Arbetarmakt

Flygblad från Arbeitermacht inför valet till tyska förbundsdagen 2009

Efter valet kommer det. Det ropas ut från hustaken att nästa regering kommer att presentera räkningen för krisen – inte till de som orsakat den, storföretagen, bankerna, spekulanterna, utan befolkningens stora majoritet:

– Massavskedanden hotar i alla stora företag;
– miljarderna för räddningen av bankerna och storföretagen ska inhämtas från befolkningen genom nedskärningar;
– inom utbildningen, i förskolor, skolor och på universitet ska det sparas ännu mer;
– hålen i arbetslöshets- och sjukförsäkringar och pensioner ska stoppas med nerdragningar;
– FDP CSU/CDU och arbetsgivarorganisationer kräver dessutom fler skattelättnader för de rika;
– kriget i Afghanistan och upprustningen ska påskyndas;
– demokratiska rättigheter ska inskränkas, den statliga övervakningen byggas ut;
– den nationalistiska och rasistiska avvisningspolitiken ska förstärkas.

Valet till förbundsdagen 2009 äger rum i den värsta krisen i världsekonomin sedan 1945. Trots den försiktiga optimismen inför den lilla tillväxten på 0,3 procent och vaga förhoppningar om att det värsta är över, står det klart att den nya regeringen inte har något ”socialt engagemang”, utan kommer att inleda en slutavverkning som vi inte sett på de senaste åren.

Redan under den stora koalitionen förekom stora ingrepp – från höjningen av momsen till lönesänkningar. Nu vill kapitalisterna dock ha mer. Därför ska CDU/CSU och de asociala extremisterna i FDP släppas fram.

Hittills har den stora koalitionen lyckats förhindra en jättevåg av konkurser och en extrem ökning av arbetslösheten med konjunkturpaket och bilpremien, men framför allt med att två gånger förlänga korttidsregleringen.

Men alla dessa åtgärder har inte övervunnit krisens orsaker – enorm överkapacitet och fallande vinstnivåer – utan bara dämpat följderna och utsträckt dem i tiden.

Den genom statlig krishantering i stor omfattning ökade statsskulden liksom den förväntade ökningen av arbetslösheten tvingar nästa förbundsregering att handla – oavsett vilka partier den består av. Kapitalet förväntar sig mer hjälp av sin stat så att inte en ännu större del av den tyska ekonomin går under i krisens malström. Den här rädslan är välgrundad: Experter beräknar att ända upp till en tredjedel av alla (väst)tyska industriarbetsplatser kan gå förlorade.

För att kunna genomföra dessa angrepp, för att föra det tyska kapitalet ur krisen och också för att energiskt motstå det förväntade motståndet, behöver den tyska bourgeoisien en mycket slagkraftig regering. Den är besluten att tydligt förskjuta styrkeförhållandet mellan kapital och arbete till sin fördel. Det är dessutom viktigt eftersom Tyskland som centralt land i EU också är angeläget att vidareutveckla sitt imperialistiska Europaprojekt. Det blir svårt nog i kristider enbart om man betraktar turbulensen i en del EU-länder, framför allt i Östeuropa.

Nej till svart-gult och stor koalition!
Kapitalets viktigaste fraktioner föredrar en regering med CDU/CSU och FDP. Den stora koalitionen med SPD var tidigare rätt bra för att förhindra eller demobilisera motstånd som uppstår mot krisen. Exempelvis gör fackens toppar utöver några formella protester inget alls. De av SPD dominerade företagsråden och den fackliga apparaten uppträder övervägande som medansvariga för att ”deras” företag ska komma ur krisen. De röstar exempelvis för eller åtminstone inte emot avskedanden av inhyrda arbetare.

Men det är för lite och för långsamt för den härskande klassen. DGB:s politik med att avvakta och demobilisera, som hänger samman med att SPD sitter i regeringen, har varit nyttig genom att hålla arbetarklassen lugn. Men nu måste det gå längre!

Fackföreningarnas och SPD:s politik har sörjt för att svart/gult – mot vars ”marknadsradikalism” man nu polemiserar – står så starka. CDU/CSU och framför allt FDP använder sin styrka för att genom en valseger få demokratisk legitimitet för sina angrepp. Tiden för ”kompromisser” och ”återhållsamhet” är förbi. Tempot i angreppen måste öka. Därtill är FDP – i nödfall också de gröna – bättre ägnade än SPD, eftersom socialdemokraterna trots sin kris och förlusten av stora delar av sin proletära bas fortfarande stöder sig på arbetarklassen, speciellt på fackliga funktionärer och företagsråd, vars inflytande CDU/CSU och FDP också vill mala sönder.

Därför: Ingen röst på borgerliga och högerpartier! Ingen röst på SPD!

Rösta på Vänstern, men…
Valen i Saarland och Thüringen har på nytt visat att många arbetslösa och arbetare röstar på Vänstern därför att de avvisar de borgerliga partiernas – och speciellt SPD:s – politik. De vill inte ha en svart-gul regering, de vill inte ha en fortsättning på den stora koalitionen och inte heller en återgång till de röd-grönas politik. Det är bra så långt!

Vänstern förespråkar en ”annan politik” och har alltjämt den ”demokratiska socialismen” som slutmål. De förespråkar ett slut på nyliberalismen och omfördelning uppifrån och ner. De deltar i protesterna mot krisen.

Men: Vänstern talar bara mot nedskärningar och om ”socialism” på söndagarna. I Berlin bedriver de ”realpolitik” – och det går inte att skilja dem från SPD och andra nedskärare.

Därför är vårt stöd bara kritiskt. Även Vänsterpartiet vill bara förvalta kapitalismen bättre, inte störta den.

Men vi är beredda att uppträda tillsammans med Vänsterpartiets anhängare inte bara i allianser, utan också vid valet för att visa vårt avvisande av regeringspolitiken.

En valframgång för Vänsterpartiet skulle allmänt – även av bourgeoisien – ses som ett avvisande av den borgerliga krispolitiken, nyliberalismen och i viss mån också av kapitalismen. Det skulle vara en framgång för oppositionen och en uppmuntrande signal för motståndet. Därför säger vi: Rösta på Vänstern, men organisera motståndet mot krisen!

Hur ska vi kunna stoppa klassfiendens offensiv?
Efter valet är före angreppet. Utifrån krisens dimensioner, vars följder kommer att träffa hela klassen, utifrån de väntade och upptrappade angreppen kan det bara finnas ett svar: politisk masstrejk ända fram till generalstrejk!

I kamp mot krisen och mot den nya regeringen för vi fram:

• Mot alla avskedanden! 30-timmarsvecka med full lön och utökad personal! Uppdelning av arbetet på alla – under arbetarkontroll!
• För en rörlig skala för löner och socialinkomster mot inflationen!
• För en lägsta lön på 11 euro per timme netto! Bort med Hartzlagarna och pension vid 67! Arbetslöshetsersättning och lägsta inkomst för pensionärer och lärlingar på 1 600 per månad, finansierat genom progressiv beskattning av förmögenheter och kapital!
• Nej till räddningspaket och konjunkturprogram för kapitalisterna! Öppna alla affärsunderlag för arbetarinspektion!
• Expropriering utan ersättning av bankerna, för samman dem i en enhetlig statsbank under arbetarkontroll!
• Expropriera storföretagen under arbetarkontroll – till att börja med bolag som tänker sänka lönerna och avskeda personal!
• Ockupationer av arbetsplatser, blockader och strejker ända till generalstrejk!
• Uppbyggande av aktionskommittéer, som är samordnade nationellt och internationellt!

Vilket perspektiv?
För att avvärja angreppen är det nödvändigt att dra in hela arbetarklassen och alla förtryckta i kampen.

Därför behöver alla som drabbas av krisen kamporgan, som de demokratiskt beslutar i och kontrollerar. Samtidigt måste kampen föras för att demokratisera existerande företags-, fackliga och lokala organ och göra dem till aktionscentra!

Det behövs en rörelse mot krisen som är förankrad på företagen och i fackföreningarna, bland ungdomar, arbetslösa och invandrare. Endast ett sådant system med arbetarklassens självorganisering kan säkerställa att vi själva kontrollerar våra aktiviteter och diskuterar olika koncept och erfarenheter.

I den rörelsen vill vi, till skillnad från Vänsterpartiets ledning, inte bara kämpa mot de hotande försämringarna. Vi vill till problemets rötter. Krisen tillhör kapitalismen, ett system som grundas på utsugning och förtryck.

En ”krisfri” mänsklig, ekologisk eller fredlig världsordning är inte möjlig så länge kapitalister och imperialister härskar. Därför vill vi omvandla rörelsen mot krisen till en rörelse mot kapitalismen.

Vi kämpar för att arbetarklassen i striderna skapar egna kontroll- och maktorgan som exempelvis råd. Vårt alternativ till varje öppet borgerlig regering är en arbetarregering, alltså en regering med arbetarpartier, som stöder sig på arbetarklassens kamporgan, som bryter kapitalistklassens makt och ersätter marknadens kaos genom en demokratisk, socialistisk planekonomi i majoritetens intresse.

Det finns ett alternativ till kris, kapitalism och krig – den socialistiska revolutionen!

Gruppe Arbeitermacht, tysk sektion av Förbundet för Femte Internationalen