne:  Protesterna vid Olympiastadion och No2EU |  No2EU och kampen för ett arbetarparti |  Storbritannien: Argumenten för ett nytt antikapitalistiskt parti |  Allt stöd åt de strejkande bussförarna! |  Offensiv försvarar nationalistisk valkampanj |