Arbetarmakt på Stockholms filmfestival 2009

Nu, 18–29 november, pågår Stockholms 20:e filmfestival. 180 filmer visas på biografer över hela stan. Program finns på www.stockholmfilmfestival.se – eller i programtidningen som finns utlagd lite varstans i Stockholm. Insidertips till nyhetsbrevets läsare: Gratis kaffe serveras på Saga, Kungsgatan, under festivalen. Några av de bästa filmerna hittills:

The Cove
Visste du att 23 000 delfiner slaktas varje år? Med tanke på att delfinen är mångas favoritdjur är det rätt förvånande att detta inte har väckt mer uppmärksamhet. Den mesta slakten av större valar har upphört, men International Whaling Commission befattar sig inte med små valar som delfiner. Ric O’Barry är av en annan åsikt. Han åker till den japanska staden Taiji, där de flesta delfinerna som skeppas till världens delfinarier fångas. Men merparten av dem hamnar inte där, utan säljs som kött. Att filma i Taiji är inte det lättaste emellertid, då starka intressen i staden – i första hand fiskarna, med stöd av snuten – gör vad de kan för att förhindra sånt. Ric sätter ihop ett crack team med hängivna aktivister och high tech-utrustning som dolda kameror kamouflerade till stenar och smyger sig in för att visa världen vad som pågår. Och bilder får de – tittaren bjuds på masslakt på delfinerna med vattnet helt rött av blod. Mycket intressant film.

Miss Kicki
Kicki (Pernilla August) åker till Taiwan med sin tonårige son som har bott hos sin mormor sen han var liten. Förutom att lära känna honom har hon ett annat mål som hon har glömt att nämna: träffa en man hon pratat med på Internet. Mycket välspelad och sevärd film.

Phobia 2
Festivalens skräckfilmshöjdare är Thailändska Phobia 2. Fem separata berättelser och en tämligen kuslig stämning, förutom den som mera går över i helt medveten komik. Spöken, zombisar och grym hämnd om vartannat.

Kimjongilia
Dokumentär om Nordkorea, främst baserad på intervjuer med flyktingar därifrån, blandat med en del officiella bilder från landet. Väldigt intressant, och jag har förstås inget till övers för Kim Jong-Ils styre, men ibland blir det lite väl mycket av effektsökeri. Det är ju inte direkt så att de flesta måste övertygas om att det är jobbigt där, liksom. En skylt i början av filmen säger exempelvis: Miljontals har dött av svält sedan 1994. Ungefär hur många miljoner är det tänker man, och enligt vilken uppskattning? Repression is total låter en annan skylt oss veta.

Många regimer har försökt införa total repression, men ingen har lyckats. Vi får ju också veta att 300 00 har flytt från landet sedan någon gång på 90-talet. Uppenbarligen har inte Kim full kontroll. Men låt inte sånt hindra er från att se filmen, många intressanta saker framkommer. Gränsen till Sydkorea är välbevakad, men det verkar betydligt lättare att fly till Kina. Där måsta man akta sig för snuten dock, annars kan man se fram emot både misshandel och att skickas tillbaka. En inte mindre fara är Kinas undre värld, som bara väntar på att kasta sig över rättslösa flyktingar och tvinga in dem i sexslaveri och annat. Lyckas man ta sig till Mongoliet ser det lugnare ut – därifrån skickas flyktingarna inte tillbaka. En annan lösning kan vara Sydkoreas ambassad och en resa därifrån till Sydkorea.

Ett intressant vittnesmål är från en före detta officer som berättade att även armén led av svår hunger. Det låter riskabelt för Kim. En hungrande armé kan lätt vara mindre pigg på att försvara de härskandes privilegier om det folkliga missnöjet skulle ta sig uttryck i massprotester. Jag tvivlar inte på att hemliga polisen är med välnärd, men om desperata folkliga massor sätter sig i rörelse kan armén behövas för att upprätthålla kontrollen. Fråga tsar Nikolaj II till exempel. Hans snutar var lojala in i det sista, men vad hjälpte det när Petrogradgarnisonen revolterade i februari 1917.

En brist i filmen är att de inte i högre grad använde sig av officiellt material från Nordkorea. Vi får höra om personkulten utifrån flyktingarnas berättelser, men det hade varit intressant att höra vad som officiellt har sagts. Jag vill minnas att till och med fåglarna rapporterades sörja när Kim Jong Il hade dött.

Avslutningsvis fick man, tyvärr bara under några sekunder, se bilder på grymt snygga massuppvisningar med gymnaster och soldater. Det är förstås absurt att prioritera sådant medan folket svälter, men ändå fullt i klass med Kinas uppvisning vid invigningen av Peking-OS. Och kanske nåt att lära sig av för den svenska vänstern som är totalt oförmögna att förflytta sig i grupper med över fem personer utan att splittras upp på två kvarter.

Garapa
Hittills mest deprimerande är denna brasilianska dokumentär. Garapa är en dryck bestående av enbart socker och vatten. Tyvärr får barnen det inte för att de inte har råd med läsk, utan för att de inte har råd med mjölk. En måltid således, fast föga mättande eller näringsrik. Och hål i tänderna kan följa. 110 minuters misär i svart-vitt, plågsamt men intressant. Garapa avslutas med informationen att 1 400 barn i världen har dött av svält och svältrelaterade sjukdomar medan vi kollade på filmen, samt att 30-40 gånger så mycket pengar som skulle behövas för att utrota svält läggs ner på vapen.

Must love death
En av mina favoriter är också denna sällsynt lyckade kombination av romantisk komedi och tortyrsplatter. Självmordsbenägen ung man kommer i kontakt med likasinnade. Trodde han… De visar sig ha helt andra planer.

To shoot an elephant
Dokumentär från Gaza, filmad av bland annat ISM-aktivister. Inte speciellt anmärkningsvärd som film, men intressanta bilder. De filmade vad de såg, under dagarna före samt under Israels krig mot Gaza i januari 2009. Som en aktivist förklarade: man kan läsa om alla fakta, men det är en annan sak att se det på riktigt.

Bottennapp: Inga så långt. Arbetarmakts utsände är helt enkelt för bra på att pricka in de sevärda alstren. Jag rapporterar om jag hittar någon suck fest.

Jens-Hugo Nyberg