Arbetarmakt

I den brittiska vänstern pågår en debatt om hur ett verkligt alternativ till Labour ska kunna skapas inför det val som förväntas inom inte alltför lång tid. Debatten har tydlig relevans även för den svenska vänstern, även om diskussionen här knappast ens börjat. Här publicerar vi ett inlägg från våra brittiska kamrater.

Bland postisarnas strejkvakter finns det ett argument som mer än något annat får helhjärtat stöd: Labourpartiet försvarar inte arbetarklassens intressen och det brådskar med ett alternativ.

Den här månaden kommer Londonavdelningen av Communication Workers Union att ha en medlemsomröstning – i öppet trots mot fackföreningens stadgar – om huruvida de ska fortsätta att finansiera Labour. Resultatet kommer att tillkännages en vecka innan Labourpartiets konferens. Ett rungande avvisande av bandet till Labour förväntas.

Det är inte förvånande. Postisarna har under åratal stått i främsta ledet i motståndet mot regeringens kapitalistiska politik.

I likhet med många andra arbetargrupper, är deras erfarenhet av 12 år med en Labourregering att den inte bara misslyckades med att förbättra villkoren för majoriteten av arbetande människor, utan också har angripit historiska landvinningar som högern inte vågade röra.

Den offentliga sektorns utgifter har stigit ordentligt under Labour. Men miljarder har kastats bort på ledningskonsulter, direktörers löner och ett omfattande privatiseringsprogram som fört in vinstmotivet i välfärdssystemet som en cancer.

Under åratal som finansminister smickrade Brown ”skaparna av rikedom” i Londons City. Därför var det knappast förvånande att han löste ut dem med biljarder när deras finansiella korthus föll ihop. När världsekonomin föll ner i sin allvarligaste kris sedan 1930-talet, vägrade Labour att förstatliga en enda tillverkare eller handlare för att stoppa massakern på jobb.

Nu säger alla partier att efter nästa val kommer det bli nödvändigt med stora nedskärningar i samhällsservicen och jobben i offentlig sektor för att betala för Labours generositet gentemot bankirerna.

Samtidigt har Labours krig i Irak och Afghanistan, som båda förs utan stöd av majoriteten, deras bevarande av de värsta antifackliga lagarna i den utvecklade världen och deras rasistiska utpekande av asylsökare och invandrare lett till en massomfattande utvandring av partimedlemmar.

Motstånd
En våg av motstånd växer mot Labours angrepp och den kapitalistiska krisen.

Från Visteon till Vestas har ockupationer av arbetsplatser skickat ett budskap till hela arbetarklassen – vi måste inte tysta lunka iväg till arbetsförmedlingen, vi kan enas och slå tillbaka. Ökningen av strider på senare tid markerar en helomvändning från de första sex månaderna efter att recessionen slog till, när hundratusentals avskedades utan något motstånd.

Problemet var inte bara att arbetare led av ”chock och fruktan” efter själva omfattningen av krisen. Deras egna fackliga ledare sade till dem att inget kunde göras för att motsätta sig nedläggningar. Många av dem, vilket var ännu värre, uppmanade sina medlemmar att erbjuda ”eftergifter” till sina kapitalister – lönesänkningar, ”semestrar” och avskedanden som alternativ till nedläggning.

När Woolworth’s gick i konkurs och sade upp 30 000 anställda, sade ombudsmän från affärsanställdas fack USDAW helt enkelt att förlusterna av jobb var ”tragiskt” – utan att lyfta ett finger för att stoppa dem.

Till och med i CWU var det bara massivt tryck från gräsrötterna som tvingade fackledarna att kämpa.

Politik
Det är ett urgammalt problem att fackliga ledare, som tjänar flera gånger så mycket som sina medlemmar, sitter snarare på sina händer än kämpar. Men det finns också ett specifikt problem just nu. Många fackliga ledare, speciellt i stora fack som Unison och Unite, har starka band till Labours ledning. När Labour nu står inför ett val nästa år, vill de inte störa genom att leda kamp.
Men postarbetarna tar kampen till Royal Mails chefer. De visar vägen framåt för alla: om valet står mellan att kämpa för ditt levebröd och industrin eller backa upp en arbetarfientlig Labourregering, då är det Labour som får gå.

Vi måste knyta ihop uppbygget av motstånd mot den ekonomiska krisen med organisering av en kraftfull och förenad utmaning av Labourpartiet; motståndet visar behovet av ett nytt slags radikal politik. Samma gäller för motståndets alla fronter. Vi kan inte nöja oss med att försvara våra omedelbara villkor – vi måste knyta ihop striderna politiskt.

Sedan EU-valet har en debatt inletts i fackföreningarna och bland socialistiska organisationer om att utmana Labour i det allmänna valet. Den har spätts på av ett öppet brev till vänstern från Socialist Workers Party (SWP) som publicerades strax efter valet, och som uppmanar till en gemensam valplattform.

Debatten har sedan dess koncentrerats till två nyckelfrågor. Vilket slags organisation bör bildas – ett parti, en allians eller ett valblock? Och vilket slags politik bör det förenas runt.

Vilkets slags politik?
I EU-valet stod Bob Crow från järnvägsfacket RMT som första namn på No2EU:s lista. Crow står, som militant facklig ledare, tydligt till vänster. Men No2EU:s kampanj förde inte fram några radikala svar på krisen. Istället fokuserade den kritiken på de europeiska kapitalisterna när vi borde bekämpa alla kapitalister – och speciellt våra egna.

Kampanjens bakgrund var den första byggnadsarbetarstrejken vid oljeraffinaderiet i Lindsey, där den farliga och splittrande parollen ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare” restes.

Reformister försöker, eftersom de inte ser nationalstaten som kapitalisternas vapen mot oss, utan något som de kan ta över bit för bit, överträffa kapitalisternas medier, högern och British National Party i nationalistiskt flaggviftande. Istället för att främja solidaritet mellan arbetare i alla länder försöker de bevisa att dem själva, inte kapitalisterna, är de verkliga brittiska patrioterna.

Det finns en verklig fara att den nationalistiska världsbild som finns hos No2EU och deras allierade och i den första strejken i Lindsey tas som grund för en ny politisk formation. Det skulle spela BNP i händerna, trots deras anhängares tro att deras försvar av ”brittiska arbetare” skapar ett alternativ till fascisterna. Internationalism måste vara en startpunkt för vår utmaning av Labour vid nästa val.

Men viftande med Union Jack (brittiska flaggan) är inte den enda fara som hotar en förenad utmaning från vänster; den andra är att begå misstaget att försöka återuppbygga ett nytt reformistiskt parti, grundat på ”gamla Labours” principer.

Speciellt under en kapitalistisk kris är det ingen bra idé att eftersträva en kompromiss som kommer att överbrygga kapitalisternas och arbetarklassens intressen. När ett företag går i konkurs, ställs frågan skarpt: kreditorerna bryter sönder företaget och säljer tillgångarna för att rädda sina pengar – arbetarna och deras pensionspengar vräks åt sidan. Det finns bara ett alternativ: företaget måste förstatligas för att rädda jobben och driva det för sociala behov och inte för vinst. Miljonärerna som mjölkade företaget under årtionden bör inte få en enda krona till.

Det har aldrig funnits en bättre tid för att avslöja och avvisa profitens politik och ”den marknad” som är inneboende i kapitalismen. Vi behöver förespråka demokratisk planering av ekonomin i dess helhet, som ett alternativ till marknaden. Vi måste göra en realistisk bedömning av kapitalisternas och deras stats förmåga att motstå och sabotera seriösa socialistiska åtgärder. Revolutionärer bör, kort sagt, inte vara rädda för att argumentera för revolution.

Det kommer givetvis att innebära argument, en debatt i ett nytt vänsteralternativ mellan reformister och revolutionärer. Men här stöter vi på ett problem. Bland de tusentals aktivister som vill bygga ett alternativ till Labour, är antalet övertygade reformister antagligen mindre än antalet som tror att det behövs en revolution, men som också tror att man inte kan säga det öppet i valtider. Det är den ursäkt som ”revolutionärer” som Socialist Workers Party och Socialist Party ger för att alltid ställa upp på reformistiska program. Det står klart att de vill att den nya alliansen eller det nya partiet ska göra det samma.

Workers Power hävdar att det i en period av djup kapitalistisk kris är både möjligt och nödvändigt att föra fram ett handlingsprogram för att ta itu med massarbetslöshet, nedskärningar, fattigdom, rasism och krig, och som är grundat på att expropriera utsugarna och framtvinga arbetarkontroll över industrin, bankverksamheten och handeln; ett program som öppet för fram behovet av ett revolutionärt störtande av kapitalisterna och deras stat. Vi tror, kort sagt, att det som behövs är ett antikapitalistiskt program och ett parti som kämpar för det.

Vi tror också att om vi lyckas dra in betydande delar av arbetarklassen i en ny politisk formation – och det finns en stor potential för det – då måste de själva fatta beslut demokratiskt och efter en ordentlig debatt mellan de existerande vänsterorganisationernas konkurrerande strategier.

Parti eller allians?
En annan fråga som rests i den nuvarande diskussionen är huruvida vårt mål ska vara ett nytt politiskt parti eller bara en valallians. Martin Smith och Alex Callinicos, från Socialist Workers Party, har båda varit framträdande förespråkare för att begränsa det till en valallians, inte ett parti som kämpar i hela raden med frågor.

Men det finns många problem med den inställningen.

Den breda massan av människor röstar, för det första, på partier, inte allianser som är här idag men borta i morgon. Tragedin är att extremhögern har vunnit stöd för sitt parti – BNP – under tio år medan vänstern begått misstag.

En allians skulle, för det andra, mer sannolikt bara samla de existerande vänstergrupperna, istället för att dra in bredare skikt av arbetarkämpar i en ny, massomfattande politisk organisation, dvs. ett parti.

En allians skulle, för det tredje, oundvikligen bli fokuserad på val, vilka kommer och går med några års mellanrum, när vi behöver en organisation som kan ge kämpande ledning till arbetares kamp här och nu.

Frågan om vilken form ett nytt politiskt alternativ antar är inte, slutligen, åtskild från frågan om dess politik. En allians med de existerande organisationerna kommer långt sannolikare att duka under för den felaktiga idén att vi ska förenas runt en mycket minimal reformistisk uppsättning med krav som inte erbjuder ett kämpande antikapitalistiskt alternativ.

Framtidsutsikter
Sammanbrottet för Labours väljarstöd och BNP:s uppstigande ger ett kraftfullt objektivt imperativ till vänsterenhet och en ny politisk formation. Men det finns många politiska problem som fortfarande behöver lösas om vi ska lyckas.

Vi måste bryta med opportunismen, främjandet av kortsiktiga valframgångar genom att överge grundläggande principer, och sekterismen, vägran att förenas i handling med de som inte delar ens politiska världsbild.

Den socialistiska vänsterns organisationer har en djupt inrotad och dålig politisk praktik, som vi inte kan förvänta oss att förändra utan verkliga påtryckningar från en massomfattande bas i arbetarklassen.

Det är därför som det verkligen är ett imperativ att vi redan från början har perspektivet att bygga ett parti, som har rötterna i arbetarklassen och därmed storleken och auktoriteten att vara en verklig utmanare om makten. Allt som är mindre än det kommer inte att kunna lösa de uppgifter som ställs av den kapitalistiska krisen.

Om vänsterns organisationer hade modet i sina övertygelser, och förtroende för det militanta avantgarde i arbetarklassen som leder dagens ökade kamp, då kan ett nytt antikapitalistiskt parti, som i Frankrike, bildas nu. Vi är övertygade om att det – precis som i Frankrike – inom några månader skulle samla flera gånger antalet medlemmar i de nuvarande vänstergrupperna.

Med tanke på den korta tid som är kvar till de allmänna valen, skulle det inte kunna fullborda ett program som förkroppsligar hela dess strategi. Men det kan anta ett omedelbart handlingsprogram med antikapitalistiska krav, som utformats för att få kapitalisterna att betala kostnaden för krisen, och en lista med kandidater från alla politiska organisationer och från ledarna i de nuvarande striderna.

Ett parti skulle emellertid, istället för en valallians, fortsätta sin aktivitet varje dag, som en inspirerande kraft som leder motstånd mot en regering som kommer att försöka göra stora nedskärningar. Den enheten i kampen kommer att erbjuda de bästa möjliga förutsättningarna för en öppen och demokratisk debatt om hela partiets program. Precis som vi tror att revolutionärer kommer att vinna respekt och stöd i främsta ledet i striderna mot den nya regeringen, tror vi att de kan vinna argumenten för ett revolutionärt, inte ett reformistiskt program, inte något slags fuskversion mellan de två.

Luke Cooper

Artiklar om samma ämne:  Nytt antikapitalistiskt parti i Frankrike |  Storbritannien: Vi behöver ett antikapitalistiskt alternativ |  Kampen mot borgarnas regering: Vi behöver ett antikapitalistiskt parti! |  Viking, Laval och allt det där – är argumenten från No2EU berättigade? |  Nationalistisk strejk i Storbritannien |