Arbetarmakt

Även om journalister och politiker är överens om att det finns tecken på återhämtning i ekonomin och att saker och ting snart kommer att bli bättre, är det dem säger utan betydelse, eftersom de sociala konsekvenserna av den här kapitalistiska krisen kommer att bli kännbar under många år framöver.

Arbetslösheten i Frankrike är som högst (9,1 procent av befolkningen, 250 000 nya arbetslösa sedan januari) och de ständiga nedskärningarna har varit vanligare än i andra länder.

Arbetsgivarna har, efter att ha fått stora injektioner av kapital till oslagbara räntor (hundratals miljarder euro till bankerna, åtta miljarder euro till bilindustrin, två miljarder euro för PME, etc.) från sina vänner i regeringen, använt krisen för att rädda sina vinster – samtidigt som de fortsätter att avskeda sina arbetare.

Regeringen har alldeles tydligt gått till offensiv med sin arbetarfientliga politik: Dess mål är att få arbetarna att betala kostnaderna för krisen. Å ena sidan fortsatta angrepp på den offentliga servicen, avskaffandet av 13 000 anställningar inom utbildning, nedskärningar i sjukvården, privatisering av posten, sönderbrytandet av järnvägen. Å andra sidan har regeringen, genom sin generositet mot kapitalisterna, i stor omfattning ökat budgetunderskottet – bara i år med 140 miljarder euro – och nu vill de att vi ska betala tillbaka deras skulder.

Hur? Efter att ha avskaffat skatten på förmögenheter, infört en skattesköld för de superrika och ett tak för företagsbeskattningen, vill de nu få de lägst betalda att göra de största uppoffringarna. Det är som Robin Hood, fast tvärtom: stjäla från de fattiga för att ge till de rika. Vem tror att skatten på kol kommer att helt återställas? De som har låga inkomster kommer att drabbas speciellt hårt av de höjda avgifterna för sjukvård och att kostnaderna för mediciner inte ersätts.

Hur har vi kunnat hamna här, när årets början kännetecknades av stora mobiliseringar med arbetarnas kamp och breda rörelser på universitet och sjukhus?

Vår främsta svaghet har varit vår ledning, både fackligt och politiskt. De fackliga ledarna har gjort allt för att förhindra en stor strid, tous ensemble, alla tillsammans. Återigen har de genomfört aktionsdagar som tröttar ut oss utan att föra kampen framåt. Från januari till juni förekom det i genomsnitt en aktionsdag per månad med vaga paroller och ingen verklig strategi. Vad ledarna ville ha, det dem fortfarande vill ha, är att kunna förhandla fredligt med regeringen, utan påtryckningar underifrån. De föredrar alltid att förhandla bort våra intressen och sälja ut våra tillgångar istället för att organisera en tuffare kamp.

Socialistpartiet har marginaliserat sig själva, förlorade i sina egna småaktiga byråkratiska gräl. Dem kan inte erbjuda arbetarna någonting. Även om partiet fortfarande kan spela en viktig roll i valen, verkar dess högerreformism föra det mot samma valkatastrof som deras systerpartier i Tyskland och Italien genomlidit.

Det franska kommunistpartiet (PCF) och Vänsterpartiet (Parti de Gauche, PG) fortsätter att dölja sin egen variant av reformism bakom en påstådd fientlighet mot nyliberalismen. Även om de kritiserar socialistpartiet och dess nyliberala politik, förblir det deras egen politiska horisont, de kommer inte att gå utöver den. Om de vill ha väljare till vänstern är det bara för att utöva större tryck på socialistpartiet när det kommer till att delta i en framtida regering. Det förklarar deras insisterande på ”enhet inom vänstern”. Allt de kan hoppas på för närvarande är att använda vad som återstår av deras valstöd för att hänga sig fast vid sin parlamentariska tillvaro, för att behålla sina små partibyråkratier och speciellt sina lukrativa poster som lokalt valda företrädare. Deras krafter är, kort sagt, nästan helt och hållet inriktade på förberedelser inför regionalvalen nästa år och långt ifrån att fokusera på klasskampen och dagens strider för att slå tillbaka regeringens angrepp.

Nästan två år efter att Revolutionära Kommunistiska Förbundet (Ligue Communiste Révolutionnaire, LCR) utfärdade appellen för ett nytt parti, och nio månader efter dess grundningskongress, står Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) vid ett vägskäl. Det har organiserat och mobiliserat tusentals radikala aktivister över hela landet. Det har försvarat en annan uppfattning om politik, baserad på revolution och inte på reformer. Det har rest perspektivet på en politisk kraft som beslutsamt kommer att kämpa på arbetarnas och alla förtrycktas sida. Det måste emellertid dock sägas, att dess meritlista i termer av aktioner och militanta kampanjer och i allmänhet som en mobiliserande och initiativtagande kraft, är ganska minimal.

Under vintern och våren följde NPA i grund och botten bara med rörelsen. Även om partiet gav synligt och viktigt stöd till arbetare som kämpade mot avskedanden, kunde det inte utveckla, eller ville inte utveckla, en verkligt nationell rörelse för ockupation av alla företag som tänkte avskeda anställda. Även om NPA ibland förde fram parollen om en generalstrejk, erbjöd det inte arbetarna en taktik, inklusive självorganisering på basnivå, för att framtvinga den i hela landet, mot fackbyråkraternas förräderi. Ur politisk synvinkel har NPA inte föreslagit ett tydligt handlingsprogram för att kämpa i dessa strider.

En del av NPA är för närvarande, vilket är ännu värre, övertygade att klasskampens centrala fråga är… regionala val! Om den här högerflygeln vinner, kan NPA sluta i rollen som en överbliven reformistisk pol tillsammans med PCF och PG. Istället för att bygga upp en revolutionär politisk kraft, kan NPA finna sig nedsjunket i den värsta slags institutionell apparatpolitik, helt och hållet inom det system det gör anspråk på att bekämpa. Det här scenariot är givetvis inte oundvikligt. Men för att se till att det inte inträffar, är det nödvändigt att göra NPA till ett verktyg för klasskampen, och dessutom till ett verktyg för att bygga upp ett revolutionärt parti för arbetarklassens erövring av makten. Och det måste börja med klasskampen här och nu.

NPA både kan och måste spela en avgörande roll i de nuvarande striderna. Det är den enda organiserade kraften på nationell nivå som kan ge rörelsen ett tydligt perspektiv, och speciellt bli organisatör och byggare av en generaliserad våg av kamp. NPA måste framför allt fokusera på de två viktigaste striderna nu under hösten, privatiseringen av posten och sociala nedskärningar och nedläggningar av arbetsplatser.

Regeringens beslut att omvandla posten till ett aktiebolag visar dess beslutsamhet att genomföra sina paroller. I andra länder har privatiseringen av allmän service varit synonymt med höjda avgifter och sämre kvalitet för brukarna, och sämre arbetsförhållanden och ökad utsugning för arbetarna. Det är en ren provokation att regeringen har fortsatt med privatisering när krisen har visat att det kapitalistiska systemet är föråldrat, fullständigt ohållbart och oförmöget att tillmötesgå de mest angelägna behoven i samhället.

Händelserna den 22 september och opinionsundersökningar visar att det är möjligt att i stor skala mobilisera arbetare och de människor som använder servicen varje dag. Vi kan inte bara kämpa mot de föreslagna privatiseringarna utan måste också stoppa förlusten av jobb, utflyttningarna och underleverantörerna. Alla postanställda måste åtnjuta samma officiella status och ha samma förmåner.

I alla distrikt måste vi bilda kommittéer med postanställda och brukare mot privatiseringen. Kravet på en folkomröstning om frågan är en fälla; vi får inte falla i den. Sättet att tvinga regeringen att ge efter är genom mobiliseringar, demonstrationer, kamp och slutligen masstrejker.

Striderna nyligen på Continental, Freescale och andra arbetsplatser har visat att det finns arbetare som är beredda att kämpa för att försvara sina jobb. Andra strider av det här slaget kommer utan tvekan att uppstå under de kommande månaderna. Vi måste se till att de inte förblir isolerade. Motstånd mot alla avskedanden får inte förbli en paroll som bara tas fram under valkampanjer. Det är kravet att kämpa för i varje konflikt av det här slaget. Det är nödvändigt att varje kamp mot nedläggningar omvandlas till en strejk och en ockupation. I varje stad kan vi bilda kommittéer för att stöda dessa strider.

På det sättet kan vi bygga broar av solidaritet mellan arbetare vid olika arbetsplatser och föra allas kamp framåt. Vi måste se till att dessa strider växer till en generaliserad massrörelse med parollen ”Vi kommer inte att betala för deras kris!” Vi måste kräva en rad åtgärder och räddningsplaner mot sociala nedskärningar och massarbetslöshet. Vi måste kräva att facken organiserar stora, gemensamma demonstrationer, som kan bli stödjepunkter för att skapa den rörelsen. Men vi måste också vara beredda att själva organisera dessa aktionsdagar, på basnivå, om byråkraterna inte är beredda att göra det eller, ännu värre, om de bojkottar rörelsen.

För att mobilisera så brett som möjligt, så att vår kamp kan stråla samman på en gemensam grund, måste vi föra fram ett nödprogram med enkla och nödvändiga krav vars användning kan framtvingas av arbetare i kamp.

• Strejker och ockupationer i alla fabriker som hotas av nedläggning. Inte ett enda avskedande. Bygg aktiv solidaritet med våra kamrater i kamp.
• Förstatliga alla banker och företag som tänker avskeda anställda, utan kompensation och under arbetarkontroll.
• Omedelbar höjning av lönerna med 300 euro för alla. Höj minimilönen till 1 500 euro efter avdrag!
• Stoppa alla planer på privatisering av offentlig service och speciellt av posten.
• Inga förluster av jobb i det nationella utbildningssystemet. Stoppa den krypande privatiseringen av universiteten med LRU. Skicka skolreformerna dit där de hör hemma: i papperskorgen!
• En nödplan under övervakning av arbetarna för att bygga allmännyttiga bostäder, skolor och sjukhus.
• Rekvirera alla tomma bostäder.
• För en massiv höjning av skatten för de rika och för stora företag.
• Tvinga fram ett slut på osäkra anställningar och låga löner.
• Uppehållstillstånd och medborgarskap för alla våra invandrade kamrater! Avskaffa alla rasistiska lagar. Öppna gränserna!

Paris, 20 oktober 2009
Marc Lasalle
fifthinternational.org

Den här artikeln finns också på franska.