Arbetarmakt

Onsdagen den 5 augusti gick 14-årige Florian P. och hans vän den 16-årige Roland T. in i snabbköpet Merkur-Markt. 27 minuter senare dödades Florian av polisen genom ett skott i ryggen och Roland låg svårt skadad på golvet med två kulor i benen.

Polisens språkrör, inrikesminister Fekter och medierna ger nu uttryck för bestörtning. Men allt tyder i verkligheten på att polisen och regeringen egentligen inte har något intresse av att klara upp fallet.

Många ungdomar är upprörda. Många kolleger på arbetsplatserna har sedan dess uttryckt sin avsky för polisens framfart. Vad visar den här händelsen och vad kan vi göra?

Poliserna kan ännu inte förhöras?
Polisen försöker under tiden dölja och tysta ner vad som verkligen hände under den skandalösa incidenten. De två poliserna som sköt på ungdomarna har ännu inte förhörts. Polisen rättfärdigar det med att de två poliserna inte ”kan förhöras. De mår psykiskt mycket dåligt. Man vet inte när de kan förhöras.” (ORF.at, 6/8 2009)

Vilket hån! Sedan när förhörs inte någon som misstänks för att ha begått en straffbelagd handling (därtill nedskjutningen av två obeväpnade ungdomar!) därför att man ”mår psykiskt dåligt”?! Och varför befinner de sig inte isolerade från varandra, så att de inte ska kunna prata ihop sig?!

Här visar sig ännu en gång den borgerliga statens hycklande dubbelmoral: Medan de båda (polis-) gärningsmännen kan röra sig fritt och inte ens förhörs, förhördes den 16-årige nedskjutne pojken snabbt. Dessutom hänger hotet om häktning över honom! Kan någon på allvar tro att ett obeväpnat 16-årigt offer, som blev svårt skadad och vars vän sköts till döds, mår psykiskt bättre än två vuxna gärningsmän på vilka inte ett hår krökts?

I verkligheten är detta en medveten åtgärd från polisen för att ge sig själv och de berörda poliserna tid att prata ihop sig och få till en passande historia om hur det gick till – det handlar ju om kontrollapparatens image.

För mörkt för polisen?
Det är möjligt och nödvändigt för polisen eftersom de uppgifter som hittills kommit från statsapparatens sida är mycket knapphändiga och i sig motsägelsefulla. Det står dock klart att ungdomarna brutit sig in i ett snabbköp och var obeväpnade. Det står också klart att poliserna – vilket är vanligt i det kapitalistiska systemet – var utrustade med skjutvapen.

Polisens språkrör Roland Scherscher från polisledningen för delstaten Nedre Österrike försökte dock rättfärdiga nedskjutningen av ungdomarna med att ”det var mycket mörkt”. Men om det var så mörkt, hur kunde då polismännen se att offren haft föremål i händerna – i verkligheten var det en skruvmejsel och en trädgårdshacka? Och om det var så mörkt, hur kunde då polismännen träffa offren med alla skotten?! (eller med nästan alla skott; polisen hävdar att den inte ens vet om polismännen avfyrade tre eller fyra skott. Även det måste man uppenbarligen lägga till rätta.)

Nu säger chefsinspektör Martin Hollunder-Hollunder att det inte är säkert huruvida ”polismännen när de kontrollerade filialen var utrustade med ’belysning’, dvs. ficklampor”. De stackars psykiskt tilltufsade polismännen har inte ens utfrågats om det. Men om man vill bespara polismännen ”ansträngningen” i att besvara en fråga, kunde andra polismän ha undersökt de två polismännen och lätt kunnat fastslå huruvida de haft ficklampor med sig eller inte. Därtill hör ficklampor till polisens standardutrustning, speciellt vid insatser nattetid. Och om de glömde sina ficklampor i bilen, är de dummare än vad polisen tillåter (eller kanske inte?). Till allt detta kommer också att snabbköpet inte var helt mörkt; ljuset brann i gångarna mellan hyllorna (som det så ofta gör i många snabbköp).

Nej, det är praktiskt uteslutet att två poliser som går in i ett snabbköp på natten på grund av ett inbrottslarm, gör det utan någon som helst ”belysning” och därför befann sig helt i mörker. Uppenbarligen kunde de se sina offer tillräckligt bra för att träffsäkert skjuta dem.

Florian blev, som vi nu vet, mördad genom ett skott i ryggen. Det visar otvetydigt att de var på väg från poliserna och inte mot dem. Uppenbarligen ville de fly, vilket inte är så långsökt. Poliserna ville dock inte låta dem komma undan. De måste ”straffas” för sitt ”tilltag”.

Fallet har nu skapat indignation. Den härskande klassen, dess politiker och medier försöker ständigt framställa polisen som vår ”vän och hjälpare”. Det kan inte vara så att polisen inte är det!

Kriminalitet
Delvis försöker polisen skapa förståelse för sitt handlingssätt med att det här handlade om ”officiellt kända” ungdomar och att det i alla fall var en straffbar handling. Det påstås att den överlevande 16-årige Roland T. medgivit att de båda ville tömma kontantkassan. (Lägg märke till: Kontantkassan befann sig vid den upplysta gången, trots det påstås det ha varit ”beckmörkt” där dådet ägde rum.)

Det här argumentet är i varje avseende hycklande och förljuget. För det första är småkriminalitet inget rättfärdigande av mord. Många upprörs med rätta när man i en del länder hugger av handen för stöld. Men hos oss i Österrike kan polisen uppenbarligen bakifrån skjuta ner en ung person för ett upptäckt snatteri?! Ingen har kommit på idén att skjuta ner alla de otaliga företagare, kändisar och politiker som varje år försöker smita ifrån skatter. Och det även om dessa summor är betydligt större än vad som förvaras i kontantkassor!

För det andra har den egentligen utbredda kriminaliteten en konkret orsak: det kapitalistiska systemet och den ekonomiska kris, arbetslöshet och utarmning som det orsakar. Det är kapitalisternas fel – koncerncheferna och deras direktörer – och inte lönearbetarnas eller ungdomarnas, att allt fler av oss förlorar jobbet eller inte ens kan hitta ett jobb och som ökar det sociala eländet och frustrationen! Det skiljer bland annat ungdomar och arbetare från arbetsgivarna, kändisarna och politikerna: Det är vi som lider av följderna av kapitalismen och dess ekonomiska kris! Just nu är 40 000 människor under 25 utan arbete, vilket är 9 000 fler än förra året. Livet under kapitalismen är tröstlöst för ungdomar. I alla fall har arbetslösheten bland ungdomar stigit med 38,6 procent sedan förra året – dvs. knappt 6 procent mer än genomsnittet! Tiotusen ungdomar i Österrike söker efter en lärlingsplats. Nu väntar dem 3 400 platser för lärlingar!

För det tredje är polisen själv på olika sätt inblandad i kriminalitet. Vi syftar inte här på de talrika fördelar som den ene eller andre polisen skaffar sig. Det räcker med att tala om de på senare år upptäckta fallen av kriminalitet bland polisens toppar. Ta exempelvis polischefen för Wienområdet, hovrådet Roland Horngacher, vars talrika fall av bestickning, gynnande osv. blivit kända, vilket slutligen ledde till att rättvisan inte kunde överse med det, och som dömdes för missbruk av sin ställning och yppande av tjänstehemligheter till 15 månaders fängelse villkorligt. Vi kan också nämna chefen för kriminalpolisen i Wien, hovrådet Ernst Geiger, och dennes vänskap med innehavaren av bordellen Golden Time, och som även han står inför domstolen för yppande av tjänstehemligheter.

Systemet med förbindelser och faktisk bestickning har institutionaliserats i form av den sedan 1973 existerande ”Wienpolisens vänförening”. I den föreningen samlas de översta tiotusens Vem är vem: ”stadens kändisar, ordensbehängda bankirer, framgångsrika krögare, arbetsgivare, toppdirektörer och den röde stadspatronen, borgmästare Michael Häupl (socialdemokratiska SPÖ). Till dem sällar sig också många personligheter – Martin Schlaff, ogenomskinlig miljardär och före detta affärspartner till Schalck-Golodowski, är företrädd liksom kasinoägare och säkerhetsföretag, som för bra betalning släpper loss sina kraftiga pojkar för att se efter rätten.” (2) Deltagare är också ”rustningslobbyisten Alfons Mensdorff-Pouilly [gift med den tidigare ÖVP-ministern Rauch-Kallat och framträdande i skandalen kring Eurofighter. M.P.] som också är med på festen liksom Peter B. vom Nobelpuff Babylon – han lär redan ha övergett föreningen. Det är inte bara investerare tyngda av miljarder som är med på föreningens lista, utan även företrädare för auktoritära stater [exempelvis Kazakstans tidigare ambassadör, som spelar en framträdande roll i den nuvarande övervakningsskandalen. M.P] liksom fastighetsmäklaren i öst Leopold Bausbek”. Till föreningens ”nära vänner” räknas också den under tiden åtalade direktören för BAWAG Helmut Elsner liksom Rudolfine Steindling [som på DDR:s tid förmedlade många östaffärer och som varit verksam som ekonomisk förvaltare för det pseudokommunistiska KPÖ]. Dessa rika ”polisvänner” betalar ”ibland vackra summor, upp till 1 000 euro per år”. De förväntar sig naturligtvis ett visst utbyte. ”Därför skulle herrskapen be om hjälp vid allra minsta problem”. I spetsen för föreningen står den tidigare ordföranden för nationalbanken Adolf Wala.

Det är bara enstaka framträdande exempel som blivit kända därför att det sedan en tid råder en häftig maktkamp inom ledningen för polisen i Wien och att de båda lägren ömsesidigt avslöjar varandra. I normala fall vet offentligheten inget alls om de mäktigas förehavanden bakom stängda dörrar. Därför blev bildandet av ”Wienpolisens vänner” känt först fyra årtionden efter dess grundande – och det endast delvis. En liten inblick i den nära förbrödringen mellan polisen och statsapparatens politiska företrädare ger också den aktuella skandalen med övervakning och spionage, vilket lett till bildandet av ett parlamentariskt undersökningsutskott.

Medan polisen är nära befryndad med de mäktiga och gynnar dem på allehanda sätt, bestås de små skurkarna med slag eller – som i fallet med de båda unga snattarna – ett skott i ryggen.

Skjutglada poliser är inget undantagsfall. I Nedre Österrike sköt i april 2008 civila poliser en flyende rumänsk gärningsman – även då bakifrån i ryggen. I december 2008 sköt poliser ned en förvirrad 48-årig man, ”beväpnad” med ett kvastskaft, med 12 skott – vi vet ju alla vad ett kvastskaft i fel händer kan förorsaka. För nästan exakt ett år sedan sköt en polis i Korneuberg en flyende motorcykeltjuv. Den här förteckningen med polisens hjältedåd kan med lätthet göras längre.

Poliser som uppvisar en killer-mentalitet lovordas sedan också högst officiellt av ledande politiker. Efter mordet på den ovan nämnde rumänen sade regeringschefen i Nedre Österrike Erwin Pröll: ”Den som ställer till det i Nedre Österrike, måste också räkna med det värsta.” Det är inte att undra över att poliser genom sådana uttalanden av vicekansler Pröll från Österrikiska Folkpartiet (ÖVP) (hur liten är inte förbindelsernas och det ömsesidiga gynnandets värld!) känner sig uppmuntrade att skjuta 14-åringar.

Österrikiska polisers mord på en ung människa är dock bara toppen på isberget. Polisen är till sin natur en upphöjd, okontrollerbar och därför maktfullkomlig repressionsapparat. Det framkommer hela tiden också hur polisen slår, plågar eller dödar (exempelvis Markus Omofuma) asylsökande eller så kallade ”knarklangare”. Det förekommer dagligen att ungdomar och invandrare stoppas, kontrolleras och förnedras av poliser, eller att bilförare av poliser eller deras hjälpsheriffer bland parkeringsvakterna avkrävs böter för smärre, påstådda eller faktiska överträdelser eftersom den fattiga kapitalistiska staten ju måste bättra på sin budget.

Polisens och hela den kapitalistiska statsapparatens upphöjda, maktfullkomliga karaktär visar sig också genom polisens allt brutalare framfart under olika insatser på demonstrationer – nu senast på första maj i Linz.

Polisens funktion
Polisens sanna funktion är egentligen ”vännens och hjälparens” – men inte till oss utan till kapitalisterna. Polisen – liksom också hela den resterande statsapparaten – lever av ”produkten från andra människors hårda arbete” (Marx), dvs. av arbetarklassens skattemedel. Men dessa statens inkomster kontrolleras inte av arbetarklassen utan av den härskande klassen. Polisen är en del av statsapparatens kärna och uppfyller dess funktion som – med Karl Marx ord – ”klassherraväldets maskineri” och ”öppet våld för arbetarklassens undertryckande”. Därför är polisen helt okontrollerbar. Varken den lille slagskämpen eller den store skummisen inom polisen kan ställas till svars av befolkningen. Det kan inte heller vara annorlunda under kapitalismen. Om polisen och hela statsapparaten inte skulle vara upphöjd och okontrollerbar, så kan den inte sättas in mot den arbetande befolkningen av den härskande klassen med kapitalister.

Därför är det ingen tillfällighet att helt andra regler gäller för poliser i vårt samhälle än för befolkningens breda massa. Det är helt enkelt olika lagar som gäller. För den ena – arbetarklassen – gäller de officiella lagarna, vilka utformas av den härskande klassens hantlangare – poliser, domare osv. – efter deras godtycke. De andra – kapitalisterna, deras politiker, deras poliser osv. – står över lagarna och ställs bara i undantagsfall till svars. Och även då gäller alltid speciella regler, som den fördröjda utfrågningen av poliserna.

Därför avvisar vi också olika vänstergruppers farliga illusioner, enligt vilka polisen egentligen tillhör vår klass – arbetarklassen. Nej, poliserna är inga ”arbetare i uniform” (som CWI – i Sverige Rättvisepartiet Socialisterna – och IMT – i Sverige Socialisten – påstår) utan kapitalistklassens betalda hantlangare. Därmed är vi också för att polisfacket – som alltid rättfärdigar sina skjutglada medlemmar – utesluts ur den fackliga landsorganisationen (ÖGB).

Vad bör göras?
Först av allt gäller det att nämna saker och ting vid deras rätta namn. Två poliser har skjutit mot två obeväpnade ungdomar, som uppenbart ville rymma, och därigenom träffat den ene i ryggen och den andre i benen. En av dem är död, den andre svårt skadad. Det handlar alltså entydigt om kallblodigt mord!

Den viktigaste uppgiften är nu att hela arbetarrörelsen och ungdomsorganisationerna – progressiva ungdomsorganisationer som socialdemokratiska ungdomsförbundet (Sozialistische Jugend), fackföreningarna osv. – organiserar en bred kampanj. Våra paroller måste vara: Gör slut på polisvåldet! Mot polisens rätt att bära skjutvapen på gatorna!

Endast när polisen inte längre bär skjutvapen, kan vi känna oss säkra på att de inte längre använder dem och utan kontroll skadar eller rent av dödar någon.

För dessa paroller måste de progressiva organisationerna inom arbetar- och ungdomsrörelsen gå ut på gatorna och organisera protester och demonstrationer.

Vidare får vi inte ha något förtroende för den officiella undersökningen. Kravet från SJ eller de gröna på ett ”fullständigt klargörande” är naivt. Det förutsätter att den borgerliga statsapparaten är intresserad av ett verkligt klargörande och också kan åstadkomma det. Det är som om man med en bön om ärlighet skulle få notoriska lögnare att avstå från lögner! Statsapparatens olika delar håller som regel ihop, eftersom de tjänar en och samma herre.

Nej, valda och pålitliga företrädare ur arbetarrörelsen, ungdomsorganisationerna, liksom från den berörda orten måste själva bilda en undersökningskommission. Bara en sådan kan vara oavhängig av polisens toppar, domstolarna, delstatens höjdare och regeringen och har ett verkligt intresse av att ta reda på de faktiska händelsernas gång.

Arbetar- och ungdomsrörelsen måste vidare ta itu med den växande kriminaliteten genom att organisera en bred kampanj mot ungdomsarbetslösheten och för ett offentligt sysselsättningsprogram. Ett offentligt sysselsättningsprogram, som finansieras genom en omfattande skattehöjning för de rika och under arbetarrörelsens kontroll, kan ge alla arbetslösa ett jobb och alla lärlingar en utbildningsplats.

Likaså måste progressiva krafter inom fackföreningarna inleda en kampanj för uteslutning av polisfacket ur ÖGB.

Slutligen gäller det att avskaffa polisen över huvud taget och garantera upprätthållandet av den offentliga säkerheten genom självförsvarsenheter ur våra egna led, vilka väljs och kontrolleras genom församlingar på fabriker och i bostadsområden! Bara människor med vårt förtroende, och som vi vid varje tillfälle kan straffa för deras fel, ska ansvara för säkerheten!

Liga der Sozialistischen Revolution (LSR) är för en bred kampanj på gatorna som organiseras av arbetar- och ungdomsrörelsen kring följande krav:

• Sätt stopp för polisvåldet! Mot polisens rätt att bära skjutvapen på gatorna!
• För en verkligt oberoende undersökningskommission som består av demokratiskt valda företrädare för arbetarrörelsen, ungdomsorganisationerna och den berörda orten!
• För ett offentligt sysselsättningsprogram som erbjuder alla ungdomar ett jobb eller en utbildningsplats och därmed blir ett aktivt steg mot den växande kriminaliteten!

Michael Pröbsting
Red Newsletter nr 400, 7 augusti 2009