Det var Sovjetunionens påtagligt försvagade makt som gav upphov till politiska kriser i hela Östeuropa 1989. Den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs försök att återuppliva det sovjetiska samhället genom glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering) uppmuntrade dissidenter och politiska aktivister att vara öppnare i sin kritik av diktatoriska regimer. Samtidigt klargjorde den östtyske ledaren Erich Honeckers godkännande av den brutala massakern på demokratirörelsen i Beijing hur höga de politiska insatserna var.

När kraven på reformer blev allt mer högljudda i DDR, insåg både Honecker och den västtyske ledaren Helmut Kohl betydelsen av den nationella frågan. Året innan hade Ungern öppnat gränsen mot Österrike för sina egna medborgare. Nu försökte hundratals östtyska ”turister” att nå väst genom Ungern. Kohl stödde inte bara deras krav utan underströk att de alla var berättigade till fullt medborgarskap i förbundsrepubliken, och även till sociala rättigheter. Honecker kontrade med att de som ville lämna landet var ”sociala parasiter och missanpassade”. Det var det som ledde den växande proteströrelsen till att förneka varje antydan om illojalitet mot DDR med parollen ”Vi stannar här!”

September
Det första öppna kravet på demokratiska reformer publicerades måndagen den 4 september som ”Upprop för en enad vänster i DDR”. Det avvisade uttryckligt idén att demokratiska reformer innebar kapitalismens återupprättande eller statens nedmontering men begränsade sig, lika tydligt, till reformer inom den existerande staten. Plattformen sade: ”byråkratin har fört ekonomin till en återvändsgränd, postkapitalistiska egendomsförhållanden måste bevaras, endast demokratisk socialism baserad på arbetarrådens styre kan förverkliga planekonomins potential”.

Den 4 september omvandlades ett bönemöte i Leipzig till en demonstration som krävde rörelsefrihet och demokratiska val. Den lokala polisen skingrade inte demonstranterna vars antal snabbt växte till flera hundra. När den nyheten spreds, togs uppmaningen till ”måndagsdemonstrationer” upp i städer och samhällen över hela landet.

Den 9 september publicerade ett antal välkända dissidenter som förknippades med fredsrörelsen ”Initiativ 89” ett upprop, som föreslog bildandet av en nationell politiska organisation som kallas ”Nytt Forum” vilken skulle arbeta för demokratiska reformer och ”omvandling” av samhället. När medlemmar i Nytt Forum ansökte om att få registrera gruppen hos myndigheterna den 19 september, avvisades det på grund av att den var ”statsfientlig” och ”illojal mot folket”. Den anklagelsen vederlades omedelbart av demonstranter i hela landet som reste banderoller med texten ”Vi ÄR folket!”

Oktober
Trots officiella fördömanden växte det politiska missnöjet. Den första helgen i oktober höll Förenade Vänstern sin första nationella konferens i Berlin. Två dagar senare anlände Michail Gorbatjov, som av många sågs som demokratiseringens förkämpe, i Berlin för det officiella firandet av 40-årsjubiléet av DDR:s grundande. Han använde sitt besök för att klargöra att det inte skulle bli någon sovjetisk invasion för att bevara status quo som skedde i Tjeckoslovakien 1968.

Den påtagliga bestörtningen hos Honecker och hans kumpaner kunde bara jämföras med folkmassornas jubel. Den kvällen ägde de första massprotesterna rum i själva Berlin. Folkmassorna på gatorna kände att händelsernas gång var på väg att förändras; den politiskt revolutionära krisen var på väg att nå sin höjdpunkt. När hotet om sovjetiskt ingripande var bortlyft, blev den stora frågan huruvida regimen skulle vända sina egna vapen mot folket. Den följande måndagen, den 9 oktober, var allas blickar riktade mot Leipzig. Skulle det bli någon mer demonstration? Skulle den bli större eller mindre? Och framför allt, skulle säkerhetsstyrkorna öppna eld?

Även om det gjordes förberedelser för att hindra demonstrationen, tillät lokala befälhavare att den ägde rum och den var större än någonsin med tusentals som trängdes på det centrala torget. Det var då dammen brast. Från och med då fanns det en faktisk rätt att demonstrera, att organisera och hålla möten. Inom några dagar hade Erich Honecker avgått som partiledare och ersatts av Egon Krenz. I ett fruktlöst försök att vinna popularitet, kritiserade han den förra ledningen och avslöjade en del om dess extravaganta livsstil.

November
Den 7 november avgick regeringen, som leddes av statsminister Willi Stoph, formellt. Den officiella demoraliseringen blev ännu värre när det stod klart att mer än 60 procent av SED:s medlemmar hade lämnat partiet. När centralkommittén möttes den 9 november, insåg den att eftergifter måste göras och kom överens om att ”i framtiden” skulle DDR:s medborgare få resa till väst. När den officiella talespersonen tillkännagav detta, uppfattades det som att begränsningarna av rätten att resa hade tagits bort omedelbart och det var detta som ledde till det berömda ”murens fall” när tusentals östberlinare strömmade till övergångarna och gränsvakterna, som nu saknade en effektiv kommandokedja, lyfte bommarna.

Floden av människor in till Västberlin ökade när förbundskanslern Kohl erbjöd alla DDR-medborgare 100 D-mark som ”välkomstgåva”. Den sammanlagda effekten blev inte bara att förstärka bilden av Västtyskland som ”ett rikt land”, utan också att ännu mer undergräva den östtyska regimens legitimitet. SED:s centralkommitté insåg det och utsåg Hans Modrow till ny statsminister och gav honom uppdraget att bilda en koalitionsregering.

Speciellt i södra delen av DDR krävde nybildade politiska organisationer som Demokratiskt Uppvaknande och Demokrati Nu öppet nedmontering av regimen, permanent öppnande av gränserna, politisk pluralism och fria val. Sådana krav ställde oundvikligen frågan om DDR:s fortsatta existens, och från och med då blev den ”nationella frågan” den avgörande frågan i DDR:s politiska liv.

För den största delen av vänstern kunde förening emellertid aldrig vara något annat än ett reaktionärt projekt. Vid Förenade Vänsterns ”arbetskonferens” den 25 november föreslog Workers Powers tyska systerorganisation ett program som band samman kampen för arbetarkontroll i fabrikerna och bildandet av en arbetarmilis med störtandet av DDR:s existerande statsmaskineri, och som också erkände att ”det är nästan omöjligt att föreställa sig att den fortsatta politiska krisen i DDR inte kommer att få bevittna framträdandet av förening som en möjlig lösning på ekonomisk svaghet och instabilitet. Kravet på revolutionär återförening av Tyskland är därför inte en underordnad eller enbart taktisk beståndsdel i programmet utan en central betåndsdel.” Och förslaget slutade med uppmaningen: ”Arbetarråd och arbetarmiliser i hela Tyskland och sammankallandet av en kongress med arbetarråd som statsmaktens organ i den tyska arbetarrepubliken! För Tysklands revolutionära återförening!”

Även om det här programmet utgjorde grunden för att bygga en sektion av vår internationella tendens i DDR, avvisade resten av vänstern i DDR helt och hållet varje krav på nationell enhet, och det garanterade att högern utan att ifrågasättas skulle bli den kraft som företrädde det här avgörande kravet från folket.

December
I början av december sammankallade Modrow, för att försöka återfå något slags folkligt stöd, ledarna för de största oppositionsgrupperna, inklusive det tidigare förbjudna Nytt Forum som nu hade 200 000 medlemmar, till ett rundabordsmöte. Där antogs hans förslag om val den 6 maj, men lojaliteten till DDR bekräftades också. Det är en mätare på hur mycket politiken redan hade förändrats att det ledde till en splittring i Nytt Forum mellan grundarna och ledarna och basmedlemmarna som nu krävde återförening med väst. På demonstrationerna var parollen nu ”Vi är ETT folk!”

Två händelser kom nu att polarisera opinionen ännu mer. Helmut Kohl talade vid ett valmöte i Dresden, där han förordade ett valblock, Alliansen för Tyskland, som dominerades av hans eget kristdemokratiska parti. Han gjorde det helt klart att dess strategiska mål var återförening, och att det inte innebar någon som helst form av likvärdig status utan helt enkelt Östtysklands inlemmande i den existerande Förbundsrepubliken. Det här uppmuntrade inte bara proteströrelsens högerflygel genom att ge den ett tydligt mål och öppet stöd från regeringen i Bonn utan förhärdade också vänstern.

1990
Den 3 januari kallade regeringen, formellt som försvar mot nynazistiska angrepp på sovjetiska krigsminnesmärken, till en vänsterdemonstration, i praktiken till DDR:s försvar. Modrows mål var att knyta alla motståndare till kapitalismens återinförande till bevarandet av hans egen regim. Han tycktes vara oväntat framgångsrik. Omkring 200 000 deltog i den bitande kylan och klargjorde att den västvänliga alliansen inte var den enda masskraften. Storleken på demonstrationen föreföll stabilisera den politiska arenan.

Modrow misstolkade emellertid situationen. Han kände sig nu säkrare och föreslog bildandet av en ny säkerhetstjänst för att ersätta den hatade hemliga polisen, Stasi. Förslaget elektrifierade samhället och spontana massdemonstrationer ägde rum i hela landet. Framför allt i Berlin stormade massorna Stasis högkvarter. Polariseringen var nu fullständig. En starkt reducerad vänster uppmanade till ”ordning”, vilket innebar försvar av regimen och kanske även av Stasi. Under tiden tog högern med sitt jämställande av återförening med kapitalismens återinförande ledningen över massorna på gatorna.

Nu förvandlades hela situationen. Den politiska krisen hade faktiskt lösts och högern hade övertaget. Modrow föreslog nu en ”regering för nationellt ansvar” som skulle inkludera både högern och vänstern och flyttade fram valet till den 18 mars. Valkampanjerna intog nu demonstrationernas plats. Kohl utlovade att byta östmarken mot D-marken 1:1 och ekonomisk union inom tre månader. Det styrande partiet, som döpts om till Demokratiska Docialismens Parti (PDS), föreslog marknadsreformer för att återuppliva ekonomin i DDR.

I valet vann Alliansen för Tyskland, som dominerades av kristdemokraterna, de flesta platserna istället för en absolut majoritet men kunde bilda en koalition med socialdemokraterna och med CDU:s ledare Lothar de Maiziere som statsminister. Båda delarna av regeringen stödde kapitalismens återinförande och återförening med väst. Den regeringen markerade slutet för DDR som en degenererad arbetarstat.

Inom några veckor, den 18 maj, antog parlamentet statsfördraget som innebar planeringens avskaffande, borttagandet av all kontroll över kapitalrörelser, införandet av D-marken som enda valuta, införandet av västtysk lagstiftning för arbetsmarknaden och det västtyska finansministeriets överhöghet med start den 2 juli 1990. Där efter var det bokstavligt talat bara en formalitet att fullborda nedmonteringen av DDR och att integrera dess territorium och folk i Förbundsrepubliken den 9 november 1990.

Idag noterar ofta kommentatorer den utomordentliga hastighet med vilken DDR ”kollapsade” och drar slutsatsen att det bevisar att återförening på Kohls villkor hela tiden var oundviklig. Det skulle vara mer korrekt att säga att vänsterns misslyckande med att kämpa för en revolutionär återförening, genom att förbinda uppmaningen att kämpa för att störta både den byråkratiska regimen i öst och kapitalisterna i väst, var den tyska stalinismens slutliga arv. Det som började som en arbetarrörelse för politisk revolution i DDR slutade som en social kontrarevolution och återinförande av kapitalismen. I den här liksom i alla andra klasstrider var krisen för arbetarklassens ledning nyckeln.

DDR och den nationella frågan
Det är svårt för en del människor att idag minnas att Tyskland bara för 20 år sedan fortfarande var delat i två halvor. Delningen i Förbundsrepubliken i väst och demokratiska republiken i öst var resultatet av den sovjetiska ockupationen av östra delen av Tyskland efter andra världskriget. Den ”östtyska” stalinistiska diktaturen exproprierade 1949 vad som återstod av privat kapital och lade grunden för centraliserad planering och grundade Tyska Demokratiska Republiken (DDR) med Stalins Sovjetunionen som modell. Då skapades det som Trotskij kallade en ”degenererad arbetarstat”, en stat grundad på kapitalismens avskaffande och upprättandet av en planekonomi men utan arbetarklassens kontroll över regeringen och planen. Även om kapitalismens utplånande genomfördes byråkratiskt istället för som en medveten handling av arbetarklassen, var det nu nödvändigt för arbetarna att motsätta sig varje återinförande av kapitalismen och att försvara den staten mot varje angrepp från de imperialistiska västmakterna. Samtidigt var det nödvändigt att kämpa för en politisk revolution för att krossa den stalinistiska diktaturen över arbetarna och ersätta den med en arbetardemokrati.

Tysklands återförening fortsatte att vara ett principiellt demokratiskt krav och innebar skapandet av arbetarråd och en revolutionär rörelse på båda sidorna av gränsen. I väst var det fortfarande nödvändigt att ta ekonomins viktigaste hävstänger ur kapitalisternas händer, medan revolutionen i öst måste fokusera på att erövra kontrollen över planekonomin och bryta stalinisternas polisstyre. Det var emellertid aldrig programmet för majoriteten av den tyska vänstern. Även i väst fortsatte den radikala vänstern att vara starkt influerad av stalinismen och betraktade varje opposition mot den östtyska regeringen och den stalinistiska regimen som automatiskt prokapitalistiskt. Samtidigt gjorde den kapitalistiska Förbundsrepubliken anspråk på att vara den legitima regeringen för hela Tyskland och därför kunde själva idén om återförening bara innebära östs inlemmande i väst.

Peter Main
www.fifthinternational.org