Konflikten i Honduras närmar sig en kritisk punkt. De dagliga mobiliseringarna och konflikten mellan anhängare av den avsatte presidenten Manuel Zelaya och de militära kuppmakarna har nått en ny nivå av intensitet.

Den här artikeln skrevs i början av oktober. De senaste händelserna i utvecklingen föranleder oss att lägga till följande information: Rykten cirkulerar nu om att en ”fredlig uppgörelse” mellan Zelaya och Micheletti kan komma till stånd. Amerikanska kongressledamöter och Organisationen av Amerikanska Stater (OAS) har också ingripit med målet att förhindra en mer radikal utgång som kan bli resultatet av de honduranska massornas kamp mot kuppen.

Alla förhandlingar med kuppmakarna borde avvisas. Den här regimen har det spillda blodet från de människor som motsatte sig kuppen på sina händer. Zelaya är beredd att göra stora eftergifter för att kunna återkomma till makten eller för att få rätt att ställa upp i det kommande valet. Den Nationella Motståndsfronten mot Kuppen måste mot detta först och främst försvara kravet på sammankallandet av en konstituerande församling. Arbetarklassen kan och måste bygga ett nytt parti som står självständigt från Zelaya. De motståndsorgan som utvecklats i kampen mot militären kan utgöra grunden för en arbetar- och bonderegering.

Tusemtals arbetare och fattiga människor marscherar, demonstrerar och ockuperar byggnader till stöd för Zelaya, som avsattes i juni och som i nuläget befinner sig på den brasilianska ambassaden i den honduranska huvudstaden Tegucigalpa. Kuppmakarna – uppbackade av kapitalisterna och landägarna i oligarkin, som mjölkat Honduras på resurser intill torka i decennier – har mobiliserat polis och militär, som misshandlat och skjutit hundratals och arresterat tusentals i sitt försvar av regimen.

Den 2:a och 3:e oktober genomdrev regimen ett nytt undantagstillstånd, skar av all elektricitet och förbjöd folk från att vistas utomhus i 48 timmar. En aktivist berättade för en australiensisk tidning: ”Tusentals människor som försökt bege sig till Tegucigalpa har blivit förhindrade och fasthållna vid stadens utkanter. Staden är helt tom och spöklik. Utegångsförbudet förlängdes till att gälla hela dagen.”

Som ett eko av händelserna i Chile 1973 använder man sportarenor för att fängsla människor. Armén går också in på sjukhus för att gripa gripa skadade.

Ett ögonvittne rapporterade att 5 000 samlades för att ”försvara predident Manuel Zelaya.” ”Vi attackerades kl. 5.45 med skjutvapen och tårgas. De [soldaterna] dödade ett okänt antal companeros [kamrater].”

Zelayas avsättning och hans återkomst
President Zelaya avsattes den 28 juni efter att ha lovat en omröstning om utlysandet av en konstituerande församling. Oligarkerna som styr över detta ojämlika land förskräcktes över att en sådan församling skulle kunna leda till radikala reformer precis som så skett i Venezuela och Bolivia. Han arresterades och sattes på ett plan till Costa Rica. Sedan hans avsättning har en våg av mobiliseringar mot regimen vällt fram som krävt hans återkomst och hållandet av en församling.

Den 15 september, på Honduras nationaldag, kom tusentals ut på gatorna och förde fram just dessa krav. En vecka senare kom Zelaya tillbaka till Honduras insmugglad i bagageutrymmet på en bil och gömmer sig nu på den brasilianska ambassaden.

Omedelbart omringades ambassaden av tusentals protesterande som välkomnade honom tillbaka till landet och krävde hans återinsättande som president. Nästa dag angrep 3 000 specialtränade soldater och paramilitär polis demonstranterna och besköt ambassaden. Tre demonstranter dödades och hundratals ytterligare arresterades och skadades.

Sedan, den 25 september, attackerade armén den brasilianska ambassaden med kemikalier som frakallar kräkningar och illamående och hotade Brasilien med att ambassaden skulle stormas inom 10 dagar. Men massorna kämpade emot. Motståndet svepte över hela landet med dagliga aktioner. Motståndsledare rapporterade att mellan 15 till 20 barrios (fattiga bostadsområden) i Tegucigalpa befann sig i ett tillstånd av uppror.

Mot det fortsatta motståndet deklarerade kuppledaren ”president” Roberto Micheletti ett undantagstillstånd för den 28 september, utöver det redan existerande undantagstillståndet och utegångsförbuden. Denna åtgärd upphävde effektivt alla medborgerliga rättigheter och konstitutionella garantier, inklusive den brasilianska ambassadens suveränitet.

Internationellt tryck tvingade sedan regimen att formellt upphäva undantagstillståndet, men i praktiken har militären fortsatt att öka sina attacker. De två huvudsakliga mediakanalerna som stödjer Zelaya, radio Globo och Channel 36, har blivit nedstängda (Globo för tionde gången sedan kuppen). Armén har försökt stoppa demonstrationer till stöd för Zelaya utanför ambassaden genom användandet av kulor och tårgas. Polisen har genomfört omfattande husgenomsökningar och arresterat aktivister.

Den andra oktober skar regimen av all elektricitet i landet under 48 timmar och införde utegångsförbud.

Motståndet
Den huvudsakligen samlande motståndskraften kallas Den Nationella Motståndsfronten mot Kuppen. Carlos Reyes, ledare för bryggeriarbetarnas fackförening som hamnade på sjukhus efter polisangrepp i samband efter att ha lett en strejk mot kuppmakarna i juli, beskriver fronten som beståendes av ”tre fackliga federationer… böndernas, studenternas och ursprungsbefolkningens organisationer, kyrkor och grupper som värnar mänskliga rättigheter.”

Fronten är huvudsakligen sammansatt av arbetare, bönder och invånarna från de fattiga bostadsområdena och den har helt korrekt sammankopplat kravet på Zelayas återkomst som president till kravet på sammankallandet av en konstituerande församling. En annan av ledarna för fronten, Gilberto Rios, sade: ”Den konstituerande församlingen är inte förhandlingsbar” eftersom hela syftet med kuppen var att stoppa en omröstning till förmån för en sådan församling.

Reyes förklarar att jordägarna och de multinationella företagen vill försvara 1982 års konstitution eftersom den ”tillät de stora affärsmännen och de multinationella företagen att monopolisera all makt. Den förespråkade ’frihandel’ sweatshopindustrier, vilket har lett till förstörandet av den nationella produktionen och av arbetstillfällen. De, oligarkin, är de som tjänat på 1982 års konstitution och de genomförde kuppen den 28 juni för att försvara sina intressen.”

Under den nuvarande konstitutionen ges t.ex. arbetsgivarnas organisationer rätten att utse domare. Hela konstitutionens utformning ger privilegier till dem med mest pengar. Varje steg mot en ny konstitution skulle förstöra 1982 års konstitution och försvaga oligarkins makt.

Arbetar- och bondemakt
Kuppen har lett till frisläppandet av en våg av opposition som paralyserat samhället, vilket tryckt tillbaka oligarkerna och öppnat en revolutionär situation som skulle kunna leda samhällsutvecklingen in i en mer radikal riktning. Men konflikten har nått en brytpunkt. Regimen har med åtgärd efter åtgärd försökt att bryta den oppositionella rörelsens vilja. Det senaste är ett 48-timmars utegångsförbud och ett stopp för all elektricitet.

Undantagstillståndet som utannonserades den 28 september är schemalagd att fortsätta tills mitten på november, vilket syftar til att förhindra människor från organisering inför valet den 28 november. Kuppmakarna tror att, om de kan hålla stånd tills dess, stjäla valet och förhindra den konstituerande församlingen från att sammankallas, då har de vunnit och kan återgå till sitt ”normala” sätt att styra landet.

Det är därför undantagstillståndet måste upphävas.

Och det kan upphävas. Rörelsen har nu antagligen nått så långt den kan nå med mobiliseringar, arbetsnedläggelse och protester. Nu genomförs åtgärder för att stänga ned hamnarna och transportsträckorna med barrikader, samt försök att sprida konfrontationerna till varje mindre och större stad.

Men rörelsen befinner sig vid ett vägskäl. Den kan inte stå still utan måste utvecklas, eller så kommer den att lida ett nederlag. Människor har blivit utsvultna och terroriserade av militären. De kan inte fortsätta mobilisera utan att ge sig in i en kamp för makten. Vad som nu behövs är:
- en obegränsad generalstrejk
- formeringen av folkliga kommittéer sammansatta av delegater från arbetarna och bönderna
- organiseringen av en folkmilis
- ett väpnat uppror för att störta kuppmakarna, etablerandet av en arbetar- och bonderegering och sammankallandet av en konstituerande församling

Motståndet och dess front måste organisera försvaret för demonstrationer mot militära attacker. Aktivister måste gå till de vanliga soldaterna eller med hjälp av egna nyhetssändningar förmedla meddelanden till dem med budskapet att de måste bryta med sina officerare. De flesta soldater är även de fattiga människor och måste övertygas om att stödja rörelsen. Om väl armén börjar att vackla, då kommer den instabila regimen att falla samman.

Det förekommer redan uppmaningar om att fronten borde bilda ett parti. Massmobiliseringarna och modet från tusentals människor som dagligen kämpat för återinsättandet av president Zelaya och för en konstituerande församling visar att stöd för ett sådant parti finns. Ett parti för arbetarna och de fattiga bönderna skulle organisera massorna och vara det bästa vapnet för att kämpa för församlingen och för att sätta fingret på fattigdomen och ojämlikheten i Honduras.

Ett arbetarparti – självständigt från kyrkan, affärsledare och generalerna – skulle också kunna försvara sig mot eftergifter eller förräderi från Zelaya själv. Han är en jordägare och affärsman som blev aktiv i det Liberala Partiet på 1970-talet och han har haft poster i tidigare regeringar. Han blev chef för det honduranska rådet för privata företag 1987. Han har redan sagt att han vid ett återinträde kommer att arbeta under San Jose-planen, vilket betyder att han skulle fungera som president för en regering byggd på en koalition med cheferna.

Om han återkommer till makten kommer hans bas inte längre vara det Liberala Partiet (vilket, med undantag för några radikaler, har övergett honom). Den kommer istället att utgöras av massrörelsen och Den Nationella Motståndsfronten mot Kuppen. Detta skulle mycket väl kunna knuffa honom åt vänster årecis som Chavez knuffades åt vänster på samma sätt efter den fallerade kuppen mot honom i Venezuela 2001. Men det finns inga garantier för att han kommer att bryta med oligarkin.

Existensen av ett revolutionärt socialistiskt massparti skulle kunna säkra de honduranska arbetarnas och böndernas seger över oligarkin, det skulle kunna se till att en konstituerande församling blir ett vapen mot chefernas styre och samtidigt kratta vägen för en kamp för en arbetar- och bonderegering. En sådan regering skulle kunna göra upp räkningen med – inte bara de militära kuppmakarna – utan också med det kapitalistiska systemet, byggt som det är på fattigdom och utsugning.

Keith Spencer
(artikeln översatt från www.fifthinternational.org, där den publicerades onsdag den 7 oktober)

Artiklar om samma ämne: Militärkupp i Honduras |  Liberaler stödjer militärkuppen i Honduras |