Ny film: Videocracy av Erik Gandini

Jag har sett Sacrificio, om Che Guevaras mördare, och Surplus, om konsumtionssamhället, och såg fram emot den svensk-italienske regissören Erik Gandinis nya film Videocracy. ”Videocracy” betyder videokrati, ungefär ”bildstyre” (varför man inte översatt den krångliga titeln till svenska är för mig en gåta), och filmen handlar just om det – om medias makt i Italien. Mer bestämt: om Berlusconi-mediernas makt, och den revolution Berlusconi lett inom italiensk teve under de senaste decennierna.

När svenskar föreställer sig Italien tänker vi kanske på små farbröder ätandes exklusiva ostar, en medelålders TV4-reporter och ”livsnjutare” med ett glas löjligt dyrt rött vin på någon soldränkt landsbygd, eller på mode och maffia. Eller varför inte den italienska arbetarklassens historia – från partisankampen mot fascismen till sjuttiotalets stora klasstrider, fabriksorganisering och militanta massorganisationer. Gandini tar med oss till en lite annorlunda sida av Italien: den superkommersiella tevens land.

I ett antal hetsigt hopklippta bilder får vi se hundratals halvnakna tjejer dansa, sjunga Berlusconis lov, strippa, tävla om männens gunst och dansa lite till. Det här är, om man får tro Gandini, vad som förtrollar italienska tevetittare dag efter dag. Gameshows, dokusåpor, pratprogram och alla möjliga sorters underhållningsshower med den gemensamma nämnaren att det är oerhört mycket grälla färger, snabba klipp, objektifierade kvinnor, reaktionära budskap och skrikande programledare. Det är detta som förtrollar hela landet, och de som drar i trådarna ses, enligt filmen, som landets verkliga makthavare.

I videokratins Italien försöker arbetarklassens kvinnor och män att lösa problemet med sin alienering och avsaknad av klassammanhållning med att bli något på de borgerliga mediernas villkor. Vi får möta 26-årige Ricky Canevali, som på sitt uppriktigt naiva sätt berättar om vad som egentligen räknas i Italien: att bli känd. Det är allt. Att få stå i rampljuset. Ricky jobbar som svetsare och bor hemma hos sin mamma, och tycker sig inte vara något värd så länge han inte är på teve.

Filmen fortsätter uppåt, till en av de ansvariga för Big Brother. Skrikandes manövrerar han ett tjugotal kameramän, och i intervju med Gandini berättar han sedan hur tevebolaget beordrar honom att bryta programmet tidigare de gånger Berlusconi själv ska framträda i en annan kanal.

Vi träffar också teveagenten Lele Mora, en av de riktigt stora pamparna i branschen, som bor granne med Berlusconi i en magnifik villa där det ständigt verkar pågå en efterfest med nästa generations dokusåpor – unga, inoljade killar med tatueringar och en aning för mörk solbränna. Mora berättar om hur han gör och förgör stjärnor och dygnet runt jobbar med att berika sig själv. Sen fortsätter han, utan att rodna, med att prata om sin beundran för vännen Berlusconi – och för Mussolini. Han håller upp sin mobiltelefon och spelar med ett leende upp en fascistisk kampsång illustrerad med hakkors och bilder på Mussolini.

Filmen fortsätter med flera liknande fluga-på-väggen-skildringar av stora namn inom italiensk skräpteve. I bakgrunden finns hela tiden den ständigt leende, ständigt solbrände Berlusconi, som Gandini med en slags double entendre refererar till som ”il presidente” – tevechef och president. Alla förutom Berlusconi själv verkar bara vara anonyma kuggar i maskineriet – och det är väl kapitalismens styrka, att göra ett stort mellanskikt medskyldiga i propagandakriget och striden om hegemonin, utan att de själva ens förstår det. De gör ju bara sitt jobb.

Gandini verkar ha lånat lite av just den videokultur han kritiserar, fast med en viss skiftning i perspektivet: absurditeten och förfallet skildras genom långsamma, lugna bilder mitt i all rörelse och larm, eller som en krypande, obehaglig zoomning på en stelt leende, uppsminkad tevepersonlighet på discots dansgolv. Ofta lägger han också på egen musik för att ännu mer betona sin poäng. Men soundtrackets vassa synthstråkar och Hajen-artade crescendon blir lätt övertydliga.

Videocracy är framförallt en känslomässig upplevelse. Det är en en och en halv timmes örfil av ren, degenererad senkapitalism. Det är kommersialism och sexism som kryper upp intill en och ger kalla kårar över ryggen. Känslan och suggestionen är filmens starka kort. Informationsmässigt är det dock svagare. Hur, exakt, är Berlusconi kopplad till den vägg av kommersiell teve vi får se? Hur gick det såhär långt? Är det ingen som protesterar? Det är frågorna som i stort sett lämnas obesvarade. Bortsett från några korta informationstexter i slutet, och vissa upplysningar i Gandinis speakertext (inläst på charmig svengelska) lämnas tittaren blott med intrycket av ett oöverskådligt och odödligt maktnätverk med tusen och en trådar.

SW