Arbetarmakt

Förra tisdagen samlade Vänsterpartiet i Fittja till öppet möte på ungdomsgården där. Runt femtio personer dök upp, däribland representanter för LO-distriktet och Naturskyddsföreningen samt lokala vänsterpartister, medlemmar i Ung Vänster och, framför allt, Fittjabor i alla åldrar.

Ett antal arbetarmaktare deltog också på mötet, som modererades av en person från Botkyrka folkhögskola och inleddes med att Ohly (och publiken) fick en liten föreställning av två personer från Clowner utan gränser.

Efter den skämtsamma inledningen fick Ohly chansen att lägga fram sin sak i ett inledningsanförande. Han började med att meddela att det är mindre än ett år kvar till valet, och satte därmed tonen för hela sin inledning: vi fick höra om massarbetslösheten, privatiseringarna, krisen och kvinnors rättigheter. Det var inte svårt att hålla med om kritiken mot borgarnas politik. Men när det kom till vilka lösningar Vänsterpartiet hade att erbjuda var det lite mer luddigt.

Parlamentarismens begränsningar
Ohlys svar på problemen var nämligen valet, närmare bestämt att ”vinna valet”, och att få in en rödgrön regering. Annars hade väl knappast mötet kommit till stånd.

Det är ett övertydligt exempel på att Vänsterpartiet i dag, trots fina ord om behovet av en ”utomparlamentarisk rörelse”, egentligen enbart satsar på det parlamentariska arbetet. I likhet med socialdemokraterna har man tappat många medlemmar och en allt större andel av de kvarvarande medlemmarna sitter på förtroendeuppdrag, i styrelser, nämnder och liknande. För trettio år sedan höll Vänsterpartiet i alla fall uppe skenet av att vilja bygga en rörelse, med studiecirklar, arbetsplatsgrupper, brett deltagande i nätverk och så vidare. I dag är gräsrötter och sympatisörer mest ett förråd att ösa ur när man ska piska fram röster en gång vart fjärde år.

Samma sak gäller egentligen för Ung Vänster – det som kan verka vara ”högt i tak”, och att man i ungdomsförbundet till och med kostar på sig att prata om en socialistisk revolution, skyler egentligen bara över hur det verkligen ligger till: UV får säga nästan vad som helst, så länge de troget och utan att kräva en arbetarpolitik uppmanar till röster på v.

Egentligen är fokuseringen på parlamenten en logisk följd av reformismen. Vad ska man med en demokratisk, kämpande arbetarrörelse till om målet bara är att driva igenom ett visst antal reformer? Det är kanske att hårdra saker lite, och reformisterna lever ju i grunden på arbetarrörelsens och fackens stöd. Men parlamentarismens begränsningar blev ändå tydliga på mötet i Fittja, när argumentet gång på gång var detsamma: rösta på oss 2010.

”Inte ett skit kommer att hända”
Ungdomarna som hade kommit för att lyssna till Ohly kände uppenbarligen igen argumentet. ”Det låter bra,” sa en av dem när han tillfrågades om partiets reformförslag, ”men sanningen är ju att inte ett skit kommer att hända här i Fittja. Ni kommer hit och snackar ibland, och ni vill ha miljonprogrammens röster, men sen händer inget!” Ohly svarade att ungdomarna själva måste engagera sig (tillsammans med v), ”göra något”, för att förändra situationen. ”Men vad ska jag göra då? Vad vill du att jag ska göra?”, svarade killen.

Här stod Ohly svarslös, och svävade istället iväg om att man bör stödja en rödgrön politik. ”Rösta på Vänsterpartiet”, föreslog någon annan. Och där har vi egentligen pudelns kärna – att rösta en gång vart fjärde år på ett av de olika partier som i grunden för samma kompromisspolitik med kapitalismen förändrar ju inget i grunden.

Visst kan Ohly prata om reformer, visst kan han presentera aldrig så behjärtansvärda idéer om att ingen ska behöva vara arbetslös, men så länge man inte på allvar utmanar kapitalismen, så länge v är beredda att på minsta vink från socialdemokraterna överge reform på reform, kommer arbetare fortsätta att känna att arbetarrörelsens höjdare bara bryr sig om dem när det är valår.

Ohly är en bra talare, kanske gör hans arbetarbakgrund att han är lite mindre benägen att ta till klyschor än andra, borgerligt skolade politiker. Visst var det ofta lätt att hålla med om mycket av det han sa: att konflikten står mellan oss och de rika, inte mellan invandrade och infödda svenskar, att målet är det klasslösa samhället, att de rika ska beskattas mer, att vinst i offentliga sektorn ska förbjudas. Problemet är bara – vad är fina ord värda när v samtidigt ska gå in i en koalition med socialdemokraterna och Miljöpartiet?

Kamrater från Arbetarmakt tog upp exempel från övriga Europa där kommunistiska och andra vänsterpartier har gått in i koalitionsregeringar med socialdemokratin och sedan raskt kompromissat bort alla lite mer radikala reformer för att få stanna kvar vid köttgrytorna. Ohlys svar var att möjligheterna för att en rödgrön regering blir en framgång för vänsterpolitik är beroende av oss alla, och att det, som Ohly sade, ”hänger på vad NI vill ha ut av en sådan regering”. På så sätt gjorde han alla de samlade ansvariga för utgången av Vänsterpartiets reformistiska strategi. Misslyckandena för reformistiska vänsterpartier i andra länder viftade Ohly bort med att ”det får stå för dem partierna”.

En massrörelse ur ingenting?
Varje gång någon ur publiken försökte få svar på vad en röst på v, denna röst Ohly så åtrådde, egentligen betydde, blev svaret att det beror på ”oss”, på arbetarklassen. Om vi ”deltar” och stödjer v kan vi kanske få en radikalare politik, tyckte Ohly. Med andra ord ville han se en massrörelse till stöd för Vänsterpartiets reformer, för att stärka deras ställning mot de andra potentiella regeringspartierna i koalitionen. Problemet är bara att v inte lyfter ett finger för att bygga en sådan massrörelse. Var finns v i kampen mot den fackliga byråkratin? Var finns de i det dagliga antirasistiska arbetet?

I flera fall undvek Ohly att svara konkret. Han kommenterade t.ex. inte kritiken att han lovat Mona Sahlin att ställa upp på försvaret av ”balans” i statsfinanserna. Ibland for han med osanning. När en Arbetarmakt-kamrat frågade varför Ohlys parti inte funnits med i Septemberalliansen blev svaret att ”man inte hinner vara med överallt”. Det är så klart en lögn: Vänsterpartiet har medvetet valt att inte samarbeta med organisationerna i Septemberalliansen då man helst vill ha så litet som möjligt att göra med krafter till vänster om partiet.

Ohly presenterade förvisso flera reformer som v avser att kämpa för i regeringsställning. Man vill satsa på fler utbildningsplatser och skapa fler jobb i offentlig sektor genom högre statsanslag, men givetvis i en takt som inte hotar samarbetet med socialdemokraterna. När en kamrat från Arbetarmakt pekade på den hopplöst dåliga situation som präglar många studenters tillvaro och argumenterade för kravet på en studielön betald genom hård beskattning av kapitalet blev Ohlys svar att han ”förstod studenters hårda situation”, och att en rödgrön regering skulle höja studiebidragen med 1 500 kr. Mer än så ville han dock inte lova, och hänvisade till att det skulle kosta si och så många miljarder.

Vänsterpartiet vill vidare, lovade Ohly, satsa på investeringar i grön teknologi som ett led i att ”investera Sverige ur krisen”. Vad Vänsterpartiet satsar på är en variant av keynesiansk politik. I sitt senaste budgetförslag kallar man det för en ”New Green Deal”. En sådan politik kan, om den verkligen genomdrivs, mildra krisens effekter något för de mest utsatta. Men den kan aldrig bli ett vapen för att komma till botten av problemet – det kapitalistiska samhället med dess permanenta arbetslöshet och återkommande kriser.

Eftersom Vänsterpartiet i verkligheten eftersträvar en kapitalism med ett vackrare ansikte är man inte heller intresserad av att bygga upp en rörelse som tar kampen på arbetsplatserna och på gatorna. En sådan rörelse skulle så klart kunna utvecklas till att vilja gå längre än vad Ohly och Vänsterpartiet vill. Detta fruktas av de partier som likt Vänsterpartiet valt att bara bedriva en mildare form av ”klasskamp” i de parlamentariska församlingarna. Därför skyggar Vänsterpartiet i praktiken ofta tillbaka från att beblanda sig med den utomparlamentariska kampen. Ohly och Vänsterpartiet har i förhållande till denna kamp hamnat i en olöslig ekvation. Resultatet: Ohly verkade vilja göra det till en ännu icke-existerande massrörelses ansvar att se till att v lyckades genomdriva sin egen politik, samtidigt som v inte ska behöva ta tid från det parlamentariska arbetet för att bygga en sådan rörelse. Resultatet av den strategin såg vi på nittiotalet, när Vänsterpartiet i praktiken accepterade socialdemokraternas högerkurs.

Avslöja vänsterledarnas reformistiska kapitulation!
För oss som vill se kampen för att bygga ett kämpande motstånd mot borgarnas angrepp måste budskapet vara: Ta strid här och nu! Istället för en ensidig fokus på riksdagsvalet det kommande året måste tyngdpunkten för ett kämpande alternativ ligga på att här och nu organisera motståndet mot massavskedanden, nedskärningar och den snabbt växande arbetslösheten. Ett sådant motstånd kan komma till stånd om vi blir tillräckligt många som kämpar för det. Vänsterpartiet skulle kunna använda sina styrkor, sina positioner och sina resurser över huvudtaget till att bistå utvecklingen av en sådan rörelse. Men för att göra det måste partiet helt byta inriktning.

Är det möjligt? Vi bör ställa krav på Ohly och andra representanter för Vänsterpartiet att göra det! Partiet måste till att börja med lova att det kommer att vägra att sätta sig i en regering som kommer att ta ansvar för kapitalismen, och kämpa för att sammansmälta med en kämpande rörelse, och assistera en sådan rörelses kamp i riktning mot att utmana kapitalismen. Detta perspektiv är dock inget som delas av Vänsterpartiet. Och vi varnar: Konsekvenserna av den reformistiska strategin man förordar kommer också att visa sig verka handlingsförlamande och passiviserande. Vänsterpartiet är sedan länge ett borgerligt arbetarparti och socialister bör inte sätta någon tilltro till det. Därför är det socialisters uppgift att idag inte bara ställa krav på Ohly och kompani att i praktiken visa beredskap att stödja kampen mot högern, utan också att avslöja den här strategin för vad den är: en rutten reformistisk kapitulation.

SP/GW