Arbetarmakt

Bildandet av nästa tyska regering är nu bara en formsak. Även regeringsprogrammet är nu klart – bortsett från vissa oklarheter i spelet mellan koalitionsparterna. Det blir en regering för sociala nedskärningar och angrepp på arbetarklassen av ett slag som inte förekommit sedan konsolideringen av kapitalismen i början av 1950-talet.

Varför vann svart-gult?
De röd-gröna och den stora koalitionen har med Agenda 2010, Hartzlagar och krigen i Jugoslavien och Afghanistan banat väg för det här valet.

Fackföreningarnas ledare har inte försvarat löntagarnas intressen utan framför allt ”sitt” regeringsparti, SPD. De har i åratal framför allt sörjt för att krisens effekter på arbetarklassen skjutits upp genom åtgärder som ersättning för korttidsarbete, dvs. den stora massakern på jobb kommer nu att inträffa under svart-gult (CDU:s koalition med FDP) styre.

Framför allt fick den härskande klassen nytt självförtroende genom valet. FDP:s andel av rösterna, förstärkningen av den högra, öppet nyliberala flygeln inom CDU under valkampen, och att alla företagarorganisationer tydligt föredrar svart-gult, signalerar: Nu måste vi ha en regering för generalangrepp!

Med FDP har ett parti som står för en klar profil fått en massiv framgång. FDP företräder som inget annat parti nyliberalism och avreglering, alltså en politik som den nuvarande historiska krisen för systemet inte har skapat men framkallat. De står för miljardernas elände och miljardärernas rikedom.

Minimilön och höjda pensioner? Säkert inte med FDP!

Även om CDU och det bayerska CSU slickar sina sår, glädjer sig deras ledande skikt i FDP:s kölvatten över segern för svart-gult. Ministerpresidenten Wulff i Niedersachsen tillkännager också att det nu handlar om ett ”rent CDU” och att FDP inte längre så lätt kan dra sig undan CDU.

Förutom ett program för att säkra monopolen och den tyska imperialismen (EU, Afghanistan), vilka obehindrat och med större kraft ska fortsätta att främjas, tjänar parollen om ”skattesänkning”, som FDP kunde monopolisera, i framtiden förmodligen inte bara liberalerna, utan en hel regering som medel för att rättfärdiga en drastisk omfördelning underifrån och uppåt och utsmycka den med skattelättnader för de övre mellanskikten.

SPD:s historiska katastrof
Att svart-gult efter mer än tio år åter kan uppnå majoritet i en historisk krisperiod för kapitalismen kan vid första anblicken tyckas paradoxalt. Borde åtminstone inte de partier som inte bara förvaltar det bestående systemet dåligt, och som i likhet med SPD som inget annat parti står för marknadsekonomi (oavsett om den är ”social”, ”nysocial” eller renodlad) också ”bestraffas”? Men ett val är ingen barometer för rättvisa, utan för styrkeförhållandena och formerandet av klasser och klassallianser.

Den härskande klassen har, det signalerar valet, använt krisen för att bilda ett nytt block vid makten, som kan överleva på längre sikt utan SPD. Annat är det med löntagarna. Efter att SPD inte kunnat ge något svar på krisen, underordnat sig en ”nationell kraftansträngning” och krävt några fler ”regleringar” av finansmarknaderna, förutom att på vägen ha räddat själva bankerna och med fackföreningsledarnas hjälp ha bevarat lugnet på arbetsplatserna, har moren gjort sitt.
Steinmeier, Steinbrück och de andra kan sätta sig på oppositionsbänken, kanske också i någon företagsledning (Magna kan eventuellt höra av sig).

Omfattningen av SPD:s katastrof kan knappast överskattas. Sedan 1998 har SPD förlorat hälften av sina väljare – från omkring 20 miljoner (40,9 procent) till 10 miljoner (22,9 procent). Bara 22–23 procent av de arbetslösa och bara 18 procent av förstagångsväljarna valde SPD. Bland arbetare och anställda låg partiet runt 24 resp. 21 procent. Det är bara pensionärerna som röstar på SPD över genomsnittet: 29 procent. Nästan 2 miljoner av SPD:s väljare från 2005 stannade hemma. Det jämfört med 2005 betydligt lägre valdeltagandet förklaras framför allt av socialdemokrater som inte längre vill rösta på SPD men inte heller på något annat parti.
Krisens orsak är lätt att identifiera: regeringsdeltagandet sedan 1998, från de röd-gröna till den stora koalitionen (med CDU), har ordentligt försvagat och undergrävt SPD:s bas i arbetarklassen, ja, även i fackföreningarna.

Under tio års regerande har SPD (med)regerat ända till självutplåning. Nu står de inför ett blodbad på sin politik. Och det har de förtjänat! Medlidande är inte påkallat. Tvärtom: Den tid när SPD hade ”monopol” på den organiserade arbetarklassen kan förväntas gå mot sitt slut.
Men det går inte att räkna med en snabb urholkning av SPD. Det signalerar redan hotet att använda Steinmeier som ”oppositionsledare”.

Men det kommer att bli en kris inom SPD – och ännu viktigare – en kris i förhållandet mellan SPD och fackföreningarna, framför allt när de stora yxorna kommer att svingas mot den organiserade arbetarklassen under de närmaste månaderna.

Är det möjligt med en annan regeringspolitik än SPD:s?
Men det gäller också att varna för felaktiga slutsatser av SPD:s bankrutt. Die Linke – främst Lafontaine – hävdar att SPD kunde besparat sig sin kris om de röd-gröna sedan 1998 hade genomfört Lafontaines politik och inte Schröders. Kanske Die Linke inte hade funnits då.

Det låter vid första anblicken troligt och många besvikna socialdemokrater tänker på det sättet. Men det är ännu viktigare att Vänsterpartiets ledare har det strategiska målet att använda nästa mandatperiod till att förbereda en allians för en ”ny politik” och ”återsocialdemokratisera” SPD.
Den här uppfattningen stöds av att SPD – som drivits åt vänster – kan bli en partner i en ”reformregering” på förbundsnivå. Därtill kommer att det i Saarland förestår en koalition med SPD, Vänsterpartiet och de Gröna, som bara kan misslyckas på grund av de Gröna. Även i Thüringen och Brandenburg kan det snabbt bli en delstatsregering med SPD och Vänsterpartiet.

SPD:s politik har dock inte – tvärt emot vad Vänsterpartiets ledning vill få oss att tro – misslyckats därför att man använt statsapparaten och regeringsmakten på ett felaktigt sätt. Även en borgerlig reformpolitik – och Lafontaines vänsterversion av keynesianismen är inget annat – har sina snäva gränser. Den gränsen utgörs av kapitalets behov av återhämtning.
Under det ”ekonomiska undrets” tid var det, på grund av ett mycket gynnsamt utgångsläge under en längre period, möjligt att förbinda stigande vinster med stigande löner och inkomster för löntagarna, uppbyggandet av ”välfärdsstaten” osv. Orsaken var de mycket gynnsamma villkoren för det västtyska kapitalet under 1950– och 1960-talet.

Den perioden är dock för länge sedan över. Vinstnivåerna sjönk mot slutet av 1960-talet/början av 1970-talet. I de flesta branscher rådde överproduktion. Spekulationerna på finansmarknaderna var under den här fasen ett medel för att inte låta kapitalismens kristendenser uppträda öppet, eftersom överflödigt kapital flöt in på penningmarknaden och dessutom på konstgjord väg stimulerade den globala efterfrågan.

En politik för ”sociala reformer” var dock redan under den perioden, dvs. tiden med den röd-gröna regeringen, inte längre möjlig. SPD tvingades genomföra ”motreformer” om man ville stå i spetsen för den här staten – vare sig man ville eller inte.

Den borgerliga staten – och det måste Lafontaine ha egen erfarenhet av – kan inte fritt användas för det ena eller andra samhälleliga intresset. Den är kapitalets stat, den kan bara och måste användas som sådan.

Genom en renodlad parlamentarisk reformregering, som för hundrade gången vill använda staten för att utjämna skillnaden mellan fattig och rik, lönearbete och kapital, finns inget att vinna. Den lärdomen måste också dras av SPD:s katastrof. En ny upplaga av SPD:s politik genom Die Linke kommer i slutändan inte att ge något annat resultat än SPD:s.

Vänsterpartiets framgång och dess betydelse
Till detta kommer att vi inte på något sätt befinner oss i slutet av kapitalismens historiska kris. Även om den ekonomiska tillväxten ökar något, måste krisens kostnader ändå betalas.
Die Linkes röstetal (delvis också alla SPD-anhängare som inte röstade) är i alla fall ett uttryck för att den stora koalitionen inte var något perspektiv för arbetarklassen och att den har skadat SPD.

För miljoner löntagare är Die Linke ett medel för att avvisa nyliberalismen, delvis också ett uttryck för att avvisa det bestående systemet och delvis även uttryck för en beredskap att kämpa.

Inom arbetarklassen har Die Linke hårt ansatt SPD:s monopol. Bland de arbetslösa har Die Linke överflyglat SPD och blev med 26 procent starkaste parti! Även bland arbetare är partiet med 18 procent företrätt över genomsnittet. Utan tvivel har de också ökat sin andel bland fackligt anslutna.

Die Linke går ur valet entydigt stärkta. Nu måste de ställas inför krav på att också i praktiken delta i kampen mot den nya regeringen. Det räcker inte bara att tala om minimilön, rättvisa, räddande av arbetsplatser etc. – man måste också kämpa för det!

Det räcker inte att följa efter fackföreningsledarna, eftersom funktionärerna ofta själva godkänner nedskärningar av personal på arbetsplatserna. Det räcker inte att kräva rätten till generalstrejk, man måste också kämpa för att den förbereds och genomförs.

I det avseendet är inte partiledarnas och -funktionärernas uttalanden från valkvällen alls positiva. Många talade om att SPD måste ”återsocialdemokratiseras”. I Brandenburg kräver man att SPD deltar i bildandet av en koalition. Lafontaine talade i tevebolagens ”elefantrunda” (eftervalsdebatt mellan partiledarna) om att Die Linke vill använda förbundsrådet för att stoppa den nya regeringen. Hur det ska gå till med en majoritet för CDU/CSU och FDP, lämnar han öppet.

Men även om det blir en majoritet med SPD, Gröna och Vänsterpartiet i andra kammaren, skulle det vara grovt vårdslöst att förlita sig på ”ståndaktigheten” hos en sådan ”opposition”. Och har inte Lafontaine själv som ”oppositionsledare i förbundsrådet röstat för ”asylkompromissen” – dvs. i praktiken upphävandet av asylrätten?

Hur ska motståndet kunna utvecklas?
Det är dock betecknande vad Vänsterpartiets spetsar inte tar upp, nämligen frågan om hur den framtida regeringen ska kunna bekämpas på gatorna, på arbetsplatserna och på universiteten. Det är dock den avgörande frågan under kommande månader i kampen mot hotande massavskedanden och kommunernas nedskärningar och besparingar i miljardklassen.

Mot generalangreppet hjälper bara en bred politisk kamp! Därtill behöver vi en plan för mobilisering och kamp, som diskuteras och beslutas på det tyska socialforumet i oktober, på den fackliga vänsterns konferens (31 oktober/1 november) och antikrisalliansens konferens (14–15 november). Dessutom måste Die Linke bekänna färg! Därför föreslår vi följande krav, aktionsformer och perspektiv:

– Mot alla avskedanden! 30-timmarsvecka med full lön och ersättningspersonal! Uppdelning av arbetet på alla – under arbetarkontroll!
– För en rörlig skala för löner och sociala inkomster mot inflationen!
– För en minimilön på 11 euro per timme netto! Bort med Hartzlagarna och pension vid 67! Arbetslöshetsersättning och minimiinkomst för pensionärer och lärlingar på 1 600 euro per månad, som finansieras genom progressiv beskattning av förmögenheter och kapital!
– Nej till räddningspaket och konjunkturprogram för kapitalisterna! Alla affärsunderlag ska vara öppna för arbetarinspektion! För ett program med samhälleligt nyttiga arbeten under kontroll av de anställda och brukarna!
– Expropriering utan ersättning av bankerna, och sammanslagning av dem till en enhetlig statsbank under arbetarkontroll!
– Expropriering av storföretagen under arbetarkontroll – börja med företag som sänker lönerna och som vill avskeda!
– Ockupationer, blockader och strejker ända fram till generalstrejk!
– Uppbyggandet av aktionskommittéer och lokala allianser mot krisen, som samordnas nationellt och internationellt!

Martin Suchanek