Arbetarmakt

Nya Antikapitalistiska Partiet (Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA) i Frankrike har fått stor uppmärksamhet i den europeiska vänstern. Dave Stockton från Förbundet för Femte Internationalens brittiska sektion skriver här att partiet har stora fördelar jämfört med de blygsamma, reformistiska initiativen och partierna för en ”enad vänster” som uppkommit i Storbritannien och i Europa under de senaste tio åren.

Workers Power menar att det skulle vara ett enormt steg framåt om man i Storbritannien tog efter det franska exemplet och påbörjade ett arbete för enhet i handling och programmatisk debatt på en nationell nivå, med målet att skapa ett antikapitalistiskt arbetarparti. Men om projektet kan nå sin fulla potential eller inte avgörs av vilket program man i slutändan antar och hur det programmet omsätts i praktiken. NPA svävar på målet när det gäller strategin för att ta makten. Denna svaghet, och den opportunistiska inställningen till parlamentariska val, måste övervinnas.

NPA har samlat över 10 000 kämpande medlemmar i Frankrike. Under vinterns och vårens kampuppsving, då facken utlyste flera dagars masstrejker, har NPA stått i fronten för demonstrationer och strejker, och i ockupationerna av fabriker, skolor och universitet.

Francois Chereque, en högervriden ledare i den fackliga federationen CFDT klagade ursinnigt på partiets deltagande i strejkvakter och i ockuperade fabriker. NPA:s mest kände ledare, Olivier Besancenot, en 35-årig brevbärare, svarade stridslystet: ”det är bara att vänja sig – du kommer att se mycket mer av oss.”

NPA grundades i februari förra året efter ett års debatt och diskussioner på lokal såväl som nationell nivå, mot bakgrund av det kraftiga motståndet mot högerregeringens angrepp. Detta motstånd yttrade sig bland annat i förortsupproren i november 2005, då ungdomar, framför allt från invandrarfamiljer, gick ut i kamp mot polisens rasism, massarbetslösheten och isoleringen från samhället.

Därpå följde kampen mot CPE-lagen (osäkra anställningsvillkor för ungdomar) och skol- och universitetsockupationerna i protest mot denna, mellan februari och mars 2006. Tidigare i år utbröt en ny kampvåg. Den 29 januari gick 2.5 miljoner arbetare i strejk, och den 19 mars var de över 3 miljoner. Flera arbetsplatser som hotades av nedläggning ockuperades av arbetarna och i vissa fall kidnappades även cheferna.

Guadeloupe, franskt departement i Västindien, lamslogs av en generalstrejk som varade i 40 dagar. Olivier Besancenot reste till Guadeloupe för att uttrycka NPA:s solidaritet och tog i Frankrike initiativet till en demonstration till stöd för strejken. NPA:s flygblad hade rubriken ”Guadeloupe visar vägen”. Besancenot förklarade vad det betydde på följande sätt: ”Strejker och demonstrationer kommer inte att få regeringen och pamparna att ge upp om de så varar dygnet runt. Endast en generalstrejk kommer att göra det möjligt att höja lönerna, sänka priserna och sätta stopp för uppsägningarna.” Han manade också till ”ett nytt maj -68”.

Partiets styrka
På den kongress där NPA grundades antogs ett dokument, Grundläggande principer för NPA, som ännu inte är ett fullständigt program men som pekar i den riktningen. Dokumentet innehåller ett stort antal tuffa antikapitalistiska åtgärder och krav och kräver att man påbörjar övergången till socialismen. Det skiljer sig skarpt från andra projekt för vänsterenhet i Europa, särskilt Die Linke (Vänsterpartiet) i Tyskland, som håller hårt på sitt reformistiska program, dvs. ett program med krav som kan förverkligas under kapitalismen.

Istället för kapitalistiska ”förstatliganden” skriver NPA om expropriering av alla kapitalisternas viktiga sektorer: ”Detta program kräver beslagtagandet av det som arbetarklassen framställer. Detta ska ske genom att de stora kapitalistiska grupperna, först CAC 40, exproprieras utan kompensation. Viktiga sektorer och samhällelig service ska ställas under lönearbetarnas och befolkningens kontroll.” ”CAC 40” är de 40 högst noterade företagen på den franska börsen: Alstom, Alcatel, BNP Paribas, Carrefour, Michelin, GDF-Suez, Peugeot-Citroen, Renault, Vivendi, och så vidare.

NPA säger också att man i programmet inte begränsar sig till de krav som är ”möjliga” att förverkliga under kapitalismen: ”Vi kämpar för ett krisprogram som svarar mot grundläggande behov, som utmanar kapitalisternas äganderätt över produktionsmedlen, som angriper kapitalets vinster, höjer löner, pensioner och minimiinkomsten och som tillgodoser befolkningens behov.”

Detta krisprogram innehåller också ett stort antal övergångskrav, dvs. krav som utmanar den kapitalistiska äganderätten, inför arbetarkontroll över produktionen och visar på behovet av ett allmänt övertagande av den kapitalistiska ekonomin och att borgarstaten ersätts med en stat baserad på organ för arbetarkamp.

Programmet tar otvetydigt ställning för länder eller nationella befrielserörelser som kämpar mot den franska imperialismen: ”Antikapitalister i ett imperialistiskt land måste först och främst kämpa mot sina inhemska kapitalister, sin egen imperialistiska stat och sin armé… Vi stödjer det folkliga motståndet och är för de imperialistiska arméernas militära nederlag varhelst i världen den franska armén (eller andra imperialistiska arméer) är närvarande.”

Ingen parlamentarisk väg till socialismen
Vidare avvisar programmet uttalat en parlamentarisk väg till socialismen och reformismen: ”Staten och dess existerande institutioner kan inte ställas i den politiska och samhälleliga omvandlingens tjänst. Dessa verksamheter, som är ägnade att försvara bourgeoisiens intressen, måste störtas för att ge plats åt nya institutioner som styrs av arbetarklassen och folket och som står i dess tjänst.”

Programmet hävdar vidare: ”Kapitalisternas dominans kan inte avskaffas genom reformer… För att krossa kapitalismen krävs en social revolution, omfattande folkliga mobiliseringar och nya maktstrukturer som kan ge en antikapitalistisk regering de medel som behövs för att genomdriva sin politik.”

När det kommer till frågan om facken slår Grundläggande principer fast att NPA kämpar för: ”Facklig verksamhet som syftar till försvaret av omedelbara och dagsaktuella krav, men som även kämpar för samhällets omdaning i sin helhet, oberoende av politiska partier och staten.”

Man kämpar vidare för: ”Demokratiska fackföreningar och demokrati i kampen, självorganisering. Vi är anhängare av självständiga generalförsamlingar, upprättandet av strejkkommittéer, och att arbetarkampen koordineras och får demokratisk representation med demokratiskt valda, avsättbara representanter.”

Svagheter
Men när man kommer till frågan om staten – om makten – flyr NPA:s principprogram alltmer undan. Man skriver om att ”förändra styrkebalansen” till arbetarklassens fördel. Och som vi har sett har Olivier Besancenot vid upprepade tillfällen uppmanat till generalstrejk. Men jämvikten skulle inte vara länge i den revolutionära situation som skulle uppkomma vid en generalstrejk.

NPA:s fortsatta otydlighet avslöjas också av det faktum att de ställde upp i EU-parlamentsvalet med ett program som saknade de övergångskrav som nämns i de grundläggande principerna. NPA:s valplattform i EU-parlamentsvalet var inte så olikt de program som de reformistiska rivalerna i Parti de Gauche (PDG) och kommunistpartiet (PCF) hade. När det gäller valmanifest har den franska och internationella vänstern alltid böjt sig för frestelsen att enbart lägga fram ett antal reformer. För NPA ledde detta inte till något större genombrott.

NPA fick stöd av 4,9% av väljarna i det valet, och överträffades därmed av PdG-PCF-blocket, som fick 6.3% och fem ledamöter. NPA fick inga platser i EU-parlamentet. NPA borde tydligt säga att man ser val som en möjlighet att lägga fram sitt program och sin övergripande strategi för arbetarklassen, och för att lyfta de viktigaste parollerna för arbetarklassens, ungdomens, de arbetslösas och invandrarnas kamp.

NPA har redan inlett diskussioner om en valallians med PCF och PDG, men trots dessa partiers irritation, och protester från NPA:s egen högerflygel, sade partiledningen den 29 september att en allians måste vara grundad i antikapitalistisk politik och ett avvisande av att samregera med socialisterna. De reformistiska partier man diskuterar med kommer knappast att anta en politik som utgör en verklig utmaning mot kapitalismen, och lika lite kommer de att avvisa att ingå i politiska regionalstyrelser om de får sådana möjligheter. NPA borde ställa upp i valet med ett eget program – ett fullvärdigt antikapitalistiskt övergångsprogram.

Detta program borde ställa arbetarklassens maktövertagande som den nödvändiga slutpunkten i en strategi som tar sin början i den nuvarande defensiva kampen och parollen ”vi vägrar betala för er kris”, som lyftes fram på de demonstrationer mot massarbetslöshet som NPA stod bakom i höstas. Målet måste vara att ur denna kamp skapa demokratiska församlingar som kan handla, och som förenar kampens olika avsnitt. Med sådana strukturer kan man sedan ta initiativet till en generalstrejk som fackbyråkraterna inte kan sabotera: en generalstrejk som tar upp kampen om makten.

NPA måste öppet och på förhand säga att målet är att avskaffa borgarstaten, och att i dess ställe sätta en arbetarregering baserad på arbetarnas demokratiska kamporgan. Detta är vad som måste finnas i NPA:s handlingsprogram.

Naturligtvis finns det många möjliga hinder på vägen dit, med tanke på fackens konservativa ledning och de reformistiska partiernas storlek, men ett parti som beskriver sig som revolutionärt och antikapitalistiskt, vilket NPA gör, får inte heller vara osäker på sin övergripande strategi. Under de kommande månaderna måste NPA klargöra hur de ställer sig till de här frågorna. De vänsterkrafter i NPA som stödjer en konsekvent revolutionär strategi måste gå samman och kämpa inom partiet för en sådan utveckling.

Översatt ur:
Workers Power (London) nr 339