Recension: I mörka vatten

I mörka vatten: Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan av Mathias Mossberg (Leopard förlag, 2009).

De av oss som minns något av 1980-talet kanske kan erinra sig att det ett tag rådde en frenetisk ubåtshysteri. För borgarna, anförda av en ung Carl Bildt i full färd med att bygga en politisk karriär, samt en stor del av media fanns det ingen grund för tvivel. Svenska vatten kränktes regelbundet av ubåtar, vars hemvist var uppenbar: Sovjetunionen. Deras syfte var inte heller svårt att lista ut: förbereda en eventuell invasion. Här varierade prognosen något.

imörkavattenDe mest rabiata – och de var ganska många – var övertygade inte bara om att en sovjetisk invasion stod för dörren, utan att sossarna med Olof Palme i spetsen var i full färd med att sälja ut Sverige (man kan i förbigående inflika att det extrema Palmehatet i betydande kretsar med pengar, organisationsförmåga och tillgång till vapen skulle ha kunnat vara en intressant sak att titta lite närmare och mer systematiskt på för utredningen av Palmemordet, men som bekant fastnade Palmeutredningen för de mera ”logiska” valen kurder samt ensamma missbrukare utan erfarenhet av skjutvapen). Det mest handfasta beviset för hotet utgjordes av den sovjetiska ubåt 137 som strandade i Karlskrona skärgård 1981, och utöver detta gjordes en stor mängd ”observationer”.

Mossberg går i sin välskrivna och informativa bok igenom de tillgängliga bevisen – vilket förstås utesluter de dokument som fortfarande är hemligstämplade. Förutom U137 saknas det dock klara belägg för att sovjetiska ubåtar besökte våra skärgårdar. När gammeldags rysskräck och lite modernare kommunistskräck kombinerades behövdes emellertid inte det för den högra sidan av opinionen. Klart att alla ”observationer” var ubåtar liksom, och vad skulle de ha varit om inte sovjetiska med ont uppsåt?

Redan när man tittar närmare på incidenten med U137 riskerar dock bilden att krackelera. Det är sant att den var inne på svenskt vatten, men att den skulle ha varit ute på hemligt spaningsuppdrag motsägs ändå av några fakta, som att den i full fart, i övervattensläge och med påslagna lampor var på väg mot en trång fjärd där den skulle ha haft svårigheter att ens vända, men istället körde rakt på land. Inte på ett grund – rakt på land. Sovjetiskt flyg och fartyg, som uppenbarligen inte visste var ubåten höll hus, spanade sedan efter den i sex timmar, något som Försvarets Radioanstalt (FRA) kunde rapportera. Men den rapporten, som uppenbarligen motsade bilden av att U137 var ute på officiella invasionsförberedelser hemlighölls, och kom inte fram förrän 20 år senare, 2001.

Året därefter, i oktober 1982, nådde ubåtsjakten sin höjdpunkt i Hårsfjärden. Det började med att några militärer i en båt observerade ett ubåtsperiskop i omkring en minut. Som Mossberg framhåller vore detta ett ganska udda beteende av en främmande makt som förbereder en invasion. Poängen med ubåtar är just att de ska undgå att upptäckas, och den enda rimliga orsaken till att visa periskopet på detta sätt är att de ville synas. Ingen ställde dylika frågor under den pågående ubåtsjaktsyran, men Mossberg ställer desto fler. En möjlig förklaring till flera av frågorna är att det inte handlade om en jakt på sovjetiska ubåtar, utan om en gemensam men hemlig övning med västliga ubåtar. Flera incidenter som pekar i den riktningen redovisas.

Varje seriös analys i efterhand inser att det är ytterst osannolikt att Sovjetunionen under 80-talet – mindre än tio år innan sin upplösning – skulle ha planerat en invasion i Västeuropa. Ingenting som framkommit sedan dess ger heller minsta belägg för det. Faktiskt så trodde inte den amerikanska militären på det heller ens när det begav sig. Saken förhöll sig dock annorlunda med den svenska högern. Här riskerade man att idiotförklaras, eller rent av misstänkliggöras som förrädare, om man inte köpte historien om de sovjetiska kränkningarna.

Hur lite grund det fanns för detta visas mycket övertygande av Mossberg. Motiven hos de främsta ubåtsjägarna är förstås lite svårare att vara helt säker på. Som vanligt när det handlar om rabiata antikommunister är det svårt att säga vilken roll som spelas av medveten beräkning – rena lögner alltså – och i vilken grad deras förvridna världsbild får dem att verkligen tro på vad de säger.

Uppenbart är att skräcken för de sovjetiska ubåtarna gynnade mäktiga intressen. Den svenska marinen fick väsentligt höjda anslag, och för Carl Bildt med flera var det ett viktigt steg i karriären. Men som vanligt, också, när det handlar om borgarlögner är den viktigaste frågan inte i vilken grad de verkligen tror på dem själva.

Mathias Mossberg är förstås långt ifrån någon kommunist och skulle knappast hålla med, men för oss är den viktigaste lärdomen av hela ubåtskalabaliken att även i ett land med den bäst utvecklade borgerliga demokratin kan debatten och medierapporteringen så totalt förvridas av lögner som tjänar våra motståndares intressen. Det är inte bara så att vi inte kan lita på ”våra” valda politiker, och inte bara så att vi inte vet om de ens kontrollerar skeendet – ibland kan vi inte ens vara säkra på att de vet vad som pågår.

Jens-Hugo Nyberg