Fascisterna lyckades marschera även i Leeds

Lördagen den 31 oktober höll fascistiska English Defence League (EDL) ännu ett rasistiskt möte mot muslimer. Hundratals EDL-anhängare orsakade förödelse i Leeds gay-distrikt. De kunde göra det trots att 1 000 antifascister höll ett möte i närheten – varav en tydlig majoritet ville marschera mot EDL och stoppa deras sammankomst. Vad var det som gick fel?

Den antifascistiska motdemonstrationen började med marscher från Harehill och Hyde Park för att sedan sammanstråla. Demonstrationen från Hyde Park var speciellt stor när det gäller antal deltagare och beslutsamhet med sina 350 studenter och gymnasister som tillsammans med lokala ungdomar skrek antirasistiska paroller på vägen in till stadens centrum.

Men på samma sätt som vid den tidigare EDL-marschen i Manchester, som ägde rum den 10 oktober, hade lokala ledare organiserat en massiv kampanj för att avskräcka ungdomar från att delta i den antifascistiska demonstrationen.

En grupp sattes upp på Facebook under rubriken ”Gå inte till EDL-demonstrationen i morgon – inget annat än blod kommer att utgjutas!” Några asiatiska ungdomar berättade för Workers Power att moskéerna hade gått så långt att de organiserade en utflykt till temaparken i Alton Towers för att hålla ungdomar borta. ”Vi befinner oss under angrepp”, sade en ung demonstrant, ”och våra ledare säger åt oss att vi inte ska försvara oss”.

Unite Against Fascism (UAF) försökte först att uppvakta polisen för att få dem att förbjuda EDL:s marsch i Leeds med hjälp av en namnlista som även inkluderade Sally Kincaid från Socialist Workers Party (SWP). Den taktiken har tidigare lett till att polisen förbjudit antirasistiska marscher överallt där fascisternas förbjudits. Under upptakten till marschen i Leeds förekom det många diskussioner i den lokala antifascistiska rörelsen om brevet. Många kamrater, inklusive en del från SWP, identifierade alldeles riktigt de problem som finns inneboende i en sådan taktik, eftersom den främjar illusioner om att staten kan stoppa den fascistiska pestens framväxt, när det egentligen är på oss det beror att bygga upp en massomfattande antirasistisk och antifascistisk rörelse.

På lördagen var demonstranterna förväntansfulla trots polisens uppträdande när marschen från Hyde Park anlände till stadens centrum. Det knuffades och trycktes på en hel del när polisen med våld försökte föra bort demonstranterna från EDL:s marsch och in på UAF:s möte. Polisen krossade flera antifascister och konfiskerade flaggor och plakat.

Polisen var besluten att till varje pris försvara EDL:s marsch. Det är inte förvånande för socialister och antifascister med erfarenhet av liknande protester – polisen kommer alltid att utdela de hårdaste slagen mot antifascistiska radikaler samtidigt som de försvarar fascisterna.

I demonstrationen i Leeds fanns det emellertid hundratals människor som ville försvara sig själva och insåg behovet att bryta igenom polisens linjer om vi skulle kunna marschera mot EDL. Antalet människor fanns där, militansen och beslutsamheten fanns där, så vad saknades – varför kunde EDL samlas utan att utmanas? Det räcker med två ord som svar: en urusel ledning.

Marschen från Hyde Park hälsades med uppmuntrande tillrop och applåder från de som deltog i UAF:s möte, men resten av dagen kännetecknades av bristen på handling. De som framför allt måste ta på sig skulden är UAF:s ordningsvakter och speciellt Weyman Bennett, medlem i SWP och ledande organisatör för UAF.

Mötet blev allt mer frustrerande när talare efter talare talade i mikrofonen, samtidigt som många av demonstranterna visste att precis runt hörnet demonstrerade EDL utan att möta motstånd – frustrationen blev outhärdlig när nyheten spred sig att EDL börjat bryta sig ur polisens avspärrning.

Ordspråkets ”droppen som fick bägaren att rinna över” inträffade när en liberaldemokrat från kommunfullmäktige inbjöds att tala. Stadens fullmäktige, som styrs av liberaler och konservativa, har tagit strid för att slå sönder löner och villkor för stadens sophämtare som strejkat under två månader. Medlemmar i Workers Power och ungdomsgruppen Revolution skrek då, ”Stöd strejkande arbetare”, och många anslöt sig. Men Hanif Leylabi, medlem i SWP och ordningsvakt för UAF, svarade otroligt nog med ilska: ”Man måste inte vara för strejker för att vara mot fascismen!”

Med en mening lyckades Leylabi sammanfatta bankrutten för UAF:s strategi. Istället för att utveckla en militant rörelse baserad på klasskampen, och som kan förbinda kampen mot extremhögern med kampen för att stoppa arbetarklassen från att betala för krisen, är UAF och Leylabi beslutna att se till att antifascister ska betraktas som försvarare av det bestående genom att försvara samma politiska huvudfåra som angriper våra jobb, våra löner och våra villkor.

EDL och BNP växer därför att många människor felaktigt ser dem som ett radikalt alternativ till de etablerade partierna. Vilket budskap sänder man ut när en ledamot i fullmäktige som är inbegripen i bitter kamp mot en grupp arbetare bjuds in? Om någon av dessa arbetare haft sympatier för BNP, borde denne se detta som en perfekt bekräftelse på sina åsikter.

Återigen såg vi hur UAF:s idé om enhet inte har något att göra med arbetarsolidaritet mot rasism och nationalism utan är en populistisk enhet som ingås mellan arbetarna och samma kapitalister som angriper dem varenda dag.

Yngre medlemmar i SWP blev alltmer skamsna och generade över UAF:s ledning vartefter dagen gick. Strax efter talkörer med ”Vi vill marschera”, och utan någon reaktion från Bennett och de andra, bröts avspärrningen och flera hundra demonstranter, inklusive många medlemmar i SWP och medlemmar i Revolution, börjde röra sig mot EDL:s möte.

Antalet var inte stort nog för att ta sig fram när polisen bildade kedja och började använda batongerna, men utmaningen av EDL var synlig och beslutsamheten fanns där för alla att se. När demonstranter tog sig tillbaka till UAF:s möte, efter att ha blivit överträffade i antal av polisen, blev Bennett häcklad när han välkomnade oss tillbaka. Demonstranterna skrek då åt honom: ”Var befann du dig?!”

Det fanns ännu mer frustration när talarna fortsatte, och när marschen från Harehill anslutit sig, hade drivkraften gått förlorad. Efter fler talkörer om att marschera, och häcklande av organisatörernas misslyckande med att leda aktionen, föreslog slutligen Bennett handuppräckning för att se vilka som ville demonstrera.

Den överväldigande majoriteten ville demonstrera och ställde upp sig. Men polisen vägrade att släppa ut demonstranterna och sedan inträffade det mest chockerande av allt den dagen. UAF:s ordningsvakter arbetade tillsammans med polisen för att hålla oss tillbaka. En del asiatiska ungdomar som bar gula UAF-överdrag slet dem då av sig med avsmak.

UAF:s organisatörer planerade att marschera senare på dagen med polisens tillstånd, förmodligen efter att EDL lämnat staden. Men det stod då klart för de flesta att chansen gått förlorad på grund av en förskräcklig ledning. Strax efter det spreds nyheten att grupper av slagskämpar från EDL hade lämnat sitt möte och hotade människor på väg till firandet av Halloween i gay-distriktet.

Det förödande resultatet gav antifascister mycket att tänka igenom efter demonstrationen när diskussionerna började om dagens händelser. Många aktivister höll med om att dagen både konkret och avgörande visat att vi behöver bilda ett antifascistiskt försvarsförbund som kan ta hand om och besegra EDL-pesten.

EDL lyckades upprepa framgången i Manchester med hundratals som marscherade i stadens centrum. EDL är en våldsam fascistisk organisation med perspektivet att bli en massrörelse. Men vi kan stoppa dem om vi gör en helomvändning bort från UAF:s bankrutta strategi.

John Bowman
www.workerspower.com