Fascisterna marscherar i Manchester

Framgångarna för det fascistiska British National Party (BNP) i EU-valet i juni har uppmuntrat extremhögern i Storbritannien. Nu används English Defence League (EDL) för att mobilisera på gatorna och hota minoriteter och framför allt muslimer. Våra kamrater i Workers Power deltog givetvis i motdemonstrationen och vi sammanfattar här deras rapport från protesterna.

Den 10 oktober lyckades närmare 1 000 slagskämpar från English Defence League (EDL) samlas i Manchester för en provokativ marsch genom stadens centrum. Den muslimska befolkningen var måltavlan för fascisternas provokation.

Mellan 1 500 och 2 000 antirasister och antifascister samlades för att konfrontera och om möjligt stoppa dem. Vid tidigare tillfällen, två gånger i Birmingham och en gång i Harrow i norra London, drevs EDL bort från gatorna av lokala svarta, asiatiska och vita ungdomar. Trots modiga ansträngningar från hundratals antirasister, varav en del greps, skingrades inte EDL den här gången och kunde framåt kvällen hålla sin marsch.

Det finns flera orsaker till att EDL lyckades den här gången. För det första var polisens närvaro massiv och nästan allt våld vändes mot antifascisterna. EDL tackar också polisen på sin hemsida. För det andra fick EDL stor publicitet i medierna i förväg, deras språkrör intervjuades och deras budskap spreds att de ”inte är rasister” och bara riktar sig mot ”extrema” muslimer. Om det vore sant, varför står det ofta ”Inga fler moskéer” på deras plakat?

För det tredje har BNP och EDL varit aktiva i valen, spritt sitt främlingsfientliga och islamofobiska gift i städerna i norr runt Manchester och i Yorkshire. För det fjärde övertalades muslimska ledare av polisen att driva en omfattande kampanj för att övertyga asiatiska ungdomar att inte delta i protesterna.

Därför kunde EDL mobilisera många fler och till skillnad från i Birmingham var det få asiatiska ungdomar som deltog i protesten. Samtidigt som polisen skärpte sin taktik, hade motdemonstranterna inte blivit bättre organiserade eller disciplinerade.

Ledningen för de antifascistiska krafterna misslyckades med att anta utmaningen. Det här är det som är svårast att diskutera, eftersom en del anser att det skadar enheten. Men det är det viktigaste att ta itu med, eftersom EDL kan drivas bort nästa gång – i Leeds den 31 oktober – om vi ändrar vår inställning.

Innan marschen krävde Manchesters Unite Against Fascism att polisen skulle förbjuda demonstrationen, väl medvetna om att där det inträffat tidigare har det också inneburit att polisen förbjudit antirasisterna att visa sin styrka. När de misslyckades med att få marschen förbjuden, uppmanade UAF istället till deltagande i ett möte för att ”fira det mångkulturella Manchester” vid lunchtid, och klargjorde därmed att de inte hade någon avsikt att initiera direkta aktioner för att stoppa fascisterna.

Muslimska ledare spelade dessutom en direkt förrädisk roll i att förhindra mobiliseringen av asiatiska ungdomar. Med olika hjälpmedel som e-post och sms uppmanades unga muslimer att hålla sig borta från stadens centrum.

Workers Power talade med gymnasisten Haleema som deltog i demonstrationen. Han berättade att polisen till och med släppts in i moskéerna av imamerna för att avskräcka ungdomar från att delta. Muslimska ledare uppträdde precis som rabbinerna i Tyskland innan Hitlers uppstigande till makten och förhindrade aktivt mobiliseringen av det egna motståndet.

En koalition av aktivister i Manchester Social Forum tog, efter UAF:s misslyckande med att uppmana till protester för att stoppa EDL, initiativ till att samlas i Piccadilly Gardens vid 10-tiden för att hindra anländande fascister från att samlas på de pubbar som polisen anvisat dem.

Men antifascisterna var för få och polisen trakasserade, stoppade och visiterade aktivister som var på väg till demonstrationen. På varenda gata fanns led efter led av poliser. Det fanns inget annat att göra än att stanna i parken och invänta fler aktivister.

Det dröjde inte länge innan ett hundratal studenter anlände från universitetet. De hade mobiliserats av Socialist Workers Party, som byggde protesten under UAF:s baner men också uppmanade till att stoppa EDL:s marsch. Därefter kom två busslaster med livliga antifascister från Liverpool och parken började fyllas med unga människor som såg ut att vara beredda att stoppa EDL.

När ett par talare framträtt på UAF:s möte i parken, kom cirka 60 EDL-huliganer ut från en pub i närheten. De började skrika och hålla upp nationalistiska banderoller. När de började marschera var det många som övergav UAF:s möte för att försöka stoppa fascisterna. Den socialistiska ungdomsgruppen Revolution befann sig i främsta ledet och uppmanade till armkrok för att hålla ihop och undgå att gripas.

Polisen trängdes tillbaka och förlorade tillfälligt kontrollen. Men polisen skickade in förstärkningar med attackhundar. Flera greps och åtminstone två fick sina händer svårt bitna av hundarna.

De här kom att bli den bestående bilden av dagen. Aktivisterna tvingades in och omringades i Piccadilly Gardens. Polisen var beredd att försvara EDL:s marsch med alla till buds stående medel. Försök gjordes att bryta sig ut men polisens batonger och den väntande kravallpolisen förhindrade utbrytningar. UAF fortsatte med sitt möte och försökte dra bort uppmärksamheten från aktivisternas försök att stoppa EDL. En del EDL-anhängare svarade med att ”heila” och motsade därmed deras påstående om att vara ”bekymrade brittiska medborgare”, något som de lyckades få en del medier att gå på.

UAF:s möte pågick fram till 17-tiden och när det upphörde, tog den antifascistiska mobiliseringen slut. Fler och fler anlände nu till EDL:s demonstration och de lyckades hålla sin marsch med omkring 1 000 deltagare och ett avslutande möte vid Victoria.

Händelserna i Manchester bekräftar det som många misstänkte när EDL förklarade att de skulle marschera i Manchester och Leeds – en allvarlig upptrappning av fascisternas aktiviteter i Storbritannien. Den historiska erfarenheten – inklusive National Front under 1970- och 1980-talet – visar att fascisterna vid en viss punkt måste försöka ta sig ut på gatorna. Raden med marscher visar att de nu bedömer att tiden är mogen.

Med början i Luton, Harrow och Birmingham, inriktar sig EDL nu på större städer i norra England där BNP uppvisat ett betydande stöd i EU-valet. Nu anländer EDL i mycket större antal, med en nationell profil, en propagandamaskin som lyckats få en del medier att skildra dem som moderata och med sympati från en poliskår som är besluten att tvinga fram deras ”rätt” att marschera med hjälp av lagar, batonger, kravallutrustning, attackhundar och beridna poliser.

Om de kan fortsätta att hålla demonstrationer av det här slaget, kommer de att börja röra sig mot det slags våld och förstörelse som användes mot muslimerna i Bradford 2001. Inte heller vänstern och arbetarrörelsen kommer att saknas bland måltavlorna för de fascistiska slagskämparna.

Den antifascistiska rörelsen måste därför intensifiera sin aktivitet, om vi ska kunna stoppa den här utvecklingen. UAF kan inte det med sina vädjanden till samma polis som angriper antifascisterna. Vi behöver bilda ett antifascistiskt försvarsförbund som kan organisera självförsvaret av antifascistiska demonstrationer, vilka sannolikt kommer att bli ännu mer utsatta för brutalitet både från fascisterna och polisen. Vi behöver organisera de ungdomar som framgångsrikt bemötte EDL i Birmingham.

Det finns alldeles tydligt en splittring inom UAF i dessa frågor. Många SWP-medlemmar inser nu att det är det här som är nödvändigt för att kunna ta steg framåt. Men högerflygeln i UAF driver en motsatt strategi – som skyggar för att konfrontera fascisterna på gatorna och som inte har någon avsikt att föra in de muslimska ungdomarnas energi och militans. Istället vill de förlita sig på polisen.

Lördagens demonstration visar ännu en gång det fruktlösa i att vädja till staten att stoppa fascismen, och faran i att låta protesterna ledas av människor som vill undvika sammandrabbningar.

Situationen är nu akut. EDF måste drivas tillbaka i Leeds den 31 oktober. Antifascister måste samlas för att tillsammans planera svaret och redan nu bygga upp en kämpande styrka. Och alla i UAF som motsätter sig ledarnas inställning och verkligen vill driva bort EDL från gatorna – inklusive medlemmar i SWP – bör bryta med UAF:s ledare nu och hjälpa till att bygga upp ett antifascistiskt försvarsförbund.