Det brittiska järnvägsfacket RMT:s tredje konferens om krisen för arbetarklassens politiska representation
En ny koalition har bildats av organisationerna som stod bakom vårens kampanj No2EU i EU-valet. Även om den saknar ett namn – och politik – har den stöd från Communist Party of Britain (med tidningen Morning Star), Socialist Party (motsvaras av Rättvisepartiet Socialisterna) och Alliance for Green Socialism, liksom fackliga ledare som Bob Crow och Brian Caton och andra medlemmar i fackliga ledningar.

Ironiskt nog presenterades koalitionen precis innan RMT:s tredje konferens om krisen för arbetarklassens politiska representation – innan någon samling av fackliga basaktivister kunde spela någon roll i bildandet. Och det är precis vägran att skapa förbindelser med arbetarnas kamp och att demokratiskt placera projektet inför aktivister i rörelsen som innebär att det sannolikt kommer att misslyckas med att bli det nya parti vi behöver.

Konferensen hölls den 7 november i London och attraherade 300 delegater, även om den, liksom de två tidigare ”konferenserna”, inte tog upp resolutioner eller förslag. Även om RMT:s Alex Gordon från podiet sade att han skulle låta talarna tala i den ordning de begärde ordet, ”enligt arbetarrörelsens traditioner”, gjorde han inte det. Han vägrade släppa fram någon från Workers Power och lät endast en från Socialist Workers Party tala. Det må vara i enlighet med arbetarrörelsens traditioner, men inte nödvändigtvis dess bästa traditioner…

Reformistisk plattform
Podiet återspeglade insisterandet från Bob Crow och RMT om att varje alternativ politisk plattform måste vara både reformistisk och tillräckligt bred för att omfatta vänstern både i TUC (brittiska LO) och Labourpartiet. Inte en enda strejkande arbetare hade bjudits in för att tala – varken från plattformen eller från golvet. Istället inleddes mötet av Brian Caton, generalsekreterare för Prison Officers Association (fångvaktarnas fack) och ny rekryt i Socialist Party.

Även om Caton förklarade att han var ”stolt över att vara medlem i Socialist Party, som verkar stå för allt som jag stått för under mitt liv”, tyckte han inte desto mindre att ”arbetande män och kvinnor i detta land, i stort sett, har bra representation i sina fackföreningar”. Verkligen? Gäller det för CWU, vars ledare kvällen innan dragit proppen ur de postanställdas strejk? Det är alldeles tydligt att Socialist Party ännu inte har introducerat Caton i vad Marx, Lenin och Trotskij skrivit om den fackliga byråkratin.

Susan Press, vice ordförande i Labour Representation Committee, ökade på förvirringen. Hon kunde inte hitta en enda orsak till att rösta på Labour och medgav att ”det inte räcker” att säga att högern skulle vara värre. Men Press insisterade på att konsensus måste uppnås och att ”tiden rinner ut” varför ”vår uppgift framöver är att stödja kampen” eftersom det är det vi kan enas om.

Det här håller helt enkelt inte. Att uppnå konsensus för ett politiskt projekt är bra, men inte alltid möjligt och sannerligen inte nödvändigt: ett nytt parti kommer antagligen att starta som ett minoritetsparti. Men att sedan göra en helomvändning och föreslå att vi ska vända oss till kampen och glömma stora idéer, som att bilda ett nytt parti, är inget annat än ett politiskt knep. Själva kampen skriker efter ett nytt parti som kan ge en ny ledning – se bara på omröstningen bland postanställda i London där 96 procent röstade för att bryta med Labour!

Med en avslutande desperat åtgärd vädjade Press till konferensen: ”De socialistiska parlamentsledamöterna är i fara, därför behöver vi försvara dem.” Den perfekta slutsatsen för Labourpartiets upp och ned vända värld: istället för att socialistiska parlamentsledamöter ska tjäna rörelsen, måste rörelsen böja sin kamp för att hålla ledamöterna i underhuset. Efter kritik av den här inställningen från golvet, avslutade Press förvånansvärt nog diskussionen helt i motsättning till sitt inledande budskap: ”Det kommer inte att finnas något alternativ till Labour i nästa val – valet kommer att stå mellan Labour eller Tories. Vilka vill ni helst ha?”

Press följdes av John Foster, som representant för No2EU. Denne skotske stalinist var besluten att påminna oss om hur usel deras valkampanj i juni var, genom att leverera en monoton salva mot EU – som om Storbritannien inte befann sig i projektets nyliberala spets.

Socialist Party får till stånd en uppgörelse
Eftermiddagen fick från podiet bevittna två talare till från Socialist Party och dess systerorganisation i Irland: Dave Nellist och Joe Higgins (ledamot i EU-parlamentet). Deras perspektiv blottlades helt. Den nya koalitionen var ”ett av de viktigaste initiativen på åratal”.

”Det kommer inte att ställa upp i varje valkrets”, sade Nellist. ”Det kommer inte att ställa upp mot Jeremy Corbyn eller John McDonnell”. Flygbladet som tillkännagav bildandet av den här koalitionen – och senare Bob Crow – sade att de siktade på att ställa upp mot ministrar och tidigare medlemmar i regeringen. Nellist var alldeles tydligt där för att dämpa förväntningarna.

Han drog slutsatsen: ”Det tog 40 år att lansera Labourpartiet. Jag säger inte att det ska ta så lång tid… men vi måste göra det i en hastighet som garanterar att det kan dra in betydande krafter.” Joe Higgins backade upp detta och gav det en ytterligare reformistisk vridning, när han sade: ”Om vi hade en fackförening som RMT i Storbritannien, skulle ett [nytt mass]-parti, ett demokratiskt socialistiskt parti vara livskraftigt.”

Socialist Party har inte en aning om den historiska karaktären av den period vi befinner oss i: den långvarigaste Labourregeringen någonsin, som genomfört privatiseringar, två imperialistiska krig, fördjupad fattigdom och nu den längsta recessionen sedan kriget, har förlorat stödet från miljoner arbetare och är mogen för att störtas. Den här situationen kommer inte att vara i 40 år, medan vänstern slösar bort chans efter chans att lansera ett alternativ. Vi måste gripa tillfället.

Inte heller är lanserandet av ett nytt parti beroende av stöd från en fackförening. I Frankrike lanserades det nya antikapitalistiska partiet NPA med över 100 lokala kommittéer som förenade aktivister på basplanet. Resultatet har blivit att det inte grundats på en ”demokratiskt socialistisk”, dvs. reformistisk grund, utan med en uppsättning principer som erkänner behovet av en socialistisk revolution som sopar bort den kapitalistiska ordningen.

Men Socialist Party har alldeles tydligt beslutat sig för att man föredrar modellen från vänsterpartiet Die Linke i Tyskland, ett parti som är baserat på ett skikt av fackliga ombudsmän och som leds av den före detta socialdemokratiske ministern Oskar Lafontaine. Dess ledare kommer därför att göra eftergift efter eftergift till sina reformistiska allierades chauvinistiska och reformistiska politik av rädsla för att de ska avlägsna sig. De har tydligen gått med på att inte röra sig mot ett nytt parti innan valet, ett villkor som Communist Party of Britain säkert insisterade på innan de återvände till koalitionen.

Konferensen ebbade ut med bidrag från Bob Crow, Matt Wrack och Jeremy Corbyn innan några handplockade talare från golvet släpptes fram. Vänsterföreträdarna från TUC har, trots allt sitt pustande och flåsande misslyckats med att bryta med Labourvänsterns strategi. De har, uppskrämda av utsikterna till en högerregering med hundra mandats majoritet, gått med på att hjälpa till att förhindra bildandet av ett nytt parti.

Men den här strategin är den värsta tänkbara inför det hotet. Den kommer inte att stoppa högern utan tvärtom demoralisera arbetarklassens aktivister och överlämna de mer efterblivna och desorgansierade delarna av vår klass till fascisterna i British National Party, som utan motstånd från ett verkligt radikalt vänsterparti kan posera som ”mot etablissemanget”.

Men det måste inte vara på det här sättet. Under de nuvarande striderna och de som ligger framför oss kan vi samla arbetare till bildandet av ett nytt parti. I våra solidaritetsgrupper med de postanställda och i fackföreningarna, på arbetsplatserna och i skolorna, kan vi driva kampanjer för ett nytt antikapitalistiskt parti – och där det är möjligt bilda lokala kommittéer där anhängare kan träffas, diskutera politik och ingripa i klasskampen. Vi kan också kräva att den nya koalitionen öppnas för antikapitalistiska kandidater – och inte begränsas till de som valts ut bakom stängda dörrar.

Om vi kan bredda koalitionens bas på det sättet och dra in fler arbetare i debatten om bildandet av ett nytt parti, finns det ingen anledning till att vi inte skulle kunna göra fler framsteg under veckorna och månaderna framöver.

Jeremy Dewar

Artiklar om samma ämne: Debatt i engelsk vänster |  Efter kongressen: Går Vänsterpartiet åt vänster? |  Lönnroths tredje vänster |  Debatt om medias bild av nazisterna |  Avsiktsdeklaration mellan Arbetarmakt och Marxistisk Vänster |