Arbetarmakt

En dödlig farsot sprider sig över Europa – massarbetslöshetens farsot. Den för med sig den fruktansvärda rädslan för att förlora försörjning, bostad och pensioner. Hur kan den stoppas? Och hur kan arbetarna slå tillbaka?

Officiellt finns det redan 14 miljoner arbetslösa i EU:s medlemsstater (se Eurostat). En del anger en så hög siffra som 20,8 miljoner och antalet stiger med halsbrytande fart.

I hela EU steg arbetslösheten till 8,6 procent i april 2009, en ökning från 6,8 procent för tolv månader sedan. Om vi inkluderar alla länder som använder euron, steg den ännu mer från 7,3 procent för ett år sedan till 9,2 procent. I det land som drabbats värst, Spanien, är hela 18,1 procent arbetslösa, nästan var femte.

Ungdomar drabbas särskilt hårt. Redan före recessionen var de under 25 år koncentrerade i osäkra jobb med dålig lön och mycket begränsade rättigheter. Nu förlorar de jobbet med en hastighet av tusentals per dag. Och tusentals fler i hela Europa kan inte få sitt första jobb när de slutar skolan. Officiella siffror visar att 18,5 procent av de som är under 25 är utan jobb.

De kapitalistiska arbetsgivarna – och de regeringar som backar upp dem – kräver nu att arbetarna frivilligt låter sig avskedas, arbeta kortare arbetsvecka för lägre lön, ta ledigt flera månader utan lön, få sänkt lön eller till och med – i en del extrema fall – arbeta utan lön! Varför kräver de dessa uppoffringar? De påstår att det kommer att rädda ”våra” företag, ”våra” industrier och ”våra” nationella ekonomier. Och därför ombeds arbetarna att betala priset för en ekonomisk kris som vi inte orsakat.

Arbetsgivarna lovar att uppoffringarna ska återbetalas till fullo när recessionen är över och återhämtningen kommer. De ljuger. När den tiden är inne kommer de påstå att den knivskarpa konkurrensen från andra kapitalister i Asien gör det ”omöjligt” att återgå till de gamla lönerna och den gamla bemanningen. Miljoner jobb som förlorats i krisen kommer för alltid att vara borta och skapa bestående skador i samhällen och hushåll över hela kontinenten.

Svaga ledare
I alla europeiska länder kapitulerar arbetarklassens officiella ledare inför arbetsgivarnas krav. Ledarna för fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna accepterar kapitalisternas argument att ”vi alla” måste betala priset för krisen och förbereder sig på att överge arbetarnas mödosamt uppnådda landvinningar. De förhandlar fram uppgörelser, som påstås ska rädda jobb eller företag som står inför sammanbrott, baserade på det som i USA kallas givebacks: ”frivilliga” uppsägningar, sänkta löner, lägre pensioner, flexibla arbetstider, sämre arbetsförhållanden, kortare semester, ersättningen av fasta och reglerade anställningar med deltid, och osäkra anställningar hos underleverantörer.

I många länder drabbade angreppens första våg den privata sektorn: först var det finansindustrin 2008, sedan 2009 återförsäljare (Karstadt, Woolworths) och tillverkning (Continental, Vauxhall) som drabbades av de hårda slagen. I andra länder som Tyskland, där arbetarklassens kärna fortfarande är anställd i tillverkning, har de värsta avskedandena undvikits genom korttidsarbete och att staten tagit över delar av lönekostnaderna.

Men den här respiten kommer att ta slut och när den gör det kommer det att leda till ännu en våg av massomfattande nedläggningar och uppsägningar. Samtidigt talar politikerna, som står inför historiskt sett stora budgetunderskott på grund av hjälpen till företag och banker, om att minska de offentliga utgifterna. Nästa våg av angrepp kommer därför att falla på de anställda i offentlig sektor.

Politiker och kapitalistiska medier kommer att peka med ett anklagande finger på lärare, sjuksköterskor, statstjänstemän, socialarbetare, anställda i offentliga kommunikationer och kräva att ”även dem” måste göra uppoffringar. ”Se på de eftergifter som era kolleger i den privata sektorn gör”, kommer de att säga, ”var är er solidaritet med deras lidanden?”

Vi måste tvinga kapitalisterna att betala kostnaden för deras kris
Arbetarrörelsen måste fullständigt avvisa dessa maningar till uppoffringar. Vi behöver givetvis solidaritet, men den innebär att helt motsätta sig nedskärningar och inte att dela på uppoffringarna. Vi behöver motståndets solidaritet.

I de stora strejkerna och demonstrationerna i Frankrike, Grekland och över hela Europa under det senaste året har arbetare och ungdomar rest parollen ”Vi kommer inte att betala för deras kris”. Strejker, demonstrationer, ockupationer och blockader kan tvinga kapitalisterna och deras regeringar att dra tillbaka nedskärningarna. Vem ska då betala för krisen? Kapitalisterna själva! För att kunna börja bygga en rörelse som kan tvinga dem att betala för krisen, måste vi förena våra massaktioner över hela Europa.

Vi bör organisera kommittéer mot krisen i alla samhällen och städer i alla Europas länder för att samordna motståndet mot krisens effekter. De måste dra in delegater från alla existerande organisationer som kämpar mot krisen: representanter för fackföreningar, för lokala kampanjer bland hyresgäster och studenter, för arbetslösa, för de organiserade och de oorganiserade skikt som för första gången dras in i kampen.

När arbetslösheten ökar behöver vi en massrörelse för de arbetslösa – som leds av demokratiskt valda representanter för de arbetslösa själva. Fackföreningarna måste ge ekonomiskt stöd till arbetslöshetsrörelser.

För att bli hörda måste de arbetslösa, liksom under tidigare ekonomiska kriser, gå ut på gatorna, demonstrera i stort antal, för att göra arbetslöshetens sociala fördärv synligt för alla. Demonstranterna måste kräva arbete eller full försörjning, utbildning, betald rekreation, betald semester och fri sjukvård. Vem ska betala för det? Företagen och de superrika.

De parasitära miljonärernas lyxkonsumtion och de stora summor som slösas bort på vapen och krig är perfekta måltavlor för de arbetslösas direkta protestaktioner. På det sättet kan vi för miljoner avslöja kapitalismens dårskap och grymhet. De arbetslösas massrörelser måste ta parti för varje arbetargrupp som befinner sig i kamp och visa att de inte kommer att låta sig användas som strejkbrytare, att de tvärtom kommer att ansluta sig till strejkvakterna, skuldra vid skuldra med de anställda arbetarna för att visa att den enade arbetarklassen aldrig kommer att bli besegrad.

- Nej till alla uppsägningar och nedläggningar av arbetsplatser!

- Ockupera, demonstrera, strejka för att rädda våra jobb och vår försörjning!

Vågen av ockupationer av arbetsplatser mot nedläggningar av fabriker i Frankrike, Tyskland, Irland och Storbritannien visar vägen. Ockupationer kan stoppa de som försöker föra undan tillgångar, de kan tvinga fram en öppning av företagets bokföring, de kan ge arbetarna en fingervisning och ett exempel som kan följas i hela industrin, uppmuntra solidaritetsaktioner från arbetare i samma företag, industri eller distrikt.

Överallt där arbetarna ockuperar måste uppmaningar riktas till den lokala arbetarrörelsen, till ungdomar och arbetslösa att skynda till ockupanternas hjälp med massomfattande strejkvakter och demonstrationer, som omringar och blockerar varje försök från arbetsgivarna och polisen att återta ockuperade arbetsplatser eller föra bort anläggningar och utrustning. Ockuperade arbetsplatser måste bli fästningar för motstånd mot arbetslöshet, en inspiration för hela arbetarklassen.

En inledande rad med ockupationer kan leda till en stor våg, vilket inträffade i Frankrike och Italien 1968 och 1969. Det kan som under 1960-talet avtvinga kapitalisterna och staten stora eftergifter på ett sätt som normala ”fredliga” förhandlingar eller branschvisa strejker inte kan. Men en ockupationsrörelse av massomfattning öppnar ett ännu större perspektiv. Den ställer frågan: vem ska kontrollera industrin, kapitalisterna eller arbetarna? Och den öppnar utsikterna för en kamp för arbetarmakt över hela samhället, för en ekonomi som planeras av arbetarna för att tillmötesgå mänskliga behov inte privat girighet, vilket för alltid kan göra slut på eländet med kapitalismens kriser, cykler och nedgångar, dess massarbetslöshet och utsugning.

Ungdomens uppror i Grekland i december 2008 och generalstrejkerna i Frankrike i början av 2009 visade att miljoner människor är beredda att kämpa. Men vad var det som förhindrade dessa första vågor av motstånd från att gå vidare framåt? Det var ledningen för fackföreningarna och arbetarnas traditionella reformistiska partier som hindrade kampen från att spridas.

Det är därför vi behöver bygga kommittéer mot krisen med delegater som kan organisera kampen underifrån, med de officiella ledarna där det är möjligt och utan dem där det är nödvändigt. Och vi måste utmana de fackliga ledarna inifrån fackföreningarna: kämpa för att fackföreningarna ska sluta förhandla fram givebacks och ändra inriktning och bli organisationer för verkligt motstånd, för kamp, organisationer som kan mobilisera miljoner arbetare mot den härskande klassens offensiv.

De fackliga ledarna och deras allierade i de reformistiska socialdemokratiska och officiella kommunistiska partierna kommer att göra allt för att förhindra det från att inträffa. Det enda sättet att stoppa dem är att göra en kombinerad uppmaning: att kräva att ledarna handlar och att uppmana deras miljontals medlemmar att genomföra aktioner inofficiellt om ledarna inte vill godkänna det.

En gräsrotsrörelse i fackföreningarna – som organiserar fackets medlemmar för aktioner med ombudsmännen där det är möjligt och utan dem där det är nödvändigt – kan kontrollera fackets ledare, se till att de inte tjänar mer än genomsnittet för medlemmarna och att de kan avsättas av medlemmarna. Den kan kämpa för att ersätta ombudsmän som inget gör med kämpande företrädare. Och den kan knyta band mellan facken för att organisera aktioner och solidaritet överallt där det behövs.

Mot arbetslöshet
- För masstrejker – inklusive generalstrejker – för att hindra arbetsgivarna och regeringarna från att få oss att betala priset för deras kris genom massuppsägningar.

- Mot omvandlingen av heltidsjobb till osäkra anställningar och underleverantörer. Inget korttidsarbete för lägre lön!

- För ett omfattande krisprogram med socialt nyttiga offentliga arbeten för att tillhandahålla full sysselsättning, utveckla den ekonomiska och sociala infrastrukturen och återställa miljön. Arbetarområdena står inför akuta brister vad gäller allmännyttiga bostäder, vanvårdade fastighetsbestånd, nedslitna skolor, brist på daghem, fritidshem, operationer och kliniker och måste genomföra en granskning av de sociala behoven.

- Dessa offentliga arbeten måste vara en del av en demokratiskt utarbetad produktionsplan, som fungerar under arbetarkontroll. Planer måste göras upp av arbetarna inom dessa områden, tillsammans med arbetare från byggindustrin och industrierna för material och leveranser. Demokratiskt valda fackliga representanter måste ta hand om att engagera de arbetslösa eller de som slutar skolan i programmet och som kollektivt kommer överens om en lön som går att leva på. Räkningen måste skickas till bankirerna och företagen som orsakade krisen. Programmet måste finansieras genom omfattande höjningar av skatterna för de rika (på deras inkomster och deras ackumulerade rikedomar).

- På arbetsplatser där det finns korttidsarbete, eller där kapitalisterna har försökt avskeda delar av arbetsstyrkan, måste vi kräva rörlig arbetstid: arbetet måste delas upp mellan alla som är tillgängliga för att utföra det utan sänkning av lönen och därmed hjälpa till att sätta de arbetslösa i arbete igen.

Arbetsgivare använder krisen för att sänka reallöner och öka osäkra anställningar
För att hindra arbetsgivarna från att reducera miljoner människor till fattigdom och otrygghet och undergräva vår kollektiva styrka, kräver vi:

- En minimilön som fastställs av varje nationell arbetarrörelse på en nivå som kan skydda arbetarna från fattigdom, dvs. över den europeiska tröskeln för anständighet.

- En rörlig löneskala i förhållande till inflationen för att skydda lönerna.

- Fackföreningarna måste inleda en kamp över gränserna för att höja lägre lönenivåer i en del länder till den högre nivån – det är arbetarklassens svar på ”tävlingen mot botten” – en tävling mot toppen baserad på internationell solidaritet och inte försök att driva ut ”utländska” arbetare eller ge medborgare privilegier i förhållande till invandrare.

- För en arbetsvecka på 35 timmar under fem arbetsdagar nu, som ett genom lagstiftning genomdrivet maximum utan förlust av lön.

- Mot alla framtvingade scheman med arbete för a-kassa eller socialbidrag för de arbetslösa, eller scheman med lägre löner och sämre lagligt skydd för arbetare. Verkliga jobb för arbetslösa, inte projekt med arbete för usla löner.

- Alla arbetare som är korttidsanställda, temporärt anställda eller som deltar i träningsprogram måste få fasta anställningar med lön enligt kollektivavtal.

- Förstatliga företag som gör konkurs istället för statliga bidrag till misslyckade kapitalister. Istället för att ge banker och företag biljarder euro som garantier, måste alla banker, storföretag och alla företag som säger upp anställda förstatligas utan kompensation och under arbetarkontroll.

Kvinnorna ska inte betala för krisen
Miljoner kvinnor i Europa förnekas fortfarande möjligheten att arbeta som lönearbetare utanför hemmet. De som kan ge sig ut i arbetets värld tvingas ofta in i de sämst betalda yrkena och fortsätter att utsättas för diskriminering när det gäller lönen, och tjänar ofta mindre än männen för exakt samma jobb.

Allt detta var sant redan före krisen. Nu måste arbetarklassens kvinnor förbereda sig på en omfattande propagandaoffensiv från högern. När arbetslösheten uppnår massomfattning försöker reaktionärer använda samhällskrisen för att få bort de landvinningar som uppnåtts och hävdar att ”kvinnans plats är i hemmet”. Det går hand i hand med försök att begränsa kvinnors reproduktiva rättigheter. I en del EU-stater, som Irland och Polen, där kyrkan fortfarande har ett enormt inflytande över utbildning och hälsovård, är det omöjligt för den stora majoriteten av kvinnor att erhålla en abort. Avskiljandet av denna avgörande service från kyrkan förblir ett viktigt demokratiskt krav.

- Försvara kvinnors rätt till arbete.

- Försvara den sociala servicen mot nedskärningar.

- Kräv lika lön mellan män och kvinnor.

- I alla europeiska länder kräver vi fri tillgång till födelsekontroll och abort utan begränsningar för alla kvinnor.

Regeringarna står inför utbetalningen av stora bidrag till bankirerna och förbereder därför omfattande nedskärningar i samhällsservicen. Det kommer att drabba arbetarklassens kvinnor speciellt hårt. Inom utbildning och omsorg om barn, sjuka och äldre utgör kvinnor en majoritet av arbetskraften. Det är arbetarkvinnor som kommer att få betala för nedskärningarna, och omvårdnaden av barn, sjuka och äldre kommer att skjutas över på obetalda kvinnor i den isolerade familjeenheten. Fördjupningen av samhällskrisen, fattigdomen och massarbetslöshetens förtvivlan kommer också att öka den fysiska och mentala utsattheten för kvinnor, inklusive våldtäkt och våld i hemmet.

- Försvara samhällsservicen, nej till en återgång till hemmets isolering, för massmobilisering under parollen – kvinnor kommer inte att betala för deras kris.

Vi kräver fackliga, medborgerliga och demokratiska rättigheter
Kriget mot terrorismen har använts som en förevändning för att angripa våra demokratiska rättigheter, inklusive förlängd inspärrning och utfrågning av misstänkta utan tillgång till advokat eller domstol. Polisens övervakning av befolkningen, under säkerhetens förevändning, har ökat i stor omfattning i och med att alla former av kommunikationer nu är öppna för spionerande. Rätten att samlas och demonstrera har inskränkts och polisen har använt de nya lagarna för att trakassera protesterande arbetare och invandrare.

- Avskaffa alla lagar mot den så kallade terrorismen och polisens rätt att spionera på medborgarnas lagliga aktiviteter.

- Åtala eller frige! Ingen inspärrning utan rättegång.

I de flesta europeiska länder lider fackföreningarna starkt av legala inskränkningar som hämmar arbetarnas motstånd. Tungrodda system för omröstningar, perioder för avkylning eller obligatorisk medling, fördröjer ett omedelbart svar på nedläggningar av arbetsplatser och massavskedanden. Politiska strejker – dvs. strejker mot regeringens politik – är förbjudna i de flesta länder och i Italien och Frankrike finns det hot om att införa förbud mot strejker i ”väsentlig service”.

- Bort med alla lagar som begränsar strejk- och organisationsrätten. För rätten att strejka.

- Lagstadgad rätt att ansluta sig till en fackförening. Omedelbar återanställning och kompensation för arbetare som avskedas för att utnyttja den rätten.

Massarbetslösheten och misslyckandet med att göra motstånd leder till att minoriteter görs till syndabockar och att fascismen växer
Gentemot den rasistiska högerns och fascisternas frammarsch kämpar vi för:

- Ett slut på alla restriktioner för arbetarnas rätt att flytta över hela Europa i sökandet efter arbete. Mot all kontroll av invandring. Ner med Schengenavtalet. För fullständiga medborgerliga rättigheter, inklusive samma rätt till arbete, samma rätt att stanna, samma rätt till sociala förmåner, sjukvård och utbildning, fullständiga politiska rättigheter, inklusive rätten att rösta. För öppna gränser, för obegränsad rätt till politisk asyl.

- Massaktioner för att hindra fascisterna att sprida hatpropaganda. Våldsamma angrepp på invandrare och etniska minoriteter måste konfronteras. Arbetarklassen måste stöda grupper som försvarar sig mot pogromer och rasistiskt och fascistiskt våld. Vi måste ta initiativ till att organisera en proletär, folklig och antifascistisk försvarsstyrka. Även om fascismen idag växer genom att uppträda som ett ”respektabelt” demokratiskt parti, kommer den i slutändan att tillgripa gatumarscher och våldsamma provokationer mot invandrare, romer, muslimer, nationella minoriteter, svarta och judar. Den kommer att gå vidare med att inrikta sig på sin historiska fiende, den organiserade arbetarrörelsen, erbjuda sina tjänster till kapitalisterna som strejkbrytare och plågoandar, såsom svartskjortorna och nazisterna gjorde under 1920- och 30-talet. Fascismens slutmål är utplånandet av arbetarrörelsen. Vi måste driva kampanjer nu för enade arbetaraktioner i massomfattning för att krossa de fascistiska organisationerna.

- På samma gång tar vi till massorna – uppsagda arbetare, ungdomar utan jobb – med oss ett budskap för kamp som inte riktas mot syndabockar utan mot krisens verkliga orsaker: kapitalisterna. Vi svarar fascismens kontrarevolutionära förtvivlan med det revolutionära hoppet i kampen för socialismen.

- För samma rätt i användningen av språk, för invandrarnas rätt att använda sitt modersmål. Undervisning i skolor och på universitet och offentlig service måste erbjudas på de språk som talas av människor som lever i området. För en omfattande rekrytering av lärare och anställda i offentlig service med invandrarbakgrund och lämpliga språkkunskaper. Samtidigt är vi för investeringar i utbildningsprogram för invandrare för att hjälpa dem att lära sig språket i det land där de bor.

- För integrering av invandrade arbetare och deras familjer i arbetarrörelsen, både fackföreningar och politiska partier, på grundval av lika rättigheter. För skapandet av en kultur med gemensam kamp baserad på internationalism, arbetarklassens självständighet och solidaritet.

Nej till en imperialistisk superstat. Ta hem alla trupper från Afghanistan. Upplös Nato
Förenta staternas tillbakagång som den dominerande ekonomiska världsmakten, ifrågasättandet av dollarn som den självskrivna världsvalutan, öppnar för ökad rivalitet mellan Amerika och Europa, liksom med de nya makterna, speciellt Kina. Arbetarna i Europa får inte, samtidigt som de motsätter sig USA-ledda aktioner som invasionen och ockupationen av Irak eller hoten mot Iran, låta sig dras med i en europeisk patriotism, ett projekt för att bygga upp en förenad europeisk imperialistisk stat med sin egen armé och sitt eget projekt för att dominera inflytelsesfärer världen över.

EU:s propaganda påstår att den nya europeiska supermakten skulle vara en fredlig eller en ”social” världsmakt. Men det är bedrägeri – ett bedrägeri som de socialdemokratiska och officiella kommunistiska partierna har anslutit sig till att sprida.

En europeisk superstat skulle vara en imperialistisk stat som genomför de europeiska kapitalisternas plan för omfördelning av världens marknader och resurser. En sådan omfördelning kan inledas som skärpt konkurrens om handel och ömsesidiga beskyllningar om ”protektionism”. Nittonhundratalet visar hur det slutar – med oerhört destruktiva krig. Vi måste inleda vårt motstånd mot detta skrämmande perspektiv nu genom att motsätta oss skapandet av en militär styrka för EU – även om det ännu bara är i embryonal form. De styrkor som skickats till Afghanistan under Natos paraply och de olika ”humanitära styrkor” som organiserats för ingripanden i Afrika är mer verkliga. Arbetarrörelsen måste motsätta sig allihop. Vi måste också motsätta oss ökningen av ”våra” nationella militära styrkor och driva kampanjer mot rekryteringen av arbetslösa. Vi måste uppmana till omedelbart tillbakadragande av alla styrkor som är placerade utomlands och alla utgifter för de imperialistiska väpnade styrkorna: inte ett öre, inte en person till försvar för detta kapitalistiska system.

Omvandla ekonomin
Bergen av förgiftade skulder som ackumulerats av miljardärerna får inte inlösas av skattebetalande arbetare. Företagen som sysslar med produktion, distribution eller tillhandahållande av nyttig service, vars ägare har drivit dem till konkurs, måste ”räddas” genom att övertas av staten utan någon kompensation. Deras bokföring måste göras offentlig och affärshemlighetens sammansvärjning mot arbetarna och konsumenterna måste avslöjas helt och hållet.

- Nej till bankgarantierna. Nej till garantier för industrimonopol som grundas på rationalisering och nedläggning. Överta alla banker utan kompensation och slå ihop dem till en enda statlig bank. Istället för subventioner till företagen, kräver vi expropriering utan kompensation av storindustrierna, kommunikationssystemen och medierna, storjordbruken och detaljhandeln. Småsparare och arbetarnas pensionsfonder måste garanteras av statliga obligationer eller konsolidering till en säker och tillräcklig inkomst genom det statliga pensionssystemet.

- För en europeisk produktionsplan som baseras på ett system av integrerade planer på nationell, regional och lokal nivå. Allt måste göras upp demokratiskt och beslutas av arbetarna och konsumenterna och genomföras under arbetarnas styrande av produktionen och distributionen.

- Gör slut på affärshemligheter och byråkratiskt hemlighetsmakeri. Bankerna höll sina skumma uppgörelser dolda för oss, ruinerade många av sina kunder och småsparare, men tvingade oss sedan att betala priset för att rädda dem. Öppna bankernas, företagens, statens och EU-byråkraternas konton och räkenskaper för de anställda och allmänheten.

En planerad ekonomi skulle systematiskt ifrågasätta ojämlikheten i hela Europa och överföra resurser och rikedomar för att höja nivån i länder i öst som lämnats i underutveckling under årtionden och därmed undergräva den jordmån ur vilken nationalism och reaktion kan växa.

Nej till det kapitalistiska EU! För Europas förenade socialistiska stater
Arbetarklassen har inget fosterland – den är internationell och dess klasspolitik är internationalistisk eller också finns den inte alls. Därför måste arbetarrörelsen motsätta sig EU som en enhet som försöker skapa en ny imperialistisk superstat för att stärka den tyska och franska imperialismen och deras förmåga att exploatera världen.

Samtidigt måste vi avvisa argumenten från de ”antieuropéer” som motsätter sig EU av främlingsfientliga och nationalistiska orsaker. Dessa krafter, och deras socialchauvinistiska politik som får sitt eko i fackföreningar och reformistiska partier, utgör en återvändsgränd för arbetarklassen och de förtryckta. De vill splittra vår rörelse längs nationella och etniska linjer och underordna oss ”våra” nationella kapitalister.

Även om vi kämpar för att försvara de få progressiva landvinningar som uppkommit ur EU-processen (exempelvis avskaffandet av gränskontroller inom EU), är vi helt och hållet emot dess strukturer och ekonomiska dagordning.

Vi måste stöda den motståndskamp som förs av folk världen över mot europeiska ockupationsstyrkor (exempelvis i Afghanistan och Tchad). EU-truppernas nederlag i dessa länder skulle vara en seger för arbetarna och de folkliga massorna i världen, ett slag mot imperialismen. Vi kräver omedelbart tillbakadragande av alla europeiska trupper och nedläggning av alla europeiska makters militärbaser utomlands.

- Ned med EU-parlamentet, EU-kommissionen, Europadomstolen. Montera ned de europeiska supermaktsstrukturerna.

- Nej till domen i fallet Viking-Laval, Lissabonagendan och Bolognaprocessen, nej till all nyliberalism och EU:s mentalitet att tävla mot botten.

- För valet av en suverän europeisk konstituerande församling för alla som är fast bosatta i EU och minst 16 år gamla och från de länder som önskar ansluta sig.

Den politiska och ekonomiska kris som drar fram över Europa och världen uppfattas i breda kretsar som en kris för det kapitalistiska systemet – en kris för bankerna, finanshusen och bolagen som äger och kontrollerar våra liv. Men vad är alternativet?

För att skydda arbetarna från att bli offer för återkommande ekonomiska kriser och nedgångar, för att förhindra att de arbetslösa och den ruinerade medelklassen blir så desperata att de återigen blir verktyg för fascistiska och rasistiska demagoger, är det nödvändigt att åter vinna miljoner människor för det enda alternativet till kapitalismen – socialismen, ett samhälle i vilket ekonomin är demokratiskt planerad, i vilket privat ägande av produktionsmedlen har upphört, i vilket produktionen inte sker för vinst utan för behov, i vilket arbetslöshet, ekonomiska cykler och recessioner tillhör det förflutna och i vilket samhällets uppdelning i exploaterande och exploaterade klasser till slut övervinns.

Det räcker inte med att bara motsätta sig ”nyliberalismen”, som är kapitalisternas politik under de två senaste årtiondena med maximering av vinsterna genom privatisering och avreglering. Idag har kapitalisterna av den finansiella krisen drivits till att få samhället som helhet – och speciellt arbetarklassen – att bära bördorna av deras förluster. De har gjort det genom att vända på den ”nyliberala” ortodoxin och använda statliga ingripanden för att rädda deras system genom att ta över bankernas dåliga lån. När de försöker vältra över sina förluster på rivaliserande makter piskar de upp nationalistisk misstänksamhet och hat mot de länder som konkurrerar med dem. Det är nödvändigt att inte bara motsätta sig nyliberalism utan själva kapitalismen. Att vara konsekvent antikapitalist idag innebär att kämpa för alternativet till kapitalismen – att vara socialist.

Kan det finnas ett socialistiskt Europa? Europa är inte en enda stat och ännu inte en enda ekonomi. Det finns inte en integrerad arbetarrörelse i hela Europa. Men det är redan mycket mer än en uppsättning separata stater och ekonomier. Det finns stora ojämnheter men också förening – företag med produktionskedjor som består av anläggningar i flera länder, såsom GM Europa, Siemens och Fiat. De 16 stater som har euron som valuta har överlåtit en stor del av kontrollen över sina ekonomier till europeiska centralbaken.

Det kan inte vara fråga om att gå tillbaka till isolerade nationalstater och -ekonomier – vilket ännu mer skulle få handeln och produktivkrafterna att bryta samman. Det skulle leda till ännu mer elände än det vi står inför nu. Svaret är att gå framåt till en socialiserad och planerad europeisk ekonomi. Det innebär att ta makten ur händerna på kapitalisterna och deras politiker, vilket otvivelaktigt först skulle påbörjas i ett land men snart sprida revolutionen ut över kontinenten.

Målet måste vara att binda samman motstånd mot krisen med kampen för att arbetarna ska ta makten i sina egna händer. De organisationer som vi behöver bilda för att motsätta oss massarbetslöshet idag kan i morgon bli verktyg för vårt eget styre. De gemensamma kommittéer mot krisen och övergripande samordningar mellan arbetare och ungdomar som vi behöver bilda i varje samhälle och varje stad kan bli storartade råd med arbetardelegater som kan styra samhället liksom sovjeterna gjorde i det revolutionära Ryssland 1917. Det organiserade självförsvar som arbetare och ungdomar behöver för att möta polisens repression kan bli verktyg för att konfrontera och övervinna den kapitalistiska statens motstånd. En arbetarregering som baseras på arbetarklassens organisationer kan bryta sönder kapitalisternas makt och systematiskt ta över deras egendom och upprätta en socialistisk planekonomi.

Nya antikapitalistiska arbetarpartier
För att se till att det blir så behöver vi förbereda de mest medvetna och beslutsamma grupperna av arbetare – arbetarklassens avantgarde – och förena dem i europeisk skala för en revolutionär kamp över hela kontinenten. Solidaritetsaktioner med arbetarna i det land som i varje givet ögonblick tar ledningen höjer revoltens temperatur i andra länder. Vi behöver nya antikapitalistiska arbetarpartier i vartenda land och vi behöver förena dem som delar av ett nytt världsparti för social revolution – en femte international.

Dessa partier måste vara partier för klasskamp och inte för klasskompromisser. De får aldrig ingå i kapitalistiska regeringar och sträva efter att styra den kapitalistiska staten som det italienska Rifondazione Comunista gjorde, som det tyska Vänsterpartiet gör i flera delstatsregeringar och som partierna i den ”europeiska vänstern” strävar efter att göra.

När de ställer upp i val får nya antikapitalistiska arbetarpartier inte göra det med målet att lura arbetarna med reformistiska universalmedel eller närma sig medelklassen med en prokapitalistisk politik. De måste istället vinna miljoner människor för den revolutionära socialismens program. Revolutionära arbetarkandidater, med en lön som motsvarar en yrkesarbetares lön, och som är ansvariga inför sitt parti, som kämpar för att vinna miljoner människor till ett program för arbetarrevolution, för en arbetarregering, för att genomföra övergången till socialismen och för att bryta kapitalisternas motstånd.

Det kommer att bli nödvändigt att binda samman de allra första stadierna i en socialistisk omvandling i Europa med att utrota bankernas och industri- och handelsföretagens styre över stora områden i Asien, Afrika och Latinamerika. En arbetarregering i Europa skulle uppmana massorna i ”tredje världen” att ta över de europeiska multinationella bolagens lokala enheter. Det skulle avskriva den underutvecklade världens skulder till europeiska banker och regeringar. Tillsammans med arbetarklassen, folkliga organisationer och organisationer för ursprungsbefolkningen på dessa kontinenter skulle vi utforma och genomföra ett globalt program för hållbar utveckling som inte bara skyddar vår miljö utan återställer det som skadats under två århundraden av blind kapitalistisk exploatering och säkrar en harmonisk framtid för hela mänskligheten.

Ett socialistiskt Europa skulle fungera som en fyrbåk för solidaritet med och stöd till tredje världen, som en aktiv motståndare till alla imperialistiska äventyr.

Kan det program vi beskrivit ovan förverkligas inom kapitalismens ramar? Nej – även om det ena eller andra kravet kan avtvingas kapitalisterna som en biprodukt av klasskampen, kommer bourgeoisien att kämpa till det yttersta för att bevara sina vinster, sin egendom och sin makt. Det är därför som den idag strävar efter att avskaffa varenda en av de landvinningar som arbetarna uppnådde i kölvattnet efter andra världskrigets förödelse. Det är därför som vi, om vi vill uppnå varaktiga landvinningar måste beröva kapitalisterna deras egendom för gott – bryta sönder deras statsmakt, ta bort deras ägande och kontroll, undertrycka deras motstånd och under årtionden av systematisk ekonomisk planering slutligen helt upplösa samhällets uppdelning i klasser så inget återupprättande av kapitalismen är vare sig önskvärt eller möjligt.

När den kapitalistiska krisens farsot återigen hotar Europa med det förflutnas skuggor, med massarbetslöshetens mardröm, rasism och krig, måste alternativet återigen bli det medvetna målet för miljoner människor: Europas förenade socialistiska stater som en del av en socialistisk värld.

Förbundet för Femte Internationalen

Artiklar om samma ämne:  Trotskij: Är tiden mogen för parollen ”Europas Förenta Stater”? |  Läget i världsekonomin: Efter krisen är före krisen |  Europas förgiftade skuldfälla |  Krisen i bilindustrin |  Vad var det som orsakade den ekonomiska krisen? |