Etniska spänningar i Ürümqi, Xinjiang

2009-07-13

Etniska spänningar i Ürümqi, Xinjiang

8 juli 2009

De officiella siffrorna anger 156 döda och mer än 1 000 allvarligt skadade, nästan alla hankineser. Inofficiella siffror, som rapporterades innan Internet stängdes av, talar om så många som 600 döda, huvudsakligen uigurer. Båda uppsättningarna siffror klargör att upploppen i Ürümqi inte bara var en övergående episod i etniska stridigheter utan en av de blodigaste scenerna med social oro sedan massakern på Himmelska fridens torg för 20 år sedan.

På kort sikt och på lokal nivå kan upploppen ses som produkten av spänningar inom en huvudstad som vuxit så snabbt under det senaste årtiondet att den inhemska uiguriska befolkningen nu bara är en liten och utblottad minoritet i en till övervägande del hankinesisk stad. Rent lokala motsättningar skulle emellertid aldrig leda till dödstal i hundratal. Djupare krafter måste vara i verksamhet för att det ska resultera i en slakt av den omfattningen. Det skulle inte heller vara en anledning till att president Hu Jintao avstår från att närvara vid G8-mötet i Italien.

Både omflyttningen av befolkning och uigurernas fattigdom är produkter av kapitalismens återupprättande i Kina och Beijings politik att konsolidera sin makt över de mer perifera regionerna i utkanten av det kinesiska imperiets territorier. Den följd av händelser som ledde till upploppen illustrerar detta mycket tydligt.

Provinsen Xinjiang, den av Kinas provinser som ligger längst västerut, har alltid varit en av de minst utvecklade och fattigaste regionerna i hela landet. Därför har unga uiguriska arbetare från Xinjiang varit i främsta ledet för att förse de blomstrande städerna i de östra kustprovinserna med migrantarbete. De matstånd som dyker upp runt alla de stora byggarbetsplatserna annonserar med halalmat och därmed byggnadsarbetarnas religion och etnicitet.

För två veckor sedan, i staden Shaoguan i provinsen Guangdong, rekryterade ägaren till en leksaksfabrik, som drabbats hårt av nedgången i Kinas export, ett skift med arbetare från Xinjiang till lägre lön än vad lokala arbetare accepterade. Lokala arbetslösa arbetare spred som svar ett rykte att uigurer hade våldtagit lokala kvinnor. Det ledde till angrepp på uigurer vilket ledde till två döda, men angreppen filmades och lades ut på Internet. Det var de här bevisen för dödandet av uiguriska migrantarbetare som ledde till den inledande protestdemonstrationen i Ürümqi.

Stadens polis såg demonstrationen, i likhet med polisen överallt, som en olaglig utmaning av statens auktoritet och skingrade den med våld. Först då vände sig arga uigurer mot civila hankineser, som de betraktar som privilegierade och koloniserande bosättare. Den typen av våld är missriktat och fördjupar närmast garanterat splittringen i staden – men det gör också en grupp människors privilegier och påtvingad förflyttning av en annan grupp människor.

Hur och varför har uigurerna blivit en minoritet i sitt eget land? Varför har miljoner hankineser plötsligt under de två senaste årtiondena flyttat till den kanske minst utvecklade regionen i landet? Svaret är både ekonomiskt och strategiskt. Under slätterna och öknarna i Xinjiang finns det stora reserver av olja, gas och kol, viktiga resurser för ekonomisk utveckling. Även om Beijing och det styrande kommunistpartiet påstår sig att erkänna rättigheter för ”nationella minoriteter”, är sanningen den att deras ideologi med ”den kinesiska nationsfamiljen” underordnar alla minoriteter de dominerande hankineserna. Det är exempelvis inte en ”asiatisk nationsfamilj”, det är en ”kinesisk” familj och ”kinesisk” uppfattas oundvikligen som ”hankinesiskt”.

Beijing är följaktligen motståndare till att utvecklingen av dessa resurser kontrolleras av regionens ursprungsbefolkning, uigurerna. För kommunistpartiet är det kinesiska resurser som ska användas för Kinas utveckling. Lokal utveckling kan alltför lätt erbjuda en materiell grund för avskiljandet av en uigurisk stat från Kina. Därför har förmåner erbjudits för att uppmuntra hankineser, av vilka många har fördrivits från sina byar av den industriella utvecklingen, att flytta till Xinjiang. Inom provinsen utgör de inflyttade nu en majoritet, med koncentration på städerna, som drar större fördel av den ekonomiska utvecklingen.

Dessutom är det genom Xinjiang som en stor ny pipeline, som är 4 200 kilometer lång, levererar gas från Tarimbassängen till Kinas industrier och det militära skyddet av den strategiska anläggningen ses av Beijing som ännu en anledning till att stärka den direkta kontrollen över provinsen.

Allt detta är det vidare sammanhanget för att förstå blodbadet. Uigurerna är alldeles tydligt ett förtryckt folk, som systematiskt förnekas tillgång till sitt eget lands resurser, som förhindras att fritt uttrycka sina egna kulturella traditioner, vilka till sin kärna är islamiska, och som superexploateras som en reservarbetsarmé för Kinas kapitalistiska utveckling. För revolutionära kommunister, och sannerligen för konsekventa demokrater, förtjänar all kamp mot ett sådant förtryck ovillkorligt stöd. Även där de metoder som används av rörelser för nationell befrielse inte är de som vi skulle använda, erkänner vi rätten för dessa rörelser att använda de medel de anser nödvändiga för att bekämpa sitt förtryck. De förtrycktas våld kan aldrig likställas med förtryckarnas våld.

I Kina, liksom i alla mångnationella stater, måste kommunister inte bara kräva och kämpa för jämlikhet inom alla områden för alla etniska grupper och nationaliteter utan också stöda förtryckta nationaliteters rätt till självbestämmande, inklusive att avskilja sig för att bilda en separat stat om de så önskar. Det är den enda grunden för att bygga en arbetarrörelse som kan övervinna den här typen av splittring och som effektivt kan bekämpa både kapitalistisk utsugning och statligt förtryck.

Förbundet för Femte Internationalen kämpar för: