Arbetarmakt

De senaste dagarnas skriverier om Sverigedemokraterna i de stora tidningarna har mest handlat om partiets islamofobi. Detta efter ett utspel från partiledaren Jimmie Åkesson i Aftonbladet, som där gavs utrymme att hetsa mot muslimer. Utspelet representerade i sig inget nytt. Föreställningen om att islam är ett omfattande hot som måste bekämpas genom att stoppa invandringen från muslimskt dominerade länder, genom tvångsassimilering och en allmänt repressiv hållning mot muslimer från den borgerliga staten som ska förmå muslimer att bege sig tillbaka till sina hemländer – är en politisk linje som partiet ägnat sig åt under lång tid.

De lögner som Åkesson använder sig av, huvudsakligen ur luften fritt tagna påståenden med passande hänvisningar till undersökningar som tycks styrka hans påståenden, är heller knappast någon ny metod för Sverigedemokraterna. Detta parti har (liksom den övriga extremhögern) sedan länge ägnat sig åt konsten att blanda förvrängda ensidiga fakta med ytliga fördomsfulla generaliseringar som ett led i att vinna stöd för sin i grunden rasistiska politik.

Det finns flera saker man kan diskutera i samband med publiceringen av artikeln i Aftonbladet. Inte minst att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som bara för ett par veckor sedan meddelade att Aftonbladet kommer att vägra SD rätt till annonsering i tidningen på grund av partiets rasism, överhuvudtaget lät artikeln gå i tryck. Tvärtemot vad alla självutnämnda vänner av yttrandefrihet påstått under de senaste dagarnas diskussion finns det inget egenvärde i att låta rasister bre ut sig i offentligheten. SD:s rasism kunde t.ex. belysas genom analys av partiets rasism och genom att släppa fram rösterna från de antirasistiska aktivister vars synpunkter bara sällan efterfrågas från de borgerliga tidningarna. SD i sin tur har tackat för publiciteten, och rapporterar nu ett snabbt uppsving i medlemssiffror som en konsekvens av detta (enligt Jimmie Åkesson har man de senaste dagarna fått över 500 nya medlemmar, vilket ska representera en femtonprocentig ökning av partiets totala medlemskår).

Etablissemangets ansvar för Sverigedemokraternas framgångar
Att reaktionen från partiledarna för de olika riksdagspartiernas och den borgerliga pressens journalister varit så hård och fördömande är ett tecken på att det för tillfället dominerande borgerliga etablissemanget ogärna vill smutsa ned sig i SD:s bruna smuts. De står själva redan ända ned till fotknölarna i samma kärr och vill helst undgå att smutsa ned vaderna. Med krav på svensktester, angrepp på försörjningsmedel för nyanlända och en allmänt hårdför asylpolitik har de etablerade borgerliga partierna, och till dessa måste i detta sammanhang även socialdemokratin räknas, länge bidragit till att stryka den rasistiska opinionen medhårs. Det är den förda borgerliga klasspolitiken och den repressiva och rasistiska praktiken mot invandrare och flyktingar som främst möjliggjort att SD nu nått fyraprocents-gränsen i opinionsundersökningarna.

Om SD:s framgångar i opinionsundersökningarna på sistone visat något, är det att en hårdför politik mot invandrare och flyktingar från de styrande partierna knappast missgynnat SD. Rasism duger inte till att bekämpa rasism. Och även om detta borde vara självklart, har man faktiskt resonerat precis så. Som Gellert Tamas visat i sin senaste bok valde socialdemokrater i en allians med moderater just den hållningen när de beslöt att utvisa apatiska flyktingbarn. En mer humanitär hållning i frågan, resonerade man, skulle ha betytt ökat stöd för SD!

Borgarnas antirasism
Den hårda reaktionen mot Åkessons artikel i Aftonbladet, som bl.a. tagit sig uttryck i utfästelser från samtliga partiledare att vägra samarbete med SD, måste bedömas i detta ljus. Och de kritiska röster som poängterat att ungefär samma typ av reaktion präglade de danska etablerade borgerliga partiernas reaktion vid tiden för Dansk Folkepartis genombrott under sent 1990-tal har en poäng. Arbetare och antirasister har verkligen ingen anledning att fästa särskilt mycket tilltro till de borgerliga och socialdemokratiska ledarnas ”antirasism”.

Reinfeldts, Sahlins och de övriga ledarnas huvudargument mot SD har varit att detta parti gör skillnad på folk och folk. Det stämmer så klart, och den förhållandevis tydliga rasism som kommer till uttryck hos SD, dess starkare betoning på särskiljandet av ett svenskt ”vi” och ett utländskt och muslimskt ”dom”, innebär en starkare tillspetsning av den rasistiska debatt om invandrare och invandring som annars förts på ett mer ”sofistikerat” sätt inom borgerligheten (Folkpartiet har ju velat framställa sina egna krav på en skärpt invandrings- och assimilationspolitik som antirasistiska och som rent av jämlikhetsivrande förslag).

Men det är inte bara så att partiledarnas trovärdighet brister när det kommer till det senaste decenniets flyktingpolitik, denna raseras också vid konstaterandet av den borgerliga politikens klasskaraktär överhuvudtaget. För även de borgerliga partierna och socialdemokratin är i praktiken beredda att behandla människor olika. De rika har länge behandlats med guldsked, de har under lång tid getts möjlighet att mjölka miljoner och åter miljoner ur vården, omsorgen, skolan och kollektivtrafiken. Socialdemokratin påbörjade den nyliberala privatiseringspolitiken på 1990-talet som de öppet borgerliga partierna sedan bara fortsatt och fördjupat.

De rika har som en konsekvens av den förda politiken blivit rikare samtidigt som arbetarklassen pressats att arbeta hårdare och fått se sin välfärd försämras steg för steg genom konkurrensutsättningar och nedskärningar. Även de etablerade partierna har på detta vis gjort skillnad på hur de behandlat folk och folk – med en politik för de rika och en för de fattiga.

När borgarna konfronteras med detta är det också bekvämt att kunna lägga skulden på invandrare och flyktingar. På så sätt riktas fokuset mot något annat än deras faktiska politik. Att det finns en benägenhet att göra så har vi fått flera exempel på de senaste åren. För lite drygt ett år sedan (den 12 okt 2008) förnekade Fredrik Reinfeldt i en SVT-debatt mellan partiledarna att det ökade uttaget av socialbidrag skulle ha något att göra med borgarnas angrepp på sjuka eller med den snabbt växande arbetslösheten som orsakats av kapitalismens kris. Istället hävdade han att ”om det är så att det stiger så vet jag vad det beror på, men om vi ska diskutera flyktingmottagning, då får vi ha det som ett särskilt ämne, tycker jag”.

Grunden för borgarnas antirasism är därmed lika skör som det skimrande omslagspapperet kring den förpackning de försett sin egen politik med är tunt. Den kommer snabbt att brista i den mer polariserade situation som kan uppstå om SD fortsätter att gå framåt, och därmed tillkämpar sig mer utrymme. Den ekonomiska krisens snabba förvärrande av den sociala krisen och de därmed tilltagande klassmotsättningarna skapar därtill, i en situation som politiskt präglas av arbetarledarnas fullständiga ovilja till kamp, ett starkt behov av en ventil, genom vilken den uppdämda frustrationen över sakernas tillstånd kan få utlopp.

Sverigedemokraternas strategi
Sverigedemokraternas tålmodiga arbete för att bli den samlande och organiserande kraften för denna frustration, som kommer till starkast uttryck bland missnöjda småborgare och politiskt efterblivna människor ur alla samhällsskikt, börjar nu bära frukt. Genom utspel i olika frågor hoppas partiet kunna samla ihop den reaktionära opinionen i olika läger och samhällsskikt. Med de skånska småstads- och landsbygdssamhällenas politiskt efterblivna bas som huvudsaklig utgångspunkt hoppas man inför valet 2010 kunna göra mer varaktiga inbrytningar bland missnöjda grupper överhuvudtaget. Och de senaste framgångarna för partiet i opinionsundersökningar är sannerligen en varningssignal att ta på allvar. Om dessa fortsätter kommer det i sin tur att ge ännu mer reaktionära krafter luft under vingarna.

Utöver att vi då får ett riksdagsparti som kommer att utnyttja sina mandat till att hetsa mot invandrare och flyktingar kommer nazistiska grupper att få ökat självförtroende. SD må ha kapat de flesta av de mer uppenbara kopplingarna till den nazistiska miljö man grundades i, men den gemensamma misstänksamheten mot människor med annan etnisk bakgrund än den ”ariskt” svenska (som i dess öppna och mer ohöljda uttryck förvandlas till rent hat) verkar förenande. SD:s framgångar är därför även nazisternas framgångar i indirekt bemärkelse.

Partiets försök att vinna arbetarröster
Receptet med vild populism i alla riktningar är en väl beprövad taktik som använts av samtliga högerextrema partier som lyckats bli en maktfaktor i olika europeiska länder på senare år. Det som bäst exemplifierade denna strategi under den föregående helgens partikongress var det nya fokuset på ”arbetsmarknadspolitiken”. Efter att man bara lyckades skrapa ihop 2,86 procent i kyrkovalet i september, trots ivrigt flörtande med i synnerhet de kristdemokratiska väljarna (genom de sedvanliga islamofobiska och värdekonservativa tiraderna), tycks turen ha kommit till att försöka fånga upp missnöjda LO-medlemmar. Att det här finns en viss potential är man väl medvetna om. Partiet gjorde sitt i särklass bästa kommunalval 2006 i Landskrona (man fick 22 procent av rösterna), och lyckades då i lokalvalet vinna över ett stort antal socialdemokratiska väljare. Då handlade den lokala propagandan förvisso mest om kamp mot ungdomskriminalitet (som i SD:s propaganda givetvis frekvent kopplas ihop med etnicitet och invandring).

Nu försöker man kombinera detta och liknande budskap med ett vurmande för det ”svenska folkhemmet”, och därmed anamma en socialdemokratiskt färgad paroll. I det av partiet antagna dokumentet ”Riktlinjer för en sverigedemokratisk arbetsmarknadspolitik”, som syftar till att skapa ”stabilitet på arbetsmarknaden” genom ”en god balans mellan arbetsmarknadens parter” utlovas ett försvar av den svenska modellen genom bland annat motstånd mot lönedumpning och det s.k. utstationeringsdirektivet.

Det sistnämnda handlar om motstånd mot företagens rätt att använda sig av importerad arbetskraft som arbetar till löner och villkor som är lägre än de som svenska kollektivavtal föreskriver, och kampen för en revidering av direktivet har varit en viktig fråga för LO alltsedan Laval-konflikten (2004). Kärnan i denna konflikt var just en kamp mot lönedumpning. Då en lettisk byggfirma anlitades för ett byggprojekt där det snabbt stod klart att de anställda vid bygget skulle betalas en lägre lön än den som Byggnads kollektivavtal föreskriver organiserade LO-förbundet en blockad av arbetsplatsen. Intentionen var dock att inte göra någon eftergift för nationalistiska och chauvinistiska strömningar, och Byggnads var mycket tydliga med att de inte hade något emot att de lettiska arbetarna genomförde arbetet så länge det skedde under de villkor som facket tillkämpat sig, villkor som skulle gälla för samtliga arbetare inom byggnadsnäringen.

Sverigedemokraterna utmålar invandrade arbetare som fienden
SD:s kamp mot lönedumpning pekar å sin sida inte ut kapitalisterna som huvudorsaken till lönedumpningen. I stället ser partiet huvudproblemet i arbetare från andra länder, vilket framgår av de övriga kraven. Som en av partiets ledare, den beryktade homofoben Björn Söder, uttryckt det, handlar de nya riktlinjerna först och främst om att försvara ”svenska arbetare”. I riktlinjerna finns krav på att avskaffa arbetskraftsinvandring överhuvudtaget, förutom då ingen arbetskraft står att finna inom gränserna. Permanenta uppehållstillstånd ska också slopas om partiet får som det vill.

I vad som blivit något av en profilfråga vill partiet också avskaffa de s.k. instegsjobben, ett projekt som syftar till att ge nyanlända invandrare förtur till vissa anställningar som ett led i att underlätta integrationen på arbetsmarknaden. SD, som konsekvent förnekar den väldokumenterade rasismen och diskrimineringen från företagen i behandlingen av arbetssökande från i synnerhet utomeuropeiska länder, kallar projektet för ”svenskfientligt”. Budskapets bakomliggande premisser känns igen från den nazistiska rörelsens grundläggande tanke om att det är svenskar som i själva verket är de som är förtryckta och diskriminerade av ett etablissemang som gör allt för att gynna invandrare och flyktingar.

Sverigedemokraterna – ett borgerligt parti
I riktlinjerna, tagna i sin helhet, finns i övrigt tydliga spår av SD:s karaktär av att vara ett borgerligt och arbetarfientligt parti. Kravet på återställd a-kassa är inget mer än en eftergift. I övrigt är partiet för att reformera LAS (och står därmed, åtminstone för tillfället, till höger om moderaterna i frågan). Man säger öppet att turordningsreglerna ska luckras upp. Och inte bara för småföretag, utan för företag oavsett storlek. Detta förvånar nästan med tanke på att SD länge odlat sin image av att vara ett parti som främst företräder ”småfolket” (läs småborgarna). På denna punkt är man dock beredd att sträcka ut en öppen hand även till storkapitalet.

För varje tänkande och klassmedveten arbetare står det efter en snabb titt klart att SD:s försök att vinna arbetarröster är ett populistiskt och reaktionärt utspel. Bara de inledande raderna i riktlinjerna, som värnar om harmoni och klassfred och som understryker arbetarklassens gemensamma intressen med företagsägarna, vittnar om att partiet står på en borgerlig grund.

Kommer SD att lyckas?
Frågan om SD kommer att kunna göra inbrytningar i svensk arbetarrörelse på grundval av den inriktning som kommer till uttryck i dokumentet är en öppen fråga. Det är ingen tvekan om att rasistiska fördomar finns inom den svenska arbetarklassen. Denna rasism har sin grund i en inskränkt nationalism som länge ideologiskt odlats av de socialdemokratiska ledarna i såväl teori som praktik. Dessa har länge stött Sveriges imperialistiska åtaganden och visat på sin beredskap att ingå i de mest oheliga allianser med borgerliga krafter. (Ett relativt nytt och praktiskt exempel på detta var när IF Metall för några veckor sedan höll ett gemensamt seminarium med de borgerliga kristdemokraterna till förmån för den svenska vapenindustrin. Bland de inbjudna som inte kunde närvara kunde man räkna Peter Wallenberg, som för tillfället befann sig i Brasilien för att försöka få igenom en försäljning av Jas-plan!)

Överhuvudtaget har den socialdemokratiska arbetarbyråkratin en lång tradition av att flörta med det svenska storkapitalet, en hållning som har sin materiella bas i de privilegier som det lyckats erövra för ett skikt av mer privilegierade medlemmar av arbetarklassen. Detta betyder att de proklamationer som då och då görs i internationalismens anda inte ska tas som en garanti för ett effektivt försvar mot den typ av rasistiskt färgade nationalism som SD representerar.

Att SD skulle kunna vinna förankring inom LO-byråkratin förefaller dock ganska omöjlig i nuläget. Dess allians med den socialdemokratiska partiledningen, och partiets grepp över apparaten, är i nuläget alltför starkt för att tillåta något sådant. SD:s vurmande för en uppluckring av LAS gör inte en sådan utveckling troligare. Då är nog förutsättningarna bättre att kunna göra insteg bland mer politiskt efterblivna skikt av LO-väljare, i synnerhet bland dem som vanligen röstar borgerligt.

Ta strid mot Sverigedemokraterna!
Oavsett hur utvecklingen kommer att gå finns det all anledning att ta strid mot SD:s lögner på alla fronter. Överallt där de sticker upp sina trynen måste de bemötas av antirasister som avslöjar partiets lögner. Detta är en viktig klassfråga – den nationalism som SD saluför är en herrefolksnationalism som bara kan tjäna till att splittra arbetarklassen inför borgarna. Den redan existerande splittringen måste övervinnas, och den kan bara övervinnas genom kampen för en konsekvent politik som syftar till att främja arbetarklassens självständiga intressen. SD:s politik för att främja ”de gemensamma” och ”nationella” intressena innebär precis motsatsen.

Vinner SD:s politik större insteg inom arbetarklassen kommer den misstänksamhet och rasism som partiet gör sig till språkrör för att effektivare slå mot arbetarnas känsla av kollektiv solidaritet, vilken i sig är oerhört viktig som grundval för att få till stånd en gemensam kamp mot såväl kapitalistisk utsugning som andra former av klassrelaterat förtryck.

SD:s verkliga karaktär av att vara ett högerparti som poserar som arbetarvänner när de i själva verket är en kraft för ytterligare försvagning av den svenska arbetarrörelsen måste påvisas. En informationskampanj borde dras igång som syftar till att komma ut på varje arbetsplats i landet. Men kanske än viktigare är att antirasistiska socialistiska krafter tar strid mot den flathet som präglar LO-byråkraternas och riksdagsoppositionens politik. Det effektivaste sättet att bekämpa SD består i att presentera ett kämpande alternativ som kan ena arbetare oavsett etnisk bakgrund i en gemensam kamp för att försvara jobben, välfärden och för att vägra betala kapitalismens kris.

Gunnar Westin