Arbetarmakt

Den danska sektionen av Fjärde Internationalen, SAP (Socialistisk Arbejderparti), ingår i den vänsterreformistiska valalliansen Enhedslisten. SAP har nu i ett uttalande från sin Landsledelse den 22 augusti (www.sap-fi.dk) svarat på ett utspel från socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt med innebörden att den regering som förhoppningsvis ska ersätta den nuvarande borgerliga regeringen ska bestå av socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti.

SAP:s ledning hävdar att ett regeringsskifte är förutsättningen för en mer solidarisk, social och hållbar politik, men bara förutsättningen. En bättre politik kommer inte av sig själv, hävdar SAP:s ledning. Det kan vi givetvis hålla med om.

Alliansen mellan socialdemokratin och SF i Danmark utvecklas dock efter det mönster som Stoltenbergs koalition i Norge har blivit modellen för. Det resulterade i sådant som att Sosialistisk Venstres ledare är finansminister i det kapitalistiska Norge. Det råder ingen tvekan om att det är socialdemokratins ledare som drar det längsta strået i den här typen av allianser. Den svenska röd-gröna alliansen går i samma spår.

Förutsättningen för att socialdemokratins ledare ska låta vänstern få vara med är i alla tre länderna att de är beredda att kompromissa bort alla rester av antikapitalism och radikalism. SAP:s ledning konstaterar samma förhållande i den danska alliansen: SF anpassar sig till socialdemokratins politik. Då bör vi också ha i åtanke att den danska socialdemokratin aldrig har utmärkt sig för någon som helst form av radikalism.

SAP:s ledning är dock inte nöjd med hur socialdemokraternas och SF:s ledare går till väga. Deras metod, som knappast borde förvåna någon som anser sig vara revolutionär socialist är att ledarna gör upp bakom ryggen på partiernas medlemmar och anhängare. SAP påpekar förnumstigt att: ”Om S och SF vill skapa förändring för vanliga människor, så bör de lyssna till vanliga människor. En verklig förändringsprocess kräver engagemang och mobilisering underifrån.”

I det här sammanhanget ser de så kallade trotskisterna i SAP en uppgift för Enhedslisten: ”Enhedlisten har en viktig uppgift i arbetet för att störta den borgerliga regeringen, pressa S och SF att ta makten och icke minst kampen för att pressa S och SF till att föra arbetarpolitik, dvs. en politik för vanliga löntagare”.

SAP:s ledare menar att Enhedslisten ska se som sin främsta uppgift – både i Folketinget och i rörelser utanför – att ”kräva, att S och SF tar regeringsmakten och genomför en politik, som är lika lojal mot vanliga människor, som den borgerliga regeringen varit mot överklassen.” Nu har Enhedslistens grupp i folketinget, tvärtemot SAP:s råd, påmint Thorning-Schmidt om att hon inte ska glömma det vänsterliberala – dvs. rakt igenom borgerliga – radikala partiet när socialdemokratin vinner nästa val.

”Den optimala parlamentariska situationen efter nästa val är, att S och SF kan bilda majoritet med Enhedslisten och utan De Radikale”, påpekar SAP. Det ska också noteras att SAP inte utlovar något okritiskt stöd till en S-SF-regering: om en sådan regering inte genomför förbättringar för folkflertalet, förtjänar den att falla.

Men hela föreställningen om att en regering som består av socialdemokratin och Socialistisk Folkeparti skulle kunna föra arbetarpolitik är en centristisk illusion med en lång historia. Vi känner igen resonemangets logik från otaliga vänsterreformister: om bara socialdemokratins ledare kan fås att lyssna till fotfolket, kan arbetarklassens intressen tillgodoses.

SAP:s ledning gör sig till tolk för grova illusioner om reformismen. Uttalandet från SAP visar också på den spännvidd som finns i centrismens anpassning till reformismen. I Sverige är Socialistiska Partiet absolut emot att ge kritiskt stöd i val till vare sig socialdemokratin eller vänstern, baserat på arbetarklassens objektiva behov, som en taktik för att bryta reformismens inflytande. I Danmark utlovar Fjärde Internationalen istället arbetarpolitik från samma politiska krafter om man bara lyckas skapa tillräckligt tryck från arbetarna och småfolket. Konsekvens får man förgäves leta efter i centrismens politik.

POM