Gammal ”välfärd” i ny förpackning
Härom söndagen kom det en extra tidning i brevlådan, utgiven av 4 oktober – en del av Den nya välfärden. Välfärd är givetvis något vi vill ha, men så fort något utger sig för att vara en ny version av något bra finns det anledning att bli misstänksam.
Det fick vi exempel på redan från Mao, och både Ny demokrati och Moderaternas ”det nya arbetarpartiet” har sedan dess ytterligare understrukit poängen. 4 oktober-kommittén började som vi minns som en kampanj för att utmåla löntagarfonderna som stalinism. Nu har de andra måltavlor, men syftet känns igen.
Enligt sig själva anser de ”att det blir bättre om makt och pengar flyttas från valda ombud till medborgarna själva”. Utan tvekan tycker de det – men de glömde nämna att makten och pengarna kommer att bli mycket ojämnt fördelade mellan dessa ”medborgare”. Ingenstans är detta tydligare än när de lägger ut texten om arbetsrätten.
Den nya arbetsrätten
Arbetsrätten, hävdar de, är föråldrad då den är anpassad efter de förhållanden som rådde i det gamla industrisamhället. Det största problemet är nog turordningsreglerna som, antyder de, man inte kan frångå ens om en anställd är väldigt viktig för företaget. Detta är förstås rent nonsens. Snarare gör alla undantag att LAS läcker som ett såll. Men också det hindret är tydligen för mycket. Egentligen, pläderar de, borde man göra om hela systemet. Som en försmak på detta serveras vi några förslag på ”förbättringar” på kort sikt:
* Provanställningarna ska förlängas till 12 månader. Med andra ord ska du helt sakna rättigheter på jobbet det första året. Men å andra sidan kommer detta kanske att spela mindre roll – se sista punkten.
* Ytterligare en karensdag. Men kom ihåg att detta är förslag på kort sikt. Artikeln nämner att det förut fanns tre karensdagar, så en tredje är nog alldeles runt hörnet. Visst kan man bli sjuk, verkar de mena, men då ska det också kännas i plånboken.
* En veckas sjuklön. Motiveringen är avslöjande: ”om staten anser att den som är sjuk ska få bidrag så bör den själv betala för det, inte tvinga företagen att betala”.
Formuleringen bör sättas i samband med den extra karensdagen samt med kraven på skattesänkningar. Det ska uppenbarligen svida ordentligt i plånboken om man blir sjuk. Vi får kanske vara glada om det blir någon sjukersättning alls.
* Det bör bli lättare att säga upp någon av personliga skäl. Här bör man förstås ha i åtanke att många företagare inte riktigt gillar fackliga företrädare som tar sitt uppdrag på allvar. Egentligen säger den punkten allt. Företaget ska fritt kunna förfoga över arbetskraften, utan att några jobbiga regler sätter käppar i hjulen. Tack, men vi behöver nog inte läsa om hur ni vill göra om systemet i grunden, vi fattar. Om arbetsrätten är föråldrad är lösningen tydligen att återgå till den ”arbetsrätt” som gällde innan arbetarrörelsen hade tvingat igenom några förbättringar.
Samma gamla smörja
Med andra ord är det precis den gamla smörjan som serveras, även om den på nyspråk kallas Ny välfärd. ”Företagarna” har det verkligen kärvt, så villkoren för dem måste förbättras. Som det är nu har de varken råd eller vågar anställa folk, och framför allt måste arbetsgivaravgifterna sänkas! Ingenting har egentligen förändrats sedan brittiska ekonomer i mitten av 1800-talet ”bevisade” att det vore helt förödande för samhällsekonomin om arbetsdagen begränsades till 10 timmar.
Det är helt enkelt alltid synd om företagarna – oavsett hur mycket pengar de sitter på, behöver de mer. Att småföretagarna ständigt förs fram som alibi förändrar inte saken. Det är inte de som dikterar Den nya välfärdens dagordning, och det är framför allt inte de som kommer att kamma hem de feta vinsterna.
Sveriges arbetare, arbetslösa och alla som blir sjuka ibland har ingen anledning att gå på deras snack. Vår väg att förbättra välfärden måste vara den rakt motsatta: förstärka de fackliga rättigheterna samt ta resurserna från dem som badar i pengar – inte från sjukskrivna och arbetslösa.
Jens-Hugo Nyberg
