Fascisten Nick Griffin gästar BBC-program – en lärdom i hur man inte stoppar BNP

British National Party är en organisation som går framåt. Det berör miljoner människor i hela det brittiska samhället: BNP är ett elakartat rasistiskt parti med betydande kontakter med fascistiska rörelser världen över, har en förhärdad kärna med nazister i sin centrala ledning och apparat och en meritlista med systematiskt våld mot svarta, asiatiska och invandrade grupper överallt där de fått fotfäste.

BBC:s beslut att bjuda in BNP:s ledare Nick Griffin till programmet Question Time kommer alltid att vara kontroversiellt. Efter att BNP vunnit två platser i EU-parlamentet, hävdade BBC att det var ett allmänt intresse att låta Griffin tala, eftersom partiet fått stöd (med nästan en miljon röster i EU-valet) och det, menar BBC, innebär att deras politik måste granskas av andra politiker och av allmänheten.

Det här var inte första gången Griffin framträdde i teve. Han och andra BNP-medlemmar har intervjuats tidigare. Det som gjorde plattformen i Question Time annorlunda är dess roll som prestigefylld scen i brittisk politik där partierna ges en plattform för att föra fram sina idéer. Det ger deltagarna en viss status, ett tyst erkännande att de befinner sig i den brittiska politikens huvudfåra.

Det blev en omfattande våg med antifascistiska protester mot beslutet. Framträdande politiker i Labourpartiet som Peter Hain, som varit antifascist sedan 1970-talets Anti-Nazi League, liksom olika fackliga ledare, uppmanade BBC att avstå, och hävdade att eftersom Nick Griffin är en fascistisk ledare för ett fascistiskt parti borde han inte få någon plattform för att föra fram sina åsikter.

Det splittrade det liberala etablissemanget mitt itu. Den ena halvan, inklusive hierarkin i BBC ända upp i toppen, hävdade att Griffin måste avslöjas i den offentliga granskningens ljus. Det var faktiskt just det – behovet att granska BNP och avslöja dem – istället för argumentet för yttrandefrihet, som de till slut fokuserade på när debatten intensifierades inför sändningen.

När den 22 oktober närmade sig nådde medierna ett crescendo, speciellt BBC, när debatten om Griffins deltagande fyllde både radiovågor, teveskärmar och tidningar. BBC höll fast vid sitt beslut och när tusentals samlades på Wood Lane (där BBC:s huvudkontor ligger) där programmet skulle filmas dök Griffin upp.

Question Time
Det stod alldeles tydligt en del på spel i det här programmet, eftersom det skulle erbjuda ett lackmustest för vilken slags strategi som behövs för att bekämpa BNP: debatt och ”offentligt avslöjande” eller ingen plattform?

En del pekade på när den fascistiske ledaren Le Pen från franska Front National framträdde i fransk teve i mitten av 1980-talet, vilket förde in honom i den franska politikens huvudfåra och gav hans vidriga rasistparti ett enormt lyft i opinionsundersökningarna.

Mot slutet av debatten sade Jack Straw från Labour att ”kvällen har varit ett stort nederlag” för BNP. Men det visade sig snabbt vara en villfarelse. Framträdandet var en triumf för fascisterna, vilket de har firat under de senaste dagarna.

Det beror inte på att Griffins framträdande var speciellt framstående. Han var inte någon bra talare och värden, David Dimbelby, tillsammans med Jack Straw, Labours justitieminister Chris Huhne, en liberaldemokratisk parlamentsledamot och högerns pär Sayeeda Warsi, angrep honom för hans nazistiska politik.

En del av hans mer skandalösa påståenden om ras, tillsammans med en påminnelse om hans tidigare förnekande av Förintelsen citerades och Griffin framstod som någon som inte kunde svara på anklagelserna och desperat försökte dölja sin verkliga fascistiska politik och sina åsikter.

Den amerikanske dramatikern Bonnier Greer, som satt bredvid Griffin, levererade en del hårda slag mot honom och angrep honom för en del av det han sade. Publiken var också till större delen emot BNP. Omedelbart efter programmet spelade BBC gång på gång upp avsnitt med höjdpunkterna på sin nyhetskanal, vilka visade en del av de mest fientliga reaktionerna från publiken. BBC vidhöll att Griffin hade avslöjats, att det var mångkulturell liberalism i handling och att BNP visades upp som ett marginellt parti med galna rasistiska idéer.

Demonstranterna hade inte stoppat programmet, och trots de omkring 30 modiga personer som stormade BBC:s centra och blev brutalt bortsläpade av polis och vakter gick BBC:s chefer till sängs den kvällen nöjda med att deras plan hade fungerat. Åtta miljoner tittare valde BBC för att se fascisten bli nedargumenterad på rygg av respektabla borgerliga politiker. Brittisk demokrati hade, menade man, hade förnyats genom rationella och fredliga argument.

Nästa dag var tidningarna fulla av artiklar mot BNP, faktiskt på framsidan av varje rikstäckande tidning. En del av de mest högerinriktade tidningarna var mest fientliga och kallade öppet Griffin nazist. De liberala tidningarna pekade lugnt på det tydliga nederlag som Griffin lidit i en offentlig debatt. BNP hade släpats ut i rampljuset och skrumpnat ihop i det skarpa ljuset.

Det fanns några undantag. Metro i London hade en skandalöst positiv artikel som helt enkelt okritiskt återgav hans uttalanden från programmet om att Churchill skulle ha gått med i BNP och hans förnekande av att bedriva nazipolitik.

BNP slår tillbaka
BNP framställer sig medvetet som ett modigt ”minoritetsparti”, ett parti mot etablissemanget som står inför den fulla kraften hos BBC:s och medievärldens liberaler och kryptomarxistister. De säger till sina medlemmar att fackföreningarna styrs av kommunister och att varje nyhetsartikel som avslöjar dolda sanningar om deras fascism och våldsamma rasistiska karaktär är beställningsjobb, lögner och förtal. BNP frodas genom att vara i underläge och det är därför som Griffin fick vara med i Question Time.

Trots sina hackiga och korkade svar, framstod han som en man under angrepp från det politiska etablissemanget, samma etablissemang som BNP:s anhängare, och många andra, känner sig hopplöst främmande inför.

Morgonen efter påstod BNP:s språkrör John Walker att Question Time hade ändrat formatet för att uteslutande koncentrera sig på BNP. De hade givit panelen grönt ljus för att rikta skandalösa angrepp mot Griffin, vilka Dimbelby inte förhindrade. Det var också, i ärlighetens namn, sant. Det var inte ett normalt Question Time, utan ett systematiskt angrepp på BNP:s politik. Medlemmar i BNP hävdade på nätet att publiken hade fyllts med ”folk från Labourpartiet” eller ”antifascister”, som tagits dit speciellt för att få deras ledare att göra ett dåligt intryck.

BBC stammade. De hade gått för långt. Istället för att bjuda in Griffin som en politiker bland många, hade de faktiskt gjort om programmet till att handla om honom. Istället för att vara en opartisk plattform hade Question Time gjorts till en mediehändelse. Griffin sade att han skulle lämna in ett formellt klagomål om programmet och BBC:s uppförande, speciellt om de personliga angreppen på honom själv.

Sedan förverkligades BBC:s värsta farhågor. Söndagens tidningar publicerade en opinionsundersökning, som beställts av Daily Telegraph, som i efterdyningarna från programmet frågade deltagarna om de kunde tänka sig att rösta på BNP. BNP brukar i genomsnitt få omkring 2 procent. På lördagen den 24 oktober sade 22 procent att ”allvarligt kunde överväga” att rösta på BNP, samtidigt som de hade gått upp till 3 procent i väljarnas preferenser. BNP skickade ut ett pressmeddelande som påstod att programmet hade lett till det största antalet förfrågningar i deras historia från människor som ville gå med. ”Le Pen-scenariot” blev verklighet.

Vad hände?
Den liberala medelklassen som redan visste att BNP var ett rasistiskt parti fick sina åsikter bekräftade, därför trodde de att han hade blivit avslöjad. De såg i hans svaga och stammande framträdande enbart en man som var utom sig när han ställdes inför den vältalige Chris Huhne.

Men Griffins framträdande hjälpte faktiskt till att påtagligt förskjuta debatten högerut, vilket var precis det BNP ville. Efter att ha fått en laddad fråga från en man om huruvida BNP:s uppgång hade orsakats av Labourpartiets ”problem” med invandring, överlät de tre partierna i politikens mittfåra initiativet till BNP när de snubblade över varandra för att angripa invandrare. Istället för att tydligt försvara invandrare från rasistiska angrepp, argumenterade de om ”vem som bar skulden” till invandringen och vilket parti som skulle släppa in minst antal invandrare efter nästa val.

Griffin bara satt där och log. Det här är precis vad BNP vill ha. Argument på samma nivå som i Daily Mail om invandring och asyl, vilka harmonierar med deras egna åsikter, och sedan låta dem posera som partiet som ”är beredda att göra något åt det”.

Rasisten i den vita arbetarklassen eller medelklassen som står utanför arbetarrörelsen och som är ett rov för dessa efterblivna idéer attraheras av BNP framför andra av just den orsaken. En medlem i BNP höll vid ett tillfälle upp ett plakat med uppmaningen: ”Läs Daily Mail och rösta på BNP”. Läs och acceptera mittfårans rasism när det gäller invandring och rösta sedan, kort sagt, på de radikaler som är beredda att verkligen handla.

Grifffin gjorde fruktansvärda påståenden om islam och upprepade sin fras, som fick honom åtalad för några års sedan för anklagelsen om rashat, att den är en ”ond och grym tro”. Men ingen av politikerna kunde få till ett seriöst svar. Och var det inte Jack Straw själv som sade att han kände sig ”illa till mods” när en muslimsk kvinna i niqab kom till kontoret i hans valkrets?

Griffin förlorade debatten men vann stödet. Det finns uppenbara slutsatser att dra om vad detta exakt visar om ”avslöjande” som antifascistisk taktik.

Liberalism gentemot marxism
Liberaler menar att det finns vissa allmänna sanningar som är omistliga för alla, exempelvis yttrandefrihet. Även om de inte trodde att Griffin faktiskt skulle avslöja sig själv (om han till exempel var en så bra talare som Hitler, eller om hans politik betraktades som förnuftig) är det ändå en fråga om principer att han ska tillåtas tala.

Marxister avvisar detta. Inte för att vi alltid är emot yttrandefrihet, marxister har faktiskt varit bland de mest högljudda och vältaliga förespråkarna för den i modern historia, utan därför att dessa friheter för oss inte är abstrakta och universella. Vi kämpar för att den arbetslöse ska ha rätt till ett arbete, men det innebär inte att vi försvarar rätten att arbeta för strejkbrytare som struntar i strejkvakterna. För oss är rättigheter inneboende i och bestämt förbundna med klasskampens behov.

Fascismen är inte bara en otäck rasism eller en speciellt chockerande uppsättning med idéer. BNP har, när allt kommer omkring, inte längre uppfattningen att alla som inte är vita ska repatrieras från Storbritannien. Istället fokuserar Griffin på kampen för att avbryta all invandring (stänga gränserna), ett krav som många rasistiska partier och individer delar, inklusive en del av Labours parlamentsledamöter.

Det som gör BNP till ett fascistiskt parti är att det är ett våldsamt parti, ett parti som är berett att använda våld mot sina motståndare och att utrota all demokrati när de väl kommer till makten. Även om de för närvarande prioriterar val och att vara respektabla för att vinna stöd, har BNP i sin kärna en fascistisk grupp med ledare och organisatörer vars projekt är att bygga upp ett rasistiskt massparti och med tiden utvecklas till en öppet fascistisk kraft.

Socialister stöder därför inte deras rätt att yttra sig, eftersom deras yttrandefrihet är deras frihet att sprida sina åsikter, skapa kontakter med en rasistisk publik och organisera dem. Men för de som ville avslöja Griffin är sakens kärna att det istället för att avslöja honom resulterade i motsatsen, det främjade honom. Hur kan det komma sig?

Ett felaktigt antagande är att det inte finns någon rasism i Storbritannien, eller att rasisterna bara är en handfull knäppskallar. En del påstår att BNP:s röstetal faktiskt bara är proteströster som inte har något med deras rasistiska dagordning att göra.

Båda antagandena är felaktiga. Storbritannien är en gammal imperialistisk nation vars imperium var byggt på rasism. Behandlingen av flyktingar och invandrare i de ”respektabla” politiska partiernas politik och regeringsbeslut är tydligt diskriminerande och föder en kultur av misstänksamhet och rädsla bland vanliga människor.

Samtidigt som den här ”mjuka” rasismen mot invandrare i Storbritannien inte är densamma som den gamla ”hårda” rasismen – dvs. den har en implicit underström av vit överlägsenhet snarare än en explicit – är den en verklig politisk verklighet som speciellt har utvecklats under de senaste tio åren.

Rädslan för att det finns för många invandrare, ”bluffande asylsökare” och idén att de tar bostäder och jobb från ”brittiska” människor, finns hos många människor. Givetvis är denna rädsla en produkt av att kapitalismen splittrar oss och får de fattiga att kämpa mot varandra medan bankirerna lever i lyx på skattebetalarnas bekostnad, men det gör dem inte mindre rasistiska eller farliga.

BNP siktar på att ta sig in i det skiktet av missnöjda och verkligt rasistiska människor i hela landet, i nedgångna städer över hela Storbritannien vilka fått se industrier, jobb och gemenskap försvinna. BNP vädjar till människors sämsta instinkter, som främjas och odlas av medierna och den politiska huvudfåran.

Att ge BNP en plattform hjälper dem bara att tränga in i dessa samhällen och nå ut till många fler än de annars skulle nå. Det är därför som marxister motsätter sig den liberala strategin och mot den ställer en militant arbetarkamp mot fascismen.

Arbetarklassen måste slå tillbaka
Den andra faktor som hjälper BNP att växa nu är den ekonomiska krisen. Recessionen kastar ut människor i arbetslöshet och driver in dem i desperata situationer. Men oavsett vad BNP säger, är de inte ett antikapitalistiskt parti. De är sammanvigda med den brittiska kapitalismen och försvaret av profiter, oavsett vilka lögner de försöker sprida om att vara för ”vita arbetare”.

I en kapitalistisk kris växer missnöjet, samhället polariseras och miljoner vänder sig till höger och vänster efter mer radikala svar. Den politiska mitten – liberalerna, högern och Labour – håller inte under dessa omständigheter. När allt kommer omkring är de partier för status quo, det politiska etablissemangets och den borgerliga elitens partier.

För att kunna bekämpa BNP, behöver vi ett alternativ. Delar av det är en alternativ syn på samhället – en socialistisk värld med verklig jämlikhet och frihet, inte nationalismens och det fascistiska hatets elände och förtvivlan. Vi behöver också knyta den till en omedelbar strategi och ett omedelbart svar i klasskampen. Vi behöver alldeles tydligt också försvara arbetarrörelsen och etniska minoriteter från det växande fascistiska hotet.

Det är därför som vi behöver ett antifascistiskt försvarsförbund.

För det andra behöver vi ett klasskampsalternativ till fascismens elände. Vi behöver organisera motstånd mot recessionen, förlusterna av jobb, nedläggning av skolor och nedskärningarna av budgeten för utbildning – låt oss exempelvis dra in hela områden i solidaritetskommittéer för de postanställda som också kan gå vidare till att kämpa i andra frågor.

Men mest av allt behöver vi ett politiskt alternativ.

Överallt där det bildas solidaritetskommittéer med fackliga strider eller kampanjer mot nedskärningar, kommer de snabbt att upptäcka att de kämpar mot en Labourregering som inte gör annat än angriper arbetande människor. Det är därför som vi har ett brådskande behov av ett antikapitalistiskt parti som är rotat i fackföreningarna och arbetarområdena och som kämpar för en revolutionär lösning på kapitalismen: ett socialistiskt samhälle grundat på en demokratisk plan för att omfördela de rikas rikedomar och egendom och lägga industrin och bankerna i våra händer.

Simon Hardy
www.workerspower.com