Den röd-gröna regeringsplattformen efter valet i Norge: Vaga utfästelser och flyktingfientlig politik

Medlemmar i Arbetarmakt bevistade nyligen ett möte i Stockholms-förorten Fittja där Vänsterpartiets lokala organisation inbjudit Lars Ohly att tala. Under mötet lyfte medlemmar i Arbetarmakt fram det norska exemplet med den rödgröna regeringen som en varning om vad medverkan i en socialdemokratiskt dominerad regering kan leda till.

Som vi tidigare skrivit apropå den norska valutgången i september har den omvalda rödgröna regeringen, i vilken Arbetarpartiet, Socialistisk Venstre och Senterpartiet ingår, inte genomfört några åtgärder som på allvar hotar den norska kapitalismen. Trots vissa reformer som varit den norska arbetarklassen till gagn har den borgerligt färgade systembevarande politiken fortsatt. En konsekvens har varit minskat stöd för det svenska vänsterpartiets systerparti Socialistiskt Venstre. Inte så konstigt kanske, då partiets regeringsmedverkan inte betytt någon påtaglig förändring av den socialdemokratiskt färgade regeringspolitiken. Lars Ohly å sin sida framhöll bl.a. den rödgröna regeringens privatiseringsstopp och andra reformer som ett radikalt exempel, och sade att han gärna skulle se en liknande utveckling i Sverige.

Efter valet – budgetbalans före reformer
Nu, när den återvalda regeringen presenterat sin regeringsplattform, ställer vi frågan om Lars Ohly fortfarande anser den norska regeringen vara ett föredöme. I sådant fall har vi anledning att allvarligt frukta för konsekvenserna av en rödgrön regering på svensk mark.

Regeringsplattformens karaktär kan i korthet sammanfattas med följande ord: Alla löften om förbättringar för arbetarklassen, såsom förbättringar av offentlig service och arbetstidsförkortning, är formulerade på ett så vagt sätt att det knappt kan kallas löften. Som för att understryka detta faktum har statsminister Jens Stoltenberg deklarerat att alla föreslagna reformer beror på det ekonomiska utrymmet framöver, och att därmed inga konkreta löften kan ges. Det är budgetbalans framför allt som gäller.

Regeringsplattformen slår därtill fast att inga ökade skatteuttag ska göras under de kommande fyra åren, vilket effektivt bakbinder den sittande regeringen ekonomiskt, något som betyder att de vaga utfästelserna i regeringsplattformen om en ”god omfördelningspolitik” nog ska tas med en rejäl nypa salt.

Avsaknaden av konkreta och radikala åtgärder i plattformen borde nu inte förvåna någon som följt den rödgröna valkampanjen. Den nyvalda regeringen har snarast tävlat med den borgerliga oppositionen om vem som bäst förmår trygga den norska kapitalismens stabilitet och återhämtning i krisens kölvatten.

Allvarliga angrepp på flyktingar
Det allvarligaste i plattformen är dock regeringens aviserade planer på att skärpa politiken gentemot flyktingar. Snabbare asylprocesser (läs ”mer effektiva i att avslå ansökningar”) och en mer repressiv attityd med stärkta befogenheter beträffande fängelseförvaring av asylsökare bidrar till vad organisationen Norsk Folkehjelp kallar för ”stigmatisering och kriminalisering av asylsökare som grupp.” Flyktingmottagandet ska minskas över tid, bl.a. genom att göra det svårare att få uppehållstillstånd av humanitära skäl – vilket i första hand kommer att drabba flyktingar från krigshärjade länder som Irak, Afghanistan, Somalia och Sri Lanka.

Därtill ska möjligheterna till ett norskt medborgarskap försvåras. Regeringsplattformen föreslår att den som invandrat måste arbeta i minst fyra år innan det kan bli tal om rätt till anhöriginvandring (något som givetvis kommer att få kännbara konsekvenser för flyktingar från krigsdrabbade länder – och deras kvarvarande familjer).

I en motsvarighet till de svenska moderaternas och folkpartisternas förslag ska också språk- och medborgarskapsprov införas som villkor för medborgarskap. Starkare övervakning av invandrare ska åstadkommas genom etablerandet av ett ”nationellt identitets- och dokumentationscenter”.

Länge har det bara varit Fremskrittspartiet som gått i spetsen för den här typen av åtgärder. Frp, som under valkampanjen drivit på för en hårdför hållning mot flyktingar och bl.a. krävt interneringsläger för flyktingar utan uppehållstillstånd i väntan på utvisning, har givetvis välkomnat dessa inslag i regeringsplattformen. Frp:s talesman Per Sandberg, som erbjudit samarbete för att driva igenom åtgärderna i folketinget, kommenterade förslagen så här i en intervju i norsk teve (NRK): ”Det är intressant att Arbetarpartiet följer efter oss på punkten om internering av asylsökare, för det har vi fått kritik för i tre-fyra år.”

Den rödgröna regeringens politik gentemot flyktingar är en stor fara. Den drabbar inte bara de flyktingar som nu i högre grad än tidigare kommer att falla offer för den aviserade politikens konsekvenser. Förslagen innebär också ett den rödgröna regeringen, snarare än att ta strid mot den rasism som kommer till uttryck i Frp:s ihärdiga och ofta lögnaktiga propaganda, stryker denna trend medhårs. Den rödgröna regeringen bidrar därmed till att öka intoleransen och rasismen i det norska samhället, något som i ett längre perspektiv bidrar till den pågående avhumaniseringen av flyktingar i den norska debatten, vilket bäddar för ett än hårdare klimat för invandrare överhuvudtaget.

Förskjutningar inom socialdemokratin till förmån för en flyktingfientlig politik
Hur har omsvängningen kunnat ske? Något som i Norge har bidragit till förskjutningen i riktning mot en mer repressiv hållning från Arbetarpartiets sida har varit existensen av en ihärdig opposition av flyktingfientliga politiska Ap-företrädare som inom partiet länge verkat för en kursändring.

Torgeir Micaelsen är en av företrädarna för en mer repressiv hållning från Ap:s sida. För honom är svaret enkelt: Asylpolitiken måste skärpas i repressiv riktning och flyktingmottagandet minskas om inte Frp ska få monopol på frågorna. Det mångkulturella samhället ska förvisso försvaras, men Ap måste ändå tillgripa hårdare metoder mot ”kriminella asylsökare” och minska invandringen, menar han i en intervju i tidningen Klassekampen. Detta kallar Micaelsen för en ”tredje vägens flyktingpolitik”.

Vart den s.k. ”tredje vägens politik” ledde det brittiska Labourpartiet under Tony Blair vet vi: rakt utför den nyliberala rutschkanan och mot en repressiv hållning mot flyktingar. Vart Micaelsens tredje vägens flyktingpolitik barkar kan vi ana. Detta är såklart inget annat än ett politiskt rättfärdigande av den strategi som går ut på att slåss om den rasistiska opinionen med rasisternas egna vapen. Micaelson har också sällskap av AP-företrädare som Jan Bøhler och Rune Gerhardsen, som i valkampanjen (precis som Frp) föreslog att kriminella asylsökare ska interneras.

Socialistisk Venstres ansvar och det svenska vänsterpartiet
Att Socialistisk Venstre, som förvisso inte uttalat något öppet stöd för förslagen (som ursprungligen kommer från Arbetarpartiet och Senterpartiet), accepterar detta i praktiken genom att fortsätta regeringssamarbetet är inget annat än en skam för partiet. Givetvis har partiet ett delansvar i och med detta. Signalen är tydlig: Regeringsposter är mer dyrbara för SV-ledarna än flyktingars rättigheter.

Om Vänsterpartiet vid en liknande utveckling för den svenska socialdemokratin kommer att gå samma väg som sina norska kamrater återstår att se. Givet Lars Ohlys okritiska entusiasm för Socialistisk Venstres framgångar med att nå regeringsposter, och Vänsterpartiets väl dokumenterade benägenhet att gå socialdemokratin till mötes i fråga om ekonomisk politik, finns ingen anledning att förlita sig på att det svenska vänsterpartiet kommer att hålla en principfast linje om trycket ökar.

Samma utveckling att vänta i Sverige?
Även i Sverige finns ledande socialdemokrater som uttalat sig för en mer hårdför invandringspolitik. Göran Johansson, socialdemokraternas f.d. starke man i Göteborg, var en av dessa. (Johansson krävde i ett utspel 2007, innan han avslutade sin karriär, att alla flyktingar som kommit hit genom smugglare ska skickas tillbaka oavsett skäl.) Huruvida en liknande förskjutning och anpassning till den rasistiska opinionen är att vänta även i den svenska socialdemokratin är ännu en öppen fråga.

Framgångarna för Sverigedemokraterna och det större utrymmet för rasism mot muslimer och asylsökare som kommer att bli konsekvensen om SD kommer in i riksdagen vittnar dock på ett alarmerande sätt om vart trenden pekar. Nu, när den danska socialdemokratin alltså fått sällskap av den norska i sin anpassning till den brunmörka fåran i den etablerade borgerliga politiken, känns en liknande utveckling också här bara alltför trolig.

Ta tjuren vid hornen
Till alla som vänder sig mot denna illa förtäckta, i grunden rasistiska och reaktionära politik, borde följande budskap riktas:

– Det är hög tid att göra motstånd mot den här utvecklingen. Det måste göras nu, innan rasisterna vinner i fråga om den offentliga diskussionens inriktning.

– I en kamp för att skapa ett sådant motstånd kan vi inte sätta någon tillit till de officiella socialdemokratiska ledarnas antirasism, även om vi måste kräva att de gör allt i sin makt för att bekämpa rasismen. En rödgrön regering i Sverige är absolut ingen garanti för att förhindra en liknande utveckling här. Det visar utvecklingen i Norge.

– Kampen mot Sverigedemokraterna och måste därför organiseras i formen av en från den etablerade riksdagsoppositionen självständig antirasistisk gräsrotsrörelse som avslöjar de rasistiska lögnerna om invandrare och asylsökare varhelst de kommer till öppet uttryck! Vänsterpartiet och socialdemokratin bör förstås avkrävas ansvar, men antirasister bör inte förlita sig på att oppositionspartierna ska driva frågan konsekvent.

– Vi måste ta strid mot den repressiva politik gentemot i synnerhet flyktingar som den svenska regeringen redan idag praktiserar (liksom tidigare den socialdemokratiska regeringen med Vänsterpartiets goda minne). Vi måste särskilt ta strid mot de omfattande avvisningarna av flyktingar till krigsdrabbade länder, som fortsätter att pågå i det tysta.

Kampen för att bygga en antirasistisk rörelse framstår mot bakgrund av den norska utvecklingen i allt högre grad som en absolut nödvändighet om vi ska kunna stoppa rasismens framfart. Detta oavsett om det gäller nazistiska gruppers paraderande på gator och torg, sverigedemokraters hetskampanjer mot muslimer eller etablerade ”respektabla” partiers flört med den rasistiska opinionen.

Gunnar Westin