Kampen mot borgarnas regering: Vi behöver ett antikapitalistiskt parti!

Den ekonomiska och politiska kris som den globala kapitalismen nu genomgår har en omfattning som saknar motsvarighet under hela tiden efter andra världskriget – trots alla rubriker om snabb återhämtning. Den svenska kapitalismen har ännu inte, med några få undantag, drabbats lika hårt som många andra ekonomier inom EU. Arbetslösheten stiger dock snabbt och delar av tillverkningsindustrin är illa ute. Det återstår dock att se hur djupt krisen kommer att slå mot det svenska kapitalet.

Den svenska politiska krisen är inte heller lika akut som i många andra europeiska länder. De etablerade borgerliga politikerna är inte lika diskrediterade som i Storbritannien eller Italien och oppositionens socialdemokratiska ledare har, tillsammans med sina allierade i v och mp, fortfarande ett relativt stort förtroende bland sina anhängare. Utrymmet för rasistiska och populistiska partier är ännu så länge inte heller lika stort som i exempelvis Danmark och Norge, även om situationen snabbt kan komma att förändras i och med riksdagsvalet 2010.

Långsam nednötning
Däremot lider den svenska arbetarrörelsen av en akut politisk kris. De reformistiska krafter som dominerar arbetarrörelsen har gång på gång visat sin fullständiga ovilja att organisera och mobilisera för kamp mot alla de försämringar och nedskärningar som drivits igenom sedan alliansregeringen övertog regeringsmakten för tre år sedan.

Reinfeldts moderater har hittills lyckats hålla de mer konfrontativa delarna av alliansen under kontroll. Då och då hörs uttalat antifackliga förslag från Maud Olofsson, men den byråkrati som leder arbetarrörelsens organisationer låter sig lugnas av moderata ministrar. Regeringen Reinfeldts majoritet – de ”nya moderaterna” – har en annan strategi än det egna lägrets hetsporrar. Det är en mer långsiktig strategi, men den har samma mål: att tränga tillbaka och försvaga den organiserade arbetarrörelsen.

Reinfeldt inser till skillnad från Olofsson och andra att arbetarrörelsen – och framför allt fackföreningarna – fortfarande är allt för starka för att en direkt konfrontation skulle lyckas utan att regeringen skulle riskera ett allvarligt nederlag. Då är det bättre att långsamt genom förhandlingar och små eftergifter från LO-ledarna nöta ner den svenska arbetarrörelsens potentiella kraft. De fackliga ledarna, även sådana som ibland talar om att fackets uppgift är att ”bekämpa kapitalet”, har visat sig vara extremt lyhörda för det svenska storkapitalets behov sedan den globala finanskrisen inleddes förra året.

De fackliga ledarna lyckades utan några egentliga protester driva igenom uppgörelserna om kortare arbetstid och därmed sänkt lön för att rädda en del av storföretagen. Protester uppstod i första hand runt frågan om bonusar till direktörer: När de anställda offrar sig för företaget, ska inte direktörerna också offra sig?

Facklig kamp
Den fackliga kampen under det senaste året har präglats av eftergifter på stora och centrala arbetsplatser som Volvo och LKAB. Mindre utbrott av kamp har förekommit. Arbetarna på Lagena i Stockholm lyckades mobilisera stort och militant stöd för sin kamp mot ett företag som försökte göra sig av med ordinarie personal för att istället använda sig av inhyrd arbetskraft från bemanningsföretag. Sopåkarna i Stockholm lyckades slå tillbaka allvarliga försök att försämra deras arbetsvillkor. Hamnarbetarförbundet i Göteborg för också sin kamp vidare för ett avtal.

Fler exempel finns – olika syndikalistiska blockader m.m. – och det gemensamma är att det handlar om relativt små grupper av arbetare, hundratal snarare än tusental, med stark sammanhållning. Den fackliga byråkratins grepp över mindre arbetsplatser är i allmänhet lösare – därmed finns ett större utrymme för organisering underifrån och initiativ från militanta arbetare.

Även om exemplen inte är så många och inte omfattar mer än mindre grupper av arbetare, kan flera viktiga slutsatser dras: det är möjligt att göra motstånd mot försämringar och slå tillbaka arbetsgivarnas offensiva uppträdande. Vi kan också se vilka förutsättningar som krävs för att kampen ska lyckas: a) det måste finnas en grupp arbetare som är beredda att ta initiativet, b) det måste finnas en beredskap att gå utöver den fackliga legalismens ramar – fackstyrelsen vid Lagena avgick exempelvis för att kunna föra kampen vidare, c) kampen måste också föras utanför själva arbetsplatsen genom flygblad, demonstrationer, Facebook m.m. Den gamla vanliga fackliga lunken med dess rutiner räcker inte när angreppen från arbetsgivarna är så omfattande.

Kompromisser
Den fackliga byråkratin försöker på olika sätt kontrollera motståndet för att leda in det i ofarliga banor. Deras mål är att uppnå en ny ”historisk kompromiss” som liknar den klassiska från Saltsjöbaden 1939. Det grundläggande problemet för byråkratin är att kapitalet nu inte har samma intresse av en kompromiss. Storindustrins utpräglat svenska karaktär har minskat genom uppköp (Volvo, Saab m.fl.) eller globalisering av tillverkningen (Ericsson, Atlas Copco m.fl.) och den är inte på samma sätt beroende av stabila förhållanden på den inhemska arbetsmarknaden.

Om det svenska kapitalets situation förvärras under den närmaste framtiden, kommer behovet av goda relationer med de fackliga ledarna att minska drastiskt. Fackets ledare kan inte sälja vad som helst till medlemmarna och hamnar i en besvärlig situation om kapitalets krav blir för omfattande.

Perioden fram över kommer att fortsätta att spegla fackledarnas oförmåga att bjuda motstånd. Detta betyder i allmänhet att kampen hålls tillbaka, men motstånd kan flamma upp, motstånd som finner vägar som går förbi arbetarrörelsens nuvarande ledares förmåga att kontrollera och hålla tillbaka kampen. Ett kampuppsving av bredare slag är dock troligare i samband med en senare återhämtning inom ekonomin.

Röd-gröna alliansen
Den parlamentariska oppositionen i form av den röd-gröna alliansen är helt inställd på att vinna riksdagsvalet 2010. Trots ivriga försök från Sahlin och andra s-ledare är det inte lätt för socialdemokratiska väljare att se vad som skiljer s-politiken från Reinfeldts politik. Sahlins ledarskap har visat sig vara en katastrof för partiet och det finns starka krafter inom LO och på andra håll som gärna skulle se att hon byttes ut. Det mest flagranta sveket från s-ledningens sida mot facket är beslutet att rösta för Lissabonfördraget trots uppenbara försämringar av fackliga rättigheter.

Den socialdemokratiska ledningen och dess lojala anhängare i LO-ledningen är beredda att sälja det mesta av den svenska arbetarklassens landvinningar – men bara på ett villkor: att dess egen roll som medlare mellan kapital och arbete lämnas intakt. Det villkoret sätter upp en gräns för vad arbetarrörelsens nuvarande ledning kan gå med på i form av kompromisser. Det kan också tvinga den fackliga byråkratin att mobilisera medlemmarna, men målet förblir i så fall att återställa kompromissen med storkapitalet, inte att bekämpa kapitalet.

Vänsterpartiet
Vänsterpartiet brukar skryta med att en förstärkt roll för partiet innebär att socialdemokratin drivs åt vänster, att den blir mer socialistisk. Men Ohly har egentligen ingenting att visa upp i form av konkreta exempel på eftergifter från Sahlin. Sanningen är istället att Ohly och v-ledningen fullständigt har kapitulerat inför s-ledningens krav. Det är priset för att kanske få vara med och dela på ministerposterna efter valet nästa år.

Partiet har inte heller längre någon organisatorisk förankring i fackföreningar eller på arbetsplatser. Det som en gång var det stalinistiska kommunistpartiet SKP:s styrka, dess fackklubbar och grundorganisationer på arbetsplatser och i bostadsområden, har ersatts av ett rakt igenom parlamentariskt parti. Den överväldigande majoriteten av medlemmarna representerar partiet i olika parlamentariska församlingar. Det finns ingen vilja kvar att mobilisera till kamp mot nedskärningar och lönesänkningar: All verksamhet ska kanaliseras genom riksdag, landsting och kommun. De frågor där Vänsterpartiet trots allt skiljer sig från sina allianspartner betraktas med lätt överseende av s och mp; partiets något mer radikala utrikespolitik har mycket små förutsättningar att slå igenom.

Septemberalliansen
Det har förekommit en del protester från fackligt håll mot LO-ledningen i samband med passiviteten inför alliansregeringens offensiv mot arbetarrörelsen. Likaså har oppositionella röster höjts mot Lundby Wedins uppträdande i AMF:s styrelse, men det enda varaktigt organiserade och breda uttrycket för missnöjet har varit Septemberalliansen i Stockholm.

Septemberalliansen består av företrädare för större delen av vänstern utanför Vänsterpartiet, med Ung vänster som obeslutsam observatör. Därtill kommer representanter för enstaka lokala fackklubbar som tunnelbaneförarnas. Alliansen fick en flygande start för två år sedan med en demonstration som samlade 5 000, men därefter har verksamheten inte haft samma styrka och energi. Vi i Arbetarmakt har hela tiden varit aktiva i Septemberalliansen och lagt fram förslag som kan föra arbetet framåt. Framför allt har vi argumenterat för att alliansen bör se sig som en samlande kraft för motståndet mot den borgerliga regeringen och inte enbart en facklig samling inför protester. Andra kampanjer och aktivister som kämpar på olika frontavsnitt måste föras samman i en rörelse som kan bli en samlingsplats för hela motståndet mot regeringens kapitalistiska politik.

Arbetarmakt har föreslagit att Septemberalliansen ska ta initiativ till aktionsforum där aktivister från olika former av kamp kan samlas för att gemensamt diskutera fram hur kampen ska kunna breddas och föras framåt. Det finns hundratals, tusentals aktivister i Nätverket mot rasism, Gemensam välfärd, Rädda hyresrätten, lokala kampanjer mot nedskärningar i kommuner och landsting (sjukhus, vårdcentraler m.m.), för att inte tala om fackliga aktivister. De saknar mycket ofta nationellt politiskt fokus för sin kamp. Aktionsforum kan – till att börja med på lokal nivå, men senare på regional och nationell nivå – erbjuda både forum och fokus.

Tyvärr har den svenska vänstern fastnat i en uppdelning av kampen i olika frågor med varsin kampanj – ofta också geografiskt begränsade. Det betyder att motståndet mot regeringens politik och undfallenheten i arbetarrörelsens ledning aldrig får något organiserat uttryck på nationell nivå. De dominerande krafterna inom vänstern är också antingen helt emot eller också helt passiva inför uppgiften att bygga en facklig opposition. Mobiliseringar inför – förhoppningsvis – allt större massprotester ses som den enda vägen framåt.

Politiskt alternativ
De politiska frågor som automatiskt ställs i kampen besvaras nästan alltid med rekrytering till den egna politiska sekten, men det finns ingen automatik i mobiliseringar kring aktuella frågor. De aktivister som redan är övertygade om behovet av en organiserad kamp mot kapitalismen – och inte bara mot den ena eller andra delen av regeringens politik – och nödvändigheten att organisera ett nytt och antikapitalistiskt arbetarparti, måste samlas för att ur protester och mobiliseringar skapa ett politiskt alternativ till både s och v.

Ingen av de existerande vänstergrupperna kan på egen hand skapa ett nytt parti. Huvuddelen av aktivisterna i ett nytt parti måste komma från den kamp som ständigt blossar upp. Det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike (NPA) skapades på det sättet. Även om revolutionära socialister har kritik mot det nya partiets program, är den metod som användes i Frankrike föredömlig. Socialistiska Partiets och Rättvisepartiet Socialisternas allians i årets EU-val, det så kallade Arbetarinitiativet, har mycket få likheter med den franska förebilden. En allians mellan två vänstergrupper som båda har en oklar (centristisk) uppfattning om kampen för socialismen, och som på ett byråkratiskt och sekteristiskt sätt utesluter den övriga vänstern, och som ”erbjuder” oberoende socialister att ansluta sig, kan inte ersätta den breda och demokratiska process som i Frankrike ledde fram till bildandet av NPA. Den som inte är med i SP eller RS hade heller ingen möjlighet att påverka alliansens program.

Om SP och RS menar allvar med alla hyllningar till franska NPA, borde de ta initiativet till bildandet av lokala grupper med aktivister som är beredda att bygga ett antikapitalistiskt parti. Det måste också gå hand i hand med diskussioner om hur det idag splittrade motståndet mot den borgerliga regeringen ska kunna samordnas. Det arbetet kan inledas redan nu inför Septemberalliansens demonstration i samband med riksdagens öppnande den 15 september. Arbetarmakt arbetar för sin del för att aktivister från andra avsnitt i klasskampen ska ansluta sig till demonstrationen 15 september. Det är ett första steg i den riktning som motståndet måste slå in på för att bli framgångsrikt.

POM